# ID: svediakorp-gov447528
# author: Patten, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,790
# sentences: 71
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Jag hoppas att ni ursäktar mig om jag talar något längre än mina beskärda två minuter och 30 sekunder, men de frågor vi behandlar i kväll är oerhört viktiga och jag vill ge dem den uppmärksamhet de förtjänar.
Jag vill redan från början säga att jag är mycket tacksam för den här möjligheten att i kväll uttala mig i frågan om passagerarregister.
Min vän och kollega Frits Bolkestein lade i går fram argumenten för ett så kallat konstaterande av adekvat skyddsnivå i den här frågan.
Jag vill än en gång understryka det faktum att kommissionen noggrant kommer att beakta alla de synpunkter ledamöterna förde fram i diskussionen i mars, när min kollega också talade, innan vi fattar vårt definitiva beslut.
En annan fråga som parlamentet vet att vi måste behandla är frågan om att amerikanska tullmyndigheter i sin tur lämnar passagerarregister vidare.
Precis som kommissionär Bolkestein förklarade i plenum i går är vi bekymrade över den typen av överlåtelser.
Kommissionär Bolkestein och jag har talat med Tom Ridge, minister för departementet för inrikes säkerhet, om den typ av garantier vi vill ha när det gäller under vilka omständigheter sådana överlåtelser skall kunna ske.
Jag talade själv med minister Ridge i går kväll.
Vi ser fram emot att granska hans kommentarer, och jag kan försäkra parlamentet att hans svar på våra frågor kommer att spela stor roll för kollegiets slutliga beslut om konstaterande av adekvat skyddsnivå.
Min uppgift i kväll är att argumentera för den andra delen av paketet, nämligen det internationella avtal vi har förhandlat fram med Förenta staterna.
Det skulle ge en sund rättslig grund för att låta flygbolag överlämna passageraruppgifter till Förenta staterna.
Låt mig börja med att ge en kortfattad bakgrund till denna fråga.
Ingen bland oss kommer någonsin att glömma de fasansfulla attackerna mot tvillingtornen den 11 september 2001.
Förenta staterna skakades djupt av dem.
Faktum är att vi alla blev skakade av dessa attacker.
I Europa har vi drabbats av terrorattacker i decennier – nu senast de förfärliga bombattentaten mot passagerartåg i Spanien i förra månaden.
Vi står, hoppas jag, sida vid sida med Förenta staterna i kampen mot terrorism, och jag upprepar att om vi hade råkat ut för något i stil med attackerna mot tvillingtornen skulle vi enligt min uppfattning kanske ha ännu större förståelse för Förenta staternas oro över lufttransporten.
Sedan dessa attacker har de amerikanska myndigheterna vidtagit en hel rad åtgärder för att öka medborgarnas säkerhet.
En av dessa är kravet på överföring av PNR-uppgifter.
Vi såg genast en konflikt mellan den amerikanska lagstiftningens krav och våra egna lagar om uppgiftsskydd.
Europeiska flygbolag stod inför ett fruktansvärt dilemma: antingen måste de följa kraven på PNR-uppgifter och riskera att dras inför domstol av nationella myndigheter med ansvar för uppgiftsskydd, eller låta bli att följa dessa, vilket skulle ha inneburit påträngande extra granskningar av deras passagerare.
Detta skulle ha lett till enorma förseningar och inneburit risk för att flygbolag från EU skulle förlora stora mängder passagerare till amerikanska flygbolag, som skulle tillhandahålla de begärda uppgifterna.
Europeiska kommissionen hade ansvar för att göra vad den kunde för att hjälpa våra flygbolag och passagerare ur denna situation.
På kort sikt ingick vi en överenskommelse med Förenta staterna som bland annat omfattade försäkringar om hur dessa uppgifter skulle användas.
Detta innebar viss lättnad för flygbolagen, men vi var medvetna om att det inte gav någon sund rättslig grund att gå vidare på.
