# ID: svediakorp-gov446871
# author: Ainardi (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 731
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, ärade kommissionär!
Det är faktiskt så att Europeiska unionen i december 2004 måste fastställa ett datum då förhandlingarna med Turkiet om framtida anslutning skall inledas.
Det är verkligen ett mycket betydelsefullt steg.
Jag måste på majoriteten av min grupps vägnar säga att Turkiet borde ta plats som fullvärdig medlem av Europeiska unionen.
Det är ett land vars historia och geografi är en del av Europa.
I motsats till vad somliga har hävdat, antingen öppet eller i det fördolda bakom falska förevändningar, är problemet med Turkiet inte dess religiösa identitet.
Vissa politiska krafter försöker dessutom fortfarande utöva påtryckningar för att införa Europas så kallade judisk-kristna värdegrund i förslaget till konstitution för att göra det svårt eller till och med omöjligt för Turkiet att bli medlem i unionen.
Det må vara som det vill med det, problemet med Turkiet är landets politiska system som domineras av armén och de nationella lagarna och konstitutionen, som fortfarande inte alls är förenliga med de demokratiska principerna; problemet ligger också i Turkiets oacceptabla behandling av den kurdiska minoriteten, trots att minoriteten utgör en fjärdedel av hela befolkningen.
Det skall medges att Turkiet sedan 2001 har gått igenom en reformeringsprocess på grundval av Köpenhamnskriterierna.
Men som Europaparlamentet vid många tillfällen har sett medger man i dessa reformer ett antal betydande förbehåll vad gäller fullständig tillämpning av de grundläggande fri- och rättigheterna.
Betänkandet från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik följer också denna analys med tanke på att ändringsförslag, framlagda av vår grupp har införts, särskilt dem som rör Leyla Zana, kurdfrågan och erkännande av folkmordet på armenier.
Det är sant att Turkiet inte alltid har haft en sammanhållen ram som garanterar politiska, civila, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Landets nuvarande konstitution antogs 1982 då militären styrde landet och har fortfarande diktatoriska drag.
Armén fortsätter att spela en dominerande roll i det politiska och ekonomiska livet samt inom kulturlivet och utbildningssystemet.
Armén är statens och samhällets hörnsten, och är därför ett av de huvudsakliga hindren för Turkiets utveckling mot ett demokratiskt och pluralistiskt statsskick.
Förändringarna går långsamt, åtgärderna är skenbara och ofta utformade för att åstadkomma ytliga förbättringar, och vi kan inte bortse från att det vissa mycket allvarliga problem återstår.
Leyla Zana, som tilldelades Europapparlamentets Sacharov-pris, och tre andra före detta parlamentsledamöter av kurdiskt ursprung som dömdes 1994, hålls fortfarande fängslade.
Den överklagandeprocess som vi var med om att ta initiativ till genomförs under förskräckliga förhållanden, något som Europaparlamentets delegation, i vilken Feleknas Uca och Luigi Vinci från min grupp ingår, har konstaterat vid varje förhandling.
Leyla Zana och hennes medfångar vägrade till och med att delta i den tolfte förhandlingen i protest mot denna nya process där deras öde är avgjort på förhand.
Det kurdiska HADEP-partiet har förbjudits och DEHAP-partiet hotas med liknande åtgärder.
Åtskilliga domar från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter beaktas fortfarande inte.
Rättsliga åtgärder har inletts mot människor för att enbart på fredligt sätt ha uttryckt sin åsikt.
Myndigheterna utsätter förespråkare för mänskliga rättigheter för trakasserier och hot eller brottsundersökningar.
Fackföreningarnas rättigheter garanteras inte.
Tortyr och misshandel förekommer fortfarande ofta, särskilt på polisstationer och i fängelser.
Minoriteter utsätts för diskriminering, varav ett exempel är kurderna, vars ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter fortfarande inte har erkänts fullt ut.
Jag lyssnade noggrant, kommissionär Verheugen, på allt ni sade, men några frågor beträffande Cypern är fortfarande obesvarade, särskilt vad gäller den fortsatta militära ockupationen av den norra delen av ön.
Till sist vill jag säga att alla dessa faktorer föranledde vår kollega från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik att i detta betänkande skriva följande, och jag citerar: ” En förutsättning för att anslutningsförhandlingar skall kunna inledas är att de politiska Köpenhamnskriterierna uppfylls. ”
För majoriteten i min grupp är demokratisering av de turkiska institutionerna, verklig respekt för de grundläggande rättigheterna, erkännande av den kurdiska befolkningens rättigheter, frigivning av Leyla Zana och lösning av Cypernfrågan grundläggande kriterier som måste vara uppfyllda om vi skall godkänna att anslutningsförhandlingar med Turkiet inleds.
