# ID: svediakorp-gov447811
# author: Van den Bos (ELDR ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 521
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Kommer vi någonsin att uppnå den civilisationsnivå där storskaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna blir något från det förflutna?
Den viktigaste anledningen till sådana kränkningar är ofta att man oavsett kostnaderna vill hålla fast vid, eller i själva verket erövra, makten.
På liknande sätt har barbarisk praxis att skapa hat enbart av religiösa eller etniska skäl inte på något sätt utplånats.
Tvärtom, allt fler oskyldiga människor dödas slumpartat.
Denna vecka minns vi massakern i Rwanda.
Världssamfundet hänger kollektivt med huvudet i skam över sin egen passivitet.
Är detta verkligt?
Har vi verkligen dragit rätt slutsatser?
Väger de mänskliga rättigheterna, för EU, verkligen i praktiken så tungt som de högtidliga förklaringarna antyder?
Är vi verkligen beredda att ge de mänskliga rättigheterna företräde framför ekonomiska och strategiska intressen?
Tyvärr är detta inte fallet.
Utbrett våld, tortyr, strukturella kränkningar, till exempel övergrepp mot kvinnor, kastsystem, pågår fortfarande varje dag.
Lyckligtvis stöder Véronique De Keyser min vädjan i betänkandet förra året att göra dialogen om de mänskliga rättigheterna med partnerländerna mindre återhållsam och strukturera den mer effektivt.
Frågan är i vilken utsträckning det haft någon effekt i praktiken.
Under tiden efter mitt betänkande har samarbetet med rådet förbättrats avsevärt på ett antal nivåer.
Jag räknar med att det nederländska ordförandeskapet kommer att förbättra förbindelserna med kammaren ytterligare när det gäller dessa frågor.
Vi å vår sida borde se till att betänkandet om de mänskliga rättigheterna publiceras ett bestämt datum varje år, så att det är möjligt att ta med ett omdöme om rådets rapport och även om de lösningar som FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna har kommit med.
Dessutom bör vårt parlament följa upp kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, där vi har identifierat dem mer systematiskt.
Det är olyckligt hur De Keyser-betänkandet blev.
Trots detta stöder min grupp innehållet, till och med i fråga om de funktionshindrades rättigheter och om den reproduktiva hälsan.
När allt kommer omkring motsäger det varje grundläggande känsla för rättvisa att någon skulle dö på grund av brist på medicinsk vård.
Våra kristdemokratiska vänner bör samtycka till detta, även om det omfattar rättigheter som inte kan tvingas igenom.
Slutligen vill jag än en gång belysa det ökande missbruket av religioner för politiska och radikala syften.
Med tanke på hotets allvar och realiteten i Madrid vill jag upprepa fjolårets vädjan om att Europeiska unionen måste kartlägga problemet i alla dess dimensioner och föreslå en strategi för att förhindra denna religiösa extremism.
Det är också hög tid, enligt min åsikt, att Euromed-stiftelsen, som beslutades om i Valencia 2002, till slut kommer i gång.
Europeiska unionen berömmer sig av att vara en värdegemenskap.
Det innebär att vår policy rörande de mänskliga rättigheterna bör bli mindre avvaktande.
Det medför också ett åtagande att arbeta för att sprida en civilisationsnivå där storskaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna blir något som hör gårdagen till.
