# ID: svediakorp-gov447633
# author: R&e, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,918
# sentences: 78
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
De transatlantiska förbindelserna är en av punkterna på det irländska ordförandeskapets program, och vi arbetar mycket hårt med att förstärka, fördjupa och bekräfta vikten av dessa förbindelser, vilket inte lär komma som någon överraskning.
Politiskt och ekonomiskt har EU och USA aldrig varit mer inbördes beroende av varandra.
Även om det inte är möjligt att vara helt eniga i alla frågor – det är vänner sällan, och det är ett tecken på vänskapens mognad att de kan ha olika åsikter även i viktiga frågor – är det viktigt att alla eventuella åsiktsskillnader som finns hanteras så att de inte skadar det övergripande förhållandet.
Vi vet alla att förhållandet mellan EU och USA har gått igenom en besvärlig period, inte minst på grund av politiken beträffande Irak.
Det har också förekommit spänningar och oenighet både över Atlanten och inom Europa.
Det är nyttigt för oss att då och då bli påminda om att ingen har ett absolut monopol på vishet.
Det har också förekommit skillnader i strategi mellan USA och EU när det gäller hur man skall gå vidare i Mellanöstern.
Vi är dock redo att fortsätta att arbeta på grundval av färdplanen, bl.a. genom kvartetten.
En negativ bild av de transatlantiska förbindelserna har alltför länge spridits i vissa kretsar och i medierna.
Det verkar ofta vara en järnhård regel inom medierna att oenighet är värt mer uppmärksamhet än enighet.
Jag antar att det på sätt och vis är lätt att förstå varför oenighet är bra nyheter – eller åtminstone bra nyhetsstoff.
Det är därför viktigt att vi som folkvalda företrädare informerar våra medborgare om att de transatlantiska förbindelserna på det hela taget är utomordentligt produktiva och fortfarande positiva.
I januari sade premiärminister Bertie Ahern här i parlamentet – och vi bör komma ihåg dessa ord – att ” världen är en bättre och säkrare plats när Europeiska unionen och Förenta staterna samarbetar, när de förenar sin ansenliga kraft och sina resurser för att nå de mål som vi delar och som grundar sig på delade värden ”.
Det irländska ordförandeskapet inriktar sig på ett pragmatiskt samarbete med våra amerikanska samarbetspartner, och det är pragmatism, snarare än ideologi, som bör genomsyra vår strategi.
Vi eftersträvar ett nära samarbete på många utrikespolitiska områden, bl.a. beträffande bekämpningen av terrorism, icke-spridning, Afghanistan, Mellanöstern och västra Balkan – för att bara nämna några av de frågor där vi har ett gemensamt intresse och ett nära samarbete.
Vi kommer inte att vara eniga i alla dessa frågor, men vi följer åtminstone ungefär samma linje.
Särskilt när det gäller ekonomiska och handelsrelaterade frågor är det viktigt att sätta in eventuella transatlantiska åsiktsskillnader i rätt perspektiv.
Under sitt ordförandeskap försöker Irland fokusera på den positiva ekonomiska agendan mellan USA och EU, och samtidigt ta itu med de få utestående tvister som svarar för lite mindre än 3 procent av vår totala handelspolitik.
Jag vill ta tillfället i akt att ta upp en särskild fråga som är mycket angelägen när det gäller vårt förhållande till USA.
Jag följde mycket uppmärksamt debatten här i parlamentet om det internationella avtalet med USA om överföring av passageraruppgifter.
Jag är medveten om den oro som har uttryckts rörande exempelvis behovet av att skydda medborgarnas personliga integritet och möjligheterna att få upprättelse om det begås misstag.
Jag förstår till fullo den synpunkt som framfördes av ledamöter att det viktigt att det finns sätt att rätta till misstag när det gäller personuppgifter ur bokningsregister.
Jag är också medveten om behovet av att ta itu med den mycket reella oron i USA över terroristhotet.
Vid den här tiden i förra veckan var jag i New York och besökte för allra första gången platsen för de fasansfulla händelserna vid World Trade Center.
Jag har varit i New York vid fyra tillfällen sedan den 11 september, och jag har alltid undvikit att åka dit, eftersom jag, precis som alla andra, såg vad som hände på TV och inte ville bli vittne till denna smärta.
Så i detta sammanhang förstår jag varför USA och varför vissa fraktioner i USA anser att man måste inta en mycket hård ståndpunkt och attityd för att bemöta terrorismen och, inte minst, varför de känner oro över denna fråga.
Låt mig uttrycka mig klart: jag anser att kommissionen har arbetat länge och hårt för att se till att i förslaget till avtal finna en medelväg mellan det rättmätiga intresset av att skydda människors personliga integritet och behovet av att öka säkerheten i luften för alla passagerare som reser över Atlanten.
Jag godtar och respekterar att inte alla ledamöter i detta parlament tycker att man verkligen har funnit en sådan medelväg.
Men till dem vill jag säga att kommissionen förtjänar beröm för sitt arbete.
Graham R. Watson nämnde ett annat avtal och sade att det avtalet är den minst dåliga lösningen, men att det är den lösning som står till buds.
Han talade om Cypern.
Man kan säga samma sak om det avtal som detta parlament snart kommer att rösta om.
Jag anser att kommissionen har gjort ett så gott arbete som man har kunnat förvänta och att det avtal som ligger på bordet är det bästa vi kan få, och definitivt betydligt bättre än om vi under de närmaste timmarna går in i något slags dödläge med de amerikanska myndigheterna i denna fråga, för i realiteten kommer de att fatta de beslut som de anser vara nödvändiga för sin säkerhet.
Jag tror inte att europeiska medborgare på semester i Florida som tvingas köa i värmen i 18 eller 19 timmar i väntan på säkerhetskontroller kommer att tacka oss om vi fattar ett dåligt underbyggt beslut.
