# ID: svediakorp-gov446882
# author: Camre (UEN ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 580
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
För det första vill jag tacka föredraganden, Arie M. Oostlander, för ett skickligt utfört betänkande med många riktiga bedömningar, men även med orealistiska förväntningar.
I betänkandet fastställs den grundläggande synpunkten att Turkiet, i den mån det så önskar, har möjlighet att omvandla sig till en första klassens EU-medlemsstat.
Det tycker jag verkar vara att kringgå sakfrågan.
Om Turkiet omvandlas, så blir landet annorlunda än det är nu, men frågan är givetvis om en sådan omvandling överhuvudtaget är möjlig.
Om vi för det första tar för givet att EU består av europeiska stater så kan Turkiet aldrig bli medlem, eftersom landet inte kan förvandla sig till en europeisk stat, hur mycket det än önskar att göra det.
Möjligheten att ge tillträde åt länder utanför Europa har aldrig diskuterats på allvar och det är knappast möjligt eller önskvärt att skapa ett sådant omfattande samarbete inom ramen för de fördrag som utgör grunden för EU.
För det andra har vi hela frågan om uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna eller Balladurprinciperna, vilket är särskilt viktigt här när det gäller ockupationen av delar av Cypern.
Jag måste dessutom säga att jag inte tror på värdet i Annans plan.
Jag anser att Günter Verheugen tar fel om han tror att grekcyprioterna är anhängare till den planen.
Jag tror inte att grekcyprioterna kommer att kunna godta en plan som ger Turkiet fotfäste på ön.
Slutligen har vi fördraget i Lausanne.
Det medför en total förändring i den turkiska grundlagen, dess strafflagar, äktenskapslagar, religiösa lagar och så vidare.
För det tredje finns det en tydlig skillnad mellan Turkiets och EU: s ekonomiska struktur och utveckling.
Förändringar kan inte åstadkommas genom enbart ekonomiskt bistånd.
Det handlar om att skapa ett helt annat samhälle.
Slutligen skulle en anslutning av Turkiet leda till massiv invandring av turkar till EU och ännu större parallella islamiska samhällen skulle bildas.
Det har nyligen framkommit en serie mycket upprörande rapporter om hotelser och västfientliga stämningar inom omfattande delar av de islamiska samhällena i EU och tyvärr gäller det särskilt unga, andra generationens turkar.
Europa kan helt enkelt inte leva med stora befolkningsgrupper inom EU som tar avstånd från vår kultur.
Det anhängarna till ett turkiskt medlemskap verkligen ber om är att Turkiet befriar sig från hela sin islamiska kultur, och det tycker jag inte är realistiskt.
Det är viktigt att inte blanda ihop den hållning som turkiska diplomater och vissa intellektuella och politiker ger uttryck för med den hållning som man återfinner i resten av Turkiets mycket klassindelade samhälle.
Turkiet är huvudsakligen ett islamiskt samhälle, oavsett den formella åtskillnaden mellan kyrka och stat som ålagts uppifrån.
Om Turkiet demokratiserades i grunden, som EU önskar, skulle befolkningen tyvärr utan tvekan ta ett demokratiskt beslut att införa en islamisk stat utan demokrati.
Det finns inte ett islamiskt land i världen som uppfyller Köpenhamnskriterierna och Turkiet kommer knappast heller att göra det, även om EU uppmanar landet att göra det.
Vi borde ärligt säga till Turkiet att ett medlemskap i EU inte kan komma i fråga och vi borde inte ge landet tomma löften.
Utifrån dessa skäl skulle jag vilja stödja de ändringsförslag som lagts fram av Markus Ferber och andra om att integrera Turkiet i EU: s nya grannlandspolitik.