Det är därför vi har ägnat de senaste 15 månaderna åt att förhandla med Förenta staterna.
Vi ville i största möjliga mån försvara våra medborgares integritetsskydd.
Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor hade förståeligt nog en lång lista med mål som den ville att vi skulle uppnå.
I verkligheten skulle vi dock aldrig ha kunnat uppnå allt de önskade.
Alla förhandlingar innebär kompromisser, och i det här fallet var vi tvungna att acceptera att Förenta staterna redan fick fram de uppgifter de ville ha.
Det bilaterala internationella avtal med Förenta staterna som vi diskuterar idag är, sådant som det skisseras i kommissionens meddelande från december 2003, ett nödvändigt inslag i den struktur kommissionen försöker upprätta av både rättsliga och politiska skäl.
För det första finns rättsliga skäl som hänger samman med direktivet om uppgiftsskydd.
Huruvida skyddet av personuppgifter i mottagaränden är adekvat hör till det som en registeransvarig måste avgöra innan uppgifter överlämnas till tredjeland.
Den registeransvarige – i detta fall flygbolaget – måste dessutom ha ett legitimt skäl för att överlämna data, exempelvis att detta krävs enligt lag.
Med lag menar vi dock gemenskapslag eller medlemsstatslag.
En skyldighet som ålagts av tredjeland kan inte automatiskt rättfärdiga databehandling inom gemenskapen.
Detta internationella avtal, som kommer att bli en del av gemenskapens rättsliga ram, skapar ett sådant krav, dock med ett mycket viktigt förbehåll: att adekvat uppgiftsskydd måste finnas i mottagarlandet, det vill säga Förenta staterna.
Det är viktigt att här framhålla att detta avtal inte tar för givet att sådant adekvat skydd finns i Förenta staterna.
Flygbolagens skyldighet föreligger endast om adekvat skyddsnivå har konstaterats, och bara så länge denna föreligger.
Den 31 mars antog Europaparlamentet en resolution som tar avstånd från kommissionens ståndpunkt att Förenta staternas aktuella förbindelser utgör adekvat skydd, och kollegiet kommer i sinom tid att besluta om hur vi skall gå vidare.
Oavsett vad kommissionen beslutar kommer denna del av avtalet dock endast att vara giltig under förutsättning att adekvat skyddsnivå konstaterats.
Därför finns inga skäl för parlamentet att avvisa hela avtalet på grund av den frågan.
För det andra finns ett rättsligt argument för detta internationella avtal, ett argument som hänger samman med internationell rätt.
Europeiska kommissionen har fattat principbeslutet att amerikanska brottsbekämpande myndigheter bara skall få åtkomst till databaser inom gemenskapen efter att ha erhållit uttryckligt tillstånd.
Genom detta avtal ger gemenskapen detta tillstånd, förutsatt att två villkor är uppfyllda.
För det första att det finns adekvat uppgiftsskydd i Förenta staterna.
För det andra att inget så kallat push-system ännu tagits i bruk.
Jag vill poängtera att kommissionen delar parlamentets uppfattning att ” push-systemet ” bör ersätta det nuvarande ” pull-systemet ” snarast möjligt, och det datum som föreslagits av parlamentet – det vill säga den 1 juli – har noterats i vederbörlig ordning.
Vi håller på att skapa förutsättningarna för att ” push-systemet ” skall kunna börja tillämpas mycket snart.
Eftersom målet är att erbjuda rättslig säkerhet redan i dag måste vi dock ta upp den här frågan nu och sedan arbeta för att förändra situationen så snart som möjligt.
I ett mer politiskt perspektiv uppnår detta avtal fyra andra viktiga mål.
För det första säkras, på grundval av ömsesidigheten, framtida stöd från Förenta staternas regering när det gäller att få flygbolag att överlämna passageraruppgifter till gemenskapsmyndigheter om gemenskapen eller någon av medlemsstaterna skulle införa ett sådant system.