Detta betyder inte att jag inte respekterar ledamöternas åsikter – självklart gör jag det.
Jag har lyssnat och läst en stor del av den korrespondens som har utbytts här under de senaste 48 timmarna.
Jag har diskuterat frågan och min oro med ledamöterna.
Jag förstår till fullo och är medveten om deras farhågor.
Självklart vill människor skydda de medborgerliga friheterna, men vi vill också skydda realiteten, och realiteten är att om vi fattar fel beslut kommer mycket få människor i Europa om en månad att tacka oss.
Men jag kommer naturligtvis att respektera varje beslut som detta parlament fattar.
Den överenskommelse som har utarbetats av kommissionen är nödvändig.
Det är under omständigheterna en bra överenskommelse.
Den nuvarande situationen kan inte fortgå.
Underlåtenhet att stödja förslaget till avtal öppnar dörren för osäkerhet, inte minst osäkerhet för flygindustrin.
Det kommer att skada passagerarnas intressen och behov.
Det är det viktigaste.
Jag inser oron och viljan att det skall finnas garantier, och absolut en gräns för vilken information som överförs, men vi måste fatta praktiska politiska beslut.
Vi är politiker i en politisk församling, och vi måste fatta beslut.
En balanserad överenskommelse och möjligheten att arbeta och inrätta en bra och balanserad överenskommelse så snart som möjligt är något som vi alla bör arbeta för.
Den irländske utrikesministern Brian Cowen ledde EU-trojkan vid det framgångsrika ministermötet mellan EU och USA i Washington den 1 mars.
De träffade den amerikanske utrikesministern Colin Powell och den nationella säkerhetsrådgivaren Condoleeza Rice.
Deras diskussioner var omfattande och uppriktiga, och de tog upp en rad internationella frågor av gemensamt intresse.
Alla som känner utrikesminister Cowen vet för övrigt att alla diskussioner han deltar i vanligtvis är uppriktiga, kärnfulla och sakliga.
Det är i samma anda av partnerskap som premiärministern ser fram emot att hälsa president Bush välkommen till Irland för toppmötet mellan EU och USA i juni, ett toppmöte som jag vet kommer att tillföra förhållandet ett mervärde.
Det är ett toppmöte som har kritiserats på vissa håll, men saken är den att USA existerar och Europa existerar, och det vore ytterst dumdristigt om vi inte fortsatte att debattera och diskutera våra förbindelser.
Den andra viktiga hörnstenen i de transatlantiska förbindelserna är förstås EU: s nära och produktiva förbindelser med Kanada.
Det är faktiskt något vi ofta glömmer bort när vi talar om de transatlantiska förbindelserna.
Det finns så många bevis för vår starka uppslutning bakom Förenta nationerna och multilateralism – allt ifrån vår gemensamma historia, våra gemensamma värderingar, vår politiska pluralism, demokrati och rättssäkerhet och ståndpunkt i människorättsfrågor.
Europa och Kanada har mycket gemensamt, och Europa och Kanada har ett nära förhållande.
Det är ett produktivt förhållande, och ett förhållande som då och då kräver ett erkännande från båda sidor.
Det var mot denna bakgrund som det mycket framgångsrika toppmötet mellan EU och Kanada i Ottawa den 18 mars blev avstampet för två stora nya initiativ – en agenda för samarbete mellan EU och Kanada och ramen till ett nytt bilateralt handels- och investeringsavtal.
Toppmötet i Ottawa gav också rådets ordförande och premiärminister Martin en möjlighet att leda sina grupper från EU och Kanada i omfattande diskussioner om stora internationella frågor, bl.a. om sätt att främja en effektiv global styrning genom att vitalisera de internationella institutionerna.
Eftersom jag har personliga erfarenheter efter att under en mycket kort tid ha arbetat med CEDA i Kanada måste jag säga att kanadensarna har oerhört mycket att komma med i detta avseende, och att de gör det tyst och försynt på ett sätt som alltför ofta ignoreras.
Avslutningsvis vill jag säga att jag är mycket medveten om att vår transatlantiska dialog inte bara formas av det som sker på officiell nivå och regeringsnivå.
Det var därför med stor glädje som vi för två veckor sedan stod som värd i Irland för det 58: e interparlamentariska mötet mellan Europaparlamentet och den amerikanska kongressen under James Nicholsons och Henry Hydes gemensamma ordförandeskap.
Det var en mycket stor glädje för mig att faktiskt stå som värd för ett av dessa möten, och det blev ett riktigt remarkabelt utbyte.
Jag vill lovorda ledamöterna av denna kammare för detta initiativ.
Det är mycket viktigt att detta parlament fortsätter att föra en mycket livlig dialog med kongressen, för det är min personliga erfarenhet att man alltför ofta betraktar Europa genom mycket suddiga glasögon i kongressen.
Den typ av personliga kontakter som detta parlament har etablerat med sina motparter i kongressen är mycket välkomna.
Som jag sade så blev jag personligen vittne till detta utbyte.
Det är hälsosamt, positivt och produktivt.
Jag fick tillfälle att träffa de parlamentsledamöter som deltog.
Debatterna var utomordentligt vittomspännande, och eftersom mötet hölls i Irland var det mycket som ägde rum i min egen valkrets.
Alla hade dessutom trevligt, och det skadar ju inte!
Ordförandeskapet är fullt medvetet om hur nära involverat parlamentet är i arbetet för att utveckla de transatlantiska förbindelserna.
Vi hyllar och lovordar detta arbete.
Jag inser att en del av vad jag har sagt inte faller i god jord hos vissa här i parlamentet, men det har sagts mot den bakgrunden att vänner ibland kan vara oense, även i viktiga frågor.
