# ID: svediakorp-gov447425
# author: Van Hulten (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 788
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Eftersom jag skall lämna parlamentet är detta mitt sista tal och jag vill ta tillfället i akt att tacka alla som har hjälpt mig här de senaste fem åren, framför allt min egen personal, mina assistenter och utskottet för budgetkontrolls kansli.
Jag vill gratulera generalsekreteraren till det resultat som vi förhoppningsvis kan presentera i morgon och som skulle vara en positiv avslutning för Europaparlamentet.
Samarbetet har varit utmärkt och generalsekreteraren har tillsammans med all sin personal utfört ett mycket bra arbete då han lett parlamentet under de senaste fem årens utmaningar, inte minst utvidgningen.
Kritiken i mitt betänkande är inte riktad mot parlamentets personal eller generalsekreteraren.
Kritiken riktar sig mot oss, politikerna, som ger parlamentet politisk vägledning.
1999 valdes jag i Nederländerna då valdeltagandet var mycket lågt, endast 29 procent.
Den huvudsakliga orsaken till att människor inte gick och röstade i valet till Europaparlamentet var att de inte hade förtroende för EU: s institutioner.
Detta är dåligt i sig, men det utgör även en stor fara för den europeiska integrationen, för om människor inte har förtroende för institutionerna är det ytterst osannolikt att de stöder ytterligare steg mot den europeiska integrationen.
Mitt uppdrag de senaste fem åren har varit att försöka att reformera institutionerna och göra dem mer befogade och trovärdiga i medborgarnas ögon.
Vi har kommit långt, framför allt när det gäller Europeiska kommissionen.
Här vill jag gärna uttrycka min beundran för kommissionär Schreyer och hennes kolleger som har gjort ett fantastiskt arbete under de senaste fem åren; detta arbete har, vilket jag återigen vill säga, utförts inför mycket svåra utmaningar.
Parlamentet har gjort framsteg.
De som säger att den här institutionen bara är en plats där man tjänar storkovan har fel.
Vi har gjort fantastiska framsteg när det gäller att modernisera institutionen, administrationen och till och med reglerna för ledamöterna.
Men två stora skamfläckar kvarstår.
Den ena är vårt kostnadssystem som fortfarande inte grundar sig på de faktiska kostnader som uppstått.
Systemet är oförsvarligt för utomstående.
Det spelar ingen roll hur stora löneskillnaderna är mellan parlamentsledamöter från olika länder eller hur orättvist det är, framför allt när de nya medlemsstaterna tillkommer.
Vi kan inte fortsätta att försvara systemet.
Omröstningen imorgon blir en chans för parlamentet att visa att vi står i kontakt med den riktiga världen, att vi är beredda att få ordning på vårt eget parlament och skärpa oss.
Den andra frågan rör Strasbourg.
Parlamentslokalen är vacker och staden är ännu vackrare, men vi bör inte bara mötas här fyra dagar i veckan.
Kommissionen och rådet har sitt säte i Bryssel.
Om vi skall kunna vara en trovärdig demokratisk parlamentarisk församling och värna om de europeiska medborgarnas intressen bör vi befinna oss där de andra viktiga institutionerna finns – med rådet och kommissionen.
Det kändes naturligt att åka till Strasbourg när parlamentet fortfarande var ett deltidsparlament, när andra världskriget fortfarande var färskt i minnet och vi behövde en symbol för försoning.
Men i dag letar inte Europas medborgare efter tecken på försoning mellan Frankrike och Tyskland.
Jag tror ingen tvivlar på att dessa två länder kommer överens – kanske till och med lite väl bra ibland!
Medborgarna vill ha effektiva, moderna institutioner som kan hantera den europeiska integrationen och den politik vi har kommit överens om.
Utan tvivel är tidpunkten för att flytta till Bryssel den rätta.
Vi måste naturligtvis hitta ett nytt ändamål för Strasbourg.
Staden har byggts upp kring EU-institutionerna och vi måste ge dem något tillbaka.
Vi har föreslagit att inrätta ett första EU-universitet.
Byggnaderna skulle vara perfekta för det.
Ett annat förslag är att låta Europeiska rådet mötas här i stället för i Bryssel.
Dessa är de viktigaste frågorna för oss att ta itu med.
Jag hoppas att vi i morgon ger talman Cox mandat att under regeringskonferensen klargöra att vi måste ändra fördraget när det gäller detta.
Vi måste ge parlamentet rätten att besluta om sitt eget säte.
I dag höll flera parlamentsledamöter en presskonferens som anordnades av kampanjen för parlamentsreform.
Vi kom överens om ett reformåtagande där de deltagande parterna åtar sig att arbeta för en reform av vårt utgiftssystem och för ett enda säte för parlamentet i Bryssel.
Jag hoppas att vi alla när vi röstar i morgon ställer oss bakom detta åtagande genom att rösta för ändringsförslagen som har ingivits att några grupper.
Jag är tacksam för att de har gjort detta.
