# ID: svediakorp-gov447624
# author: Patten, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,562
# sentences: 68
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill inte upprepa och har inte för avsikt att upprepa vad ordförandeskapet just har sagt om de senaste diskussionerna om Mellanöstern i rådet, eller om hur rådet reagerade på president Bushs uttalande i Washington i förra veckan efter hans möte med premiärminister Sharon.
Uttalandet förvånade många, vilket man kan tycka är förståeligt eller inte, och det går inte att komma ifrån att det verkar ha lett till stor oro i arabvärlden.
Vissa har senare hävdat att det inte borde ha gjort det.
De har menat att uttalandet inte rev sönder färdplanen utan erbjöd en möjlighet att genomföra den.
De har hävdat att vi måste försöka se det positiva, t.ex.
Israels utlovade och välkomna tillbakadragande från Gaza, i stället för att rikta in oss på det negativa.
Det kan så vara.
Jag vill inte ifrågasätta de säkert välmenande tolkningar som görs av andra eller undergräva ansträngningarna att göra det bästa av den nuvarande exceptionellt svåra situationen.
En del människor upplever förstås alltid glaset som halvfullt medan andra ser det som halvtomt.
Åter andra har ganska svårt att tycka att ett glas är halvfullt när de inte kan se mycket vätska i det över huvud taget.
Jag förmodar att sanning precis som skönhet ligger i betraktarens öga.
Jag vill inte uppehålla mig vid dessa frågor.
Låt mig bara ta upp fem saker som vi måste ta itu med om vi skall kunna hämta någonting positivt ur den nuvarande dystra situationen.
För det första kan en slutlig överenskommelse, som rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) och Europeiska rådet upprepade gånger har sagt, bara uppnås genom förhandlingar mellan Israel och palestinierna som leder fram till två livskraftiga suveräna och oberoende stater baserade på 1967 års gränser, eventuellt med överenskomna ändringar, som lever sida vid sida i fred och säkerhet på det sätt som beskrivs i t.ex. färdplanen.
Detta har varit huvudlinjen i EU: s uppfattning, från Venedig 1980 till Berlin 1999, till Sevilla 2002 och ända fram till Europeiska rådets senaste slutsatser förra månaden.
Det är inte överraskande att vi har varit överens med vad som i 37 år konsekvent har varit USA: s ståndpunkt, nämligen att överenskommelser som sträcker sig utöver 1967 års gränser är olagliga och utgör ” hinder för fred ”.
Vi vet alla vilka ingredienser en slutlig överenskommelse kommer att ha.
Det framgår av Mitchell-rapporten och av senare dokument, bl.a.
Arabförbundets fredsinitiativ från 2002.
Det framgår också av den färdplan som har godkänts av världssamfundet.
En sådan överenskommelse inväntar inte någon gudomlig ingivelse.
Den inväntar att båda sidor – Israel och palestinierna – visar sin politiska vilja.
Det är enligt min mening en tragedi att de modiga förslag som lades fram av företrädarna för civilsamhället som förhandlade fram Genèveinitiativet inte verkar få stöd av det politiska ledarskapet i deras respektive samhällen.
För det andra beklagar vi djupt de våldsamheter som skjuter upp försoningen och varje chans till fred över huvud taget.
Vi har alltid reservationslöst beklagat och med all vår kraft fördömt de självmordsbombningar som skördar oskyldiga liv och den dunkla propaganda som förmörkar sinnet på så många.
Vi är också djupt kritiska till den hårdhänta militära vedergällning som ödelägger liv, hem och utkomstmöjligheter, den typ av vedergällning som spär på extremismen och inte ökar säkerheten.
Vi anser att riktade mord är orättfärdiga, olagliga och kontraproduktiva.
En av de palestinska politiker som jag beundrar mest och som är en förnuftets röst talade nyligen om det öronbedövande mullret av krigstrummor på båda sidor och det bittra faktum att de två folken verkar fastlåsta i en omfamning där det enda viktiga är att tillfoga den andra sidan smärta.
Det finns gott om smärta, men inga vidare utsikter för fred.
För det tredje kan vi, oavsett kritiken mot EU: s sätt att hantera konflikten, konstatera att vi under veckorna, månaderna och åren av blodspillan och hopplöshet har stöttat de institutioner som en dag kan utgöra grunden för en reformerad palestinsk regeringsmakt.
Detta har varit Europeiska rådets politik, som har godkänts av detta parlament.
Vårt arbete har berömts av bl.a.
Världsbanken.
Jag fick helt nyligen ett brev från den palestinske finansministern Salam Fayad, där han skrev att den palestinska myndigheten med EU: s hjälp nu har infriat alla de reformlöften som man gav inför det palestinska lagstiftande rådet för ett och ett halvt år sedan.