För det andra innehåller avtalet också bestämmelsen att den amerikanska byrån för tullar och gränsskydd (Bureau of Customs and Border Protection) skall se till att de åtaganden som ligger till grunden för konstaterandet av adekvat skyddsnivå följs, något som, vilket parlamentet nog inser, är ett viktigt internationellt åtagande från Förenta staternas sida.
För det tredje omfattar avtalet åtagandet att tillsammans se över frågor som rör avtalet.
Sist men inte minst skyddar avtalet resenärer mot olaga diskriminering grundad på nationalitet eller land där personen är bosatt.
Innan jag avslutar vill jag kort beröra det betänkande som har lagts fram och som sätter strålkastarljuset på två rättsliga problem.
Det första är procedurmässigt.
Föredraganden anser att parlamentet borde ha ombetts att ge sitt fulla samtycke istället för att bara rådfrågas.
Mitt svar blir, såsom kommissionär Bolkestein förklarade i går, att i detta avtal innebär någon ändring av direktivet om uppgiftsskydd, vilket enligt artikel 300 i fördraget är villkoret för att samtyckesförfarandet skall gälla.
En annan farhåga uttrycks också i betänkandet, där det slås fast att ” den faktiska räckvidden av detta internationella avtal kommer att utvecklas enligt Förenta staternas regerings eget gottfinnande, utan någon rättsligt bindande medverkan från EU: s sida ”.
Låt mig tydligt säga att den väsentliga kopplingen mellan paketets tre delar – internationellt avtal, konstaterande av adekvat skyddsnivå och Förenta staternas åtaganden – är till för att säkra att dessa tre delar hänger samman.
Inget konstaterande av adekvat skyddsnivå utan åtaganden; inga rättsliga effekter av avtalet för flygbolagen utan konstaterande av adekvat skyddsnivå.
Så en eventuell ensidig ändring av Förenta staternas åtagande som innebär att principerna om adekvat skyddsnivå frångås leder också till att ingen adekvat skyddsnivå kan konstateras.
Samtidigt skulle en sådan ändring också leda till att de två centrala punkterna i det internationella avtalet inte längre är tillämpliga: flygbolagens skyldighet att tillhandahålla uppgifter och Förenta staternas tillstånd att inhämta uppgifter utan att det internationella avtalet behöver ändras eller upphävas.
Den här viktiga säkerhetsspärren har byggts in i avtalet för att förhindra precis det som befaras i betänkandet, det vill säga att EU-sidan tvingas acceptera ensidiga ändringar av Förenta staternas krav på tillgång till passageraruppgifter.
Avslutningsvis vill jag uppmana ledamöterna att stödja antagandet av detta avtal, trots betänkligheterna när det gäller konstaterandet av adekvat skyddsnivå.
Av de skäl jag angett måste detta inte nödvändigtvis vara oförenligt med parlamentets ståndpunkt ifråga om konstaterandet av adekvat skyddsnivå.
I den resolution som Europaparlamentet antog den 31 mars efterlyses ett mer omfattande internationellt avtal som också inkorporerar en rad principer för uppgiftsskydd.
Jag tror inte att något sådant avtal ligger inom ramen för vad som är möjligt att åstadkomma idag.
Det är därför jag ber parlamentet att rösta för det här avtalet – inte för att avtalet är fulländat utan för att det är betydligt bättre för våra flygbolag att verka i rättslig säkerhet och betydligt bättre för våra passagerare att få ett kraftigt förbättrat skydd än det rättsliga tomrum som blir följden om det paket som vi har arbetat så länge och så hårt för att förhandla fram skulle spricka.
Jag ber om ursäkt för att jag talat så länge, men jag vet att det här är en mycket viktig fråga för parlamentet och jag ville försöka behandla de viktigaste frågor som har tagits upp.
