# ID: svediakorp-gov447355
# author: Barnier, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,060
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Tack, herr Cox, för att ni kom hit i dag och för att ni med rådets benägna bistånd låter mig uppta rådets bänkar under några minuter och säga ett par ord till er.
Mina damer och herrar!
Jag hade velat tala till er redan för ett par dagar sedan, men det var inte möjligt eftersom min utnämning till Frankrikes utrikesminister gick så snabbt.
Jag ville säga ett par ord till er och jag är mycket tacksam för att talman Pat Cox låter mig göra detta.
Kommissionär Schreyer, mina damer och herrar!
Voltaire brukade säga att han hade följande motto: korta brev för långvarig vänskap.
På samma sätt gäller att mitt korta tal inte skall sägas stå i motsättning till det jag hoppas skall bli en lång och varaktig relation.
Mina första ord var riktade till er, herr talman, eftersom jag vill tacka er för att ni ger mig möjlighet att säga dem till er.
Jag vet att ni har gjort ett undantag för mig.
När jag nu har fått ett annat uppdrag i mitt hemland är det ett nöje att kunna ge er ett erkännande och ta farväl så som brukligt är mellan partner och vänner, eftersom jag varken kan eller vill glömma att de strider som jag under nästan fem års tid utkämpade för kommissionens räkning här i Strasbourg och i Bryssel har varit strider som har delats av och med detta parlament.
Det gäller i första hand striden för konstitutionen som vi räknar med förhoppningsvis skall komma in i den avgörande antagandefasen senast i juni, tack vare det irländska ordförandeskapets skickliga insatser.
Det bygger på ett utkast där vi kan se allt arbete vi har lagt ned, eftersom det är vårt eget utkast.
Under planeringsstadiet arbetade kommissionär Vitorino och jag i presidiet tillsammans med Klaus Hänsch och Iñigo Méndez de Vigo.
Under de häftiga diskussionerna när konstitutionen behandlades, artikel för artikel, kommatecken för kommatecken, och sedan slutfördes satt vi återigen sida vid sida med många andra av konventets ledamöter som jag nu återser här: Elmar Brok, Andrew Nicholas Duff, Olivier Duhamel, Alain Lamassoure, Anne Van Lancker, Johannes Voggenhuber och andra som jag inte tror tar illa upp för att jag inte nämner dem vid namn, parlamentets delegater till konventet och deras företrädare, alltid lika aktiva, kompromisslösa och intelligenta.
Jag tvivlar inte på att när det är dags att försvara denna text och förklara den för Europas folk – jag tänker på Gianfranco Dell ' Albas ständigt lika goda förklaringsförmåga – kommer vi återigen att fungera som ett team, oavsett våra positioner, och arbeta tillsammans.
Herr talman!
Under denna spännande men också svåra resa fanns det en person som i hög grad bistod mig med vägledning och goda råd och det var Giorgio Napolitano, som befinner sig här i dag.
Det var trots allt han som trodde mest på konventets och konstitutionens möjligheter.
Jag skulle vilja tacka honom för hans råd och hylla honom för hans arbete och vision genom att citera den franske författaren André Maurois, som en gång sade att ” framsteg sker när man gör det omöjliga ”.
Som ni väl känner till var och är min andra strid den ekonomiska, sociala och nu också den territoriella sammanhållningen och dess framtid efter 2007.
Sammanhållningen, mina damer och herrar, är en av Europeiska unionens finaste strategier.
Tillsammans med alla som arbetar vid kommissionens generaldirektorat för regionalpolitik, som är en enastående hjälp för mig, ville jag se till att regionerna – era regioner och då först och främst de regioner som har störst behov eftersom de är fattigast eller befinner sig längst bort, t.ex. de yttersta randområdena med flera – verkligen har partnerstatus och aldrig sitter på åskådarplats när det gäller europeiska projekt och europeiska framsteg.
Beslutens tid närmar sig.
När ståndpunkten om budgetplanen och sammanhållningspolitiken antas om några få timmar kommer det här parlamentet att ta ett avgörande steg mot det slutgiltiga beslutet 2005.
När jag nu nästan är klar ger det mig anledning att tacka några av er mer personligt – de tre ordförandena i utskottet för regionalpolitik, transport och turism som jag har haft turen att arbeta med: Konstantinos Hatzidakis, Luciano Caveri och i dag Paolo Costa samt de efterträdande föredragandena som förbehållslöst har hjälpt mig att utforma sammanhållningspolitikens framtid: Francesco Musotto, Elisabeth Schroedter, Emmanouil Mastorakis och José Javier Pomés Ruiz.
Slutligen vill jag tacka dem vars lika förbehållslösa uppmärksamhet och råd har gjort det möjligt för mig att basera denna politik på en sund gemensam budgetförvaltning: Diemut R. Theato, Terence Wynn, Giovanni Pittella och Helmut Kuhne.
Det finns andra som jag har arbetat med och som jag inte vill såra; jag tänker på dem och riktar mitt tack även till dem.
Herr talman!
Jag var visserligen minister en gång i tiden, men det här är första gången på länge som jag med ert och det irländska ordförandeskapets tillstånd talar till er från rådets bänkar.
Jag har naturligtvis andra ansvarsområden i dag än jag hade i kommissionen.
Men ni kan vara säkra på en sak: min ställning som Frankrikes minister för Europa- och utrikesfrågor kommer varken att påverka eller förändra mina idéer, mitt tillvägagångssätt och framför allt inte min tillgänglighet eller vänskap med parlamentet och de som sitter här i dag.
Vi träffades en gång för att vi hade en viss idé om Europa och jag är helt övertygad om att detta kommer att leda till att vi träffas igen inom en snar framtid.
Det finns så mycket som vi behöver arbeta med tillsammans.
Mina damer och herrar!
Inför det stora demokratiska ögonblicket av medborgarutbyte och dialog som väntar er och parlamentet om ett par veckor, önskar jag var och en lycka till, oavsett era åsikter och övertygelser.
Herr talman!
Eftersom jag vet att det inte hör till vanligheterna skulle jag vilja tacka er för att ni lät mig säga dessa ord, eftersom det var något jag verkligen ville göra.