Det finns nu en betydande grad av ansvarsskyldighet, och budgetförfarandena är öppna.
Det görs inte längre några kontantutbetalningar till palestinsk säkerhetspersonal, vars löner numera betalas ut via bankkonton.
Vi har enskilt uppmuntrats att göra mer – att ge mer hjälp.
Offentligt har vi kritiserats för att inte göra någonting alls.
Vissa har menat att ingen anklagelse i själva verket kan vara allvarligare än den att försöken att främja reformer och upprätthålla något slags liv i Palestina har finansierat terrorism.
Parlamentet har gjort egna undersökningar om detta, och OLAF har utrett dessa påståenden.
Jag har inget mer att säga i denna fråga, förutom att jag vill hylla mina tjänstemän som har försökt driva en svår politik hederligt, öppet och med integritet.
När jag ser tillbaka på de senaste åren ser jag just inte mycket annat som kan mäta sig med deras insatser.
När det gäller framtiden finns det de som – kanske lite lättvindigt – tycker att vi efter det utlovade tillbakadragandet skall återuppbygga Gaza och försöka lägga grunden till ett nytt Palestina.
Vad de har i åtanke är förmodligen ett Palestina som är verkligt livskraftigt och inte en samling utspridda samhällen åtskilda av stridsvagnar, bosättningar och murar.
Visst är vi beredda att fortsätta vårt humanitära bistånd och stödja en återuppbyggnad av infrastrukturen i de områden som de israeliska försvarsstyrkorna lämnar.
Men jag måste säga att vi den här gången måste försöka få vissa garantier från de israeliska försvarsstyrkorna om att de inte än en gång kommer att förstöra det vi bygger upp.
De bör utgå från de fem villkor som Europeiska rådet slog fast den 25 och 26 mars, särskilt att tillbakadragandet skall vara förankrat i färdplanen och att det ekonomiska livet skall underlättas i de områden som lämnas av de israeliska försvarsstyrkorna.
Det var Världsbanken som konstaterade att det största hindret för ekonomisk återhämtning är bristen på tillträde och tillräcklig rörelsefrihet för personer och varor.
Tillträde till omvärlden är avgörande för den palestinska ekonomins återhämtning.
Vi måste också försöka se till att det humanitära biståndet kan levereras på samma sätt som på andra ställen.
För närvarande är det på grund av säkerhetsstyrkornas uppträdande och aktiviteter dyrare att leverera biståndet än på de flesta andra ställen.
För att finna en väg tillbaka till färdplanen måste vi mycket noggrant diskutera villkoren för tillbakadragandet med den israeliska regeringen och se hur vi kan knyta hanteringen av tillbakadragandet till färdplanens mål.
Vårt mål måste vara att få israelerna att återigen erkänna den palestinska myndigheten som sin samarbetspartner i fredsprocessen.
Målet bör vara att överlämna Gaza och delar av Västbanken till den palestinska myndigheten, inte till Hamas, och se till att överlämnandet sker lugnt och inte utlöser mer kaos och våld.
Slutligen finns det – tack och lov – fortfarande en del besinningsfulla människor i Palestina, Israel och arabvärlden.
Jag ställer denna fråga så lugnt och diplomatiskt som jag kan: vilket stöd ger vi dessa besinningsfulla människor i dag?
Om vi inte är beredda att själva stå upp för lugn och besinning, hur kan vi då förvänta oss att de skall göra det?
Det är ingen överdrift att säga att utsikterna i dag i regionen är mer oroande än på länge.
För mig verkar de absolut mycket mer oroande än i t.ex. början av förra året, då vi fick veta att vägen till fred i Mellanöstern låg i den militära befrielsen av Bagdad och inrättandet av demokrati i Irak.
Kanske kommer Irak en dag att vara stabilt och demokratiskt och en ledstjärna för andra länder i regionen.
Ingen kan väl hoppas på något annat?
Oavsett vad man tycker om det som har hänt finns det väl inget annat som man kan sträva efter?
Men om vi skall ha en chans att uppnå detta och uppmuntra modernisering och demokrati i hela regionen, då måste vi undvika yttranden och politiska strategier som stöter bort stora delar av den muslimska världen och riskerar att utlösa just den sammandrabbning mellan civilisationer som alla förnuftiga män och kvinnor till varje pris vill undvika.
Det har varit ett djupt nedslående stråk under mina fem år som kommissionär att den värld jag ser ut över i dag tycks mycket farligare än den var 1999.
Vi måste alltid försöka arbeta för en bättre värld och inte ge tappt i inåtvänd förtvivlan.
I dag måste vi bl.a. se vad som kan räddas från det som återstår av fredsprocessen i Mellanöstern.
Det är inte ett särskilt uppmuntrande framtidsperspektiv, men vad är alternativet?
