# ID: svediakorp-gov447089
# author: Lehne (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 436
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Med tanke på den korta tid som står till mitt förfogande vill jag bara yttra mig om Gebhardtbetänkandet.
Jag uppskattar föredragandens och kommissionens ansträngningar i deras önskan att göra det rätta när det gäller samarbete över gränserna.
Även om det inte råder något tvivel om betydelsen av detta, undrar jag om det förslag som det irländska ordförandeskapet har lagt fram verkligen innehåller ett ställningstagande som är godtagbart och om vi kanske skapar ett byråkratiskt monster.
För det första anser jag att det är helt fel att vi nu för första gången i Europeiska unionens historia försöker att blanda oss i medlemsstaternas rätt att organisera det sätt på vilket de inom sina egna gränser genomför förordningar och direktiv.
I detta fall föreskriver vi att medlemsstaterna inte får överföra vissa uppgifter till privata organ, utan att dessa uppgifter måste utföras av myndigheterna, och vad vi gör är exakt detta – vi lägger oss i angelägenheter som det är medlemsstaternas sak att handha – vilket mycket väl kan betyda att hela förordningen strider mot fördraget.
Mitt andra bekymmer gäller den otympliga byråkratin hos beslutsfattandet vid en eventuell tvist.
Detta kan jag bara beskriva som en satir i verkliga livet.
Situationen är den att den medlemsstat som delegerar en uppgift måste godkänna att den medlemsstat som tar emot den anförtror genomförandet av uppgiften till en privat organisation.
Om vare sig detta eller en förnyad prövning av kriterierna genom en ömsesidig överenskommelse är möjligt, inleds ett kommittéförfarande, enligt vilket beslutsfattandet ligger hos kommissionen, vilket innebär att människor reser till Bryssel från 25 nationella huvudstäder för att avgöra om uppgiften, i enlighet med direktivet eller en förordning, kan överlämnas till en privat organisation eller inte.
Detta står inte i rimlig proportion till frågans omfattning.
Vi måste respektera medlemsstaternas utövande av sina befogenheter, och visa vårt erkännande för deras effektiva sätt att fullgöra sina uppgifter.
Jag föreslår därför att vi håller fast vid det som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden beslutade.
Rådet kommer att göra likadant när det har kommit till besinning.
Tidigare påpekade Marianne Thyssen att vi inte har någon anledning att ge vika i den frågan, utan att det är rådet som måste ge efter för oss.
I så fall kan detta antas snabbt, i en behandling, men på basis av resolutionsförslaget från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, snarare än den kompromiss som det irländska ordförandeskapet har föreslagit.
