# ID: svediakorp-gov446878
# author: Katiforis (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 600
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag tackar vår utmärkta föredragande för hans och den behärskning med vilken han hanterat frågan och det öppna sinne med vilket han accepterat våra ändringsförslag.
Ändringsförslagen handlar, tvärt emot vad Geoffrey Van Orden påstår, inte om att vilja föra tillbaka Turkiet till villkor som redan uppfyllts, utan om att reformerna utförs i praktiken, i stället för bara på papperet som en fiktiv verklighet.
En fiktiv verklighet kanske räcker för Geoffrey Van Orden, på samma sätt som det räcker för honom att Europeiska unionen är en fiktiv verklighet, vilket framgår av att han siktar mot en försvagad europeisk union.
Det är inte vad vi vill.
Det finns de som påstår att ett muslimskt Turkiet inte kan accepteras i Europeiska unionen.
Det håller vi inte med om.
Vi vill ha ett Turkiet som naturligtvis kan vara muslimskt och måste vara det, men det måste vara demokratiskt och fredligt, åtminstone gentemot sina partner i Europeiska unionen.
Om Turkiet tror att vi kommer att acceptera landet som en militärmakt och att vi kommer att stadfästa arméledarnas militaristiska hållning i Europeiska unionen, så begår landet ett allvarligt misstag.
Turkiets inställning i Cypernfrågan är inte uppmuntrande och jag fruktar verkligen att varken generalsekreterarens plan eller Europeiska kommissionens inställning är uppmuntrande, eftersom de inte kan acceptera en massiv militär närvaro, liktydigt med den militära ockupationen av en del av Cypern, 18 år efter Cyperns inträde i Europeiska unionen och troligen till och med efter det att Turkiet anslutits till Europeiska unionen.
Detta är absurda saker som kan förklara otåligheten från Greklands sida mot Annans plan.
Jag hoppas på och jag förespråkar att den grekiska sidan godtar den aktuella planen, men vi måste inse att vi ber den grekiska sidan att bygga upp en demokrati på något som i grunden är odemokratiskt, vilket Annans plan är i sitt nuvarande skick.
Jag hoppas att vi klarar detta för Cyperns och Europeiska unionens bästa, men vi måste veta vad det är vi begär.
Vad gäller Turkiets framsteg mot ett uppfyllande av Köpenhamnskriterierna på papperet, ja!
I verkligheten är det långt ifrån så.
Utbildningsministern ber till exempel elever om fanatiska uppsatser som vänder sig mot andra nationaliteter.
Det är inte en fråga om att reformerna skall nå djupt in i Orienten.
Reformerna behöver först nå djupt in i utbildningsministeriet.
Rektorn för Istanbuls universitet ställer sig upp och talar om 135 000 döda för att ockupera både Cypern och Grekland.
Jag säger inte att han är representativ för den allmänna opinionen eller för regeringen, men detta visar att det bland en del av den allmänna opinionen finns ett motstånd mot åtminstone vissa grundläggande förändringar och det måste tas med i beräkningen.
Turkiets integrering i Europeiska unionen kan nämligen ske först när attityderna i Turkiet har ändrats.
Vi har naturligtvis fallet med Leyla Zana som är ett ständigt slag i ansiktet på Europaparlamentet och jag undrar hur vi fortfarande låter denna situation fortgå.
Den turkiska näringslivsorganisationens ordförande sade för två år sedan att Turkiet antingen kommer att bli Europa eller Pakistan.
Vi vill att Turkiet blir Europa och för att uppnå det måste vi förstärka varje positiv trend i Turkiet så att detta kan uppnås genom interna processer, och inte genom att ledas vid handen av någon utifrån, för om det sker på det sättet kan vi inte hoppas på några förändringar där dessa behövs i Turkiet.
