# ID: svediakorp-gov447636
# author: Wiersma (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 517
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Ännu en gång har många vackra ord sagts om förbindelserna mellan EU och Förenta staterna.
Jag är dock fortfarande något skeptisk när jag ser på verkligheten.
Förbindelserna mellan EU och USA har varit bättre.
Förenta staternas regering tar ofta liten notis om sina transatlantiska partner.
USA: s politik kännetecknas av ensidighet och ständigt föränderliga koalitioner.
Irak har visat sig vara en splittrande fråga, och en större roll för FN i detta land tycks fortfarande vara avlägsen.
Tidigare denna morgon diskuterade vi Mellanöstern.
President Bushs stöd till premiärminister Sharon och till dennes ensidiga politik har – med rätta – mottagits dåligt här.
USA ser helt klart inte EU som någon seriös partner i denna fråga.
Ingen är inställd på en verklig splittring mellan Förenta staterna och Europeiska unionen.
Vi har mycket gemensamt, och tillsammans kan vi vinna mer för varandra i världen.
Saker och ting kanske skulle vara bättre under en följande USA-regering, men enligt min åsikt går tendenserna djupare än så.
I dag diskuterar vi en agenda för den transatlantiska dialogen.
Denna dialog är nu mer nödvändig än någonsin, men dialogen måste vara öppen; inte en dialog där bara den ena sidan talar och knappast lyssnar.
Därför är det särskilt viktigt att vi inte försöker bortförklara meningsskiljaktigheterna mellan oss och USA.
På det internationella säkerhetsområdet finns det en rad prioriteringar, däribland Irak och vad vi kan lära från detta.
Den första lärdomen är naturligtvis att något sådant aldrig får ske igen, och en annan att FN åter måste ges en fullt ledande roll, och att FN tar den politiska ledningen över återuppbyggandet av landet så snart som möjligt.
Vidare måste vi samarbeta om lösningen av Mellanösternkonflikten genom att följa färdplanen.
Om inte president Bush intar en mycket mer kritisk hållning gentemot premiärminister Sharons ” fullbordat faktum-politik ” – till exempel säkerhetsmuren, Gazaremsan och mördandet av Hamasledare – är det osannolikt att Förenta staternas samarbete med EU kommer att leda till några resultat.
Vi vill också ha en effektiv taktik för bekämpningen av internationell terrorism, men inte bara på USA: s villkor.
Vi vill att ett multilateralt tillvägagångssätt prioriteras för internationella problem.
Vi vill ha förebyggande engagemang, som Javier Solana kallar det, i stället för förebyggande krig.
Vi vill att FN stärks, och i synnerhet att den internationella rättsordningen stärks.
Därför är det nödvändigt att vi även i fortsättningen engagerar oss i Internationella brottmålsdomstolens arbete och vidhåller det stöd som Europeiska unionen hela tiden har gett denna.
Vi vill också ha en seriös inställning till nedrustningsinitiativ.
Vi måste inleda en dialog med USA om alla dessa frågor, men vi måste också fortsätta att lita till vår egen styrka.
Vi måste vara pragmatiska, och samtidigt eftersträva våra egna mål.
Där USA betonar militär överhöghet förutser vi en roll för Europeiska unionen som en, så att säga, civil supermakt.
