# ID: svediakorp-gov446861
# author: Verheugen, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,554
# sentences: 58
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Dagens debatt är ett mycket bra tillfälle att granska det preliminära resultatet av Turkiets framsteg för att genomföra reformer.
Jag skulle vilja börja med att varmt tacka Arie M. Oostlander för ett nyanserat och sakkunnigt betänkande, och jag instämmer till stor del i slutsatserna.
Vi ser att den turkiska regeringen under senare år har varit fast besluten att inleda förändringar för att göra Turkiet till en fullständig demokrati i enlighet med rättsstatsprincipen, där de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter respekteras.
Med tanke på resultaten från det senaste valet i Turkiet i söndags tror jag att vi kan dra slutsatsen att denna inriktning på reformer har fått djupa rötter i det turkiska samhället.
Det är något vi skall glädja oss åt, för utan Europeiska unionen hade denna process inte kommit i gång.
Med Helsingforsstrategin fick Turkiet tydliga framtidsutsikter.
Förutsättningarna för Turkiets möjligheter till medlemskap anges i klara och tydliga termer.
Köpenhamnskriterierna gäller till fullo och i oförändrad form för Turkiet på samma sätt som för övriga kandidatländer.
Det har inneburit att det inte råder några tvetydigheter i våra förbindelser med Turkiet, och de partnerskap för anslutning som vi har utvecklat som samarbetsinstrument har visat sig vara mycket betydelsefulla i arbetet med att driva reformprocessen vidare.
I framstegsrapporterna har vi gett erkännande åt att många och viktiga mål har nåtts, men vi har också i klara och tydliga ordalag konsekvent tagit upp brister och svagheter.
Turkiet har som en del av reformprocessen infört ny lagstiftning för att förbättra läget för de mänskliga rättigheterna, öka skyddet mot tortyr och misshandel, utvidga yttrande- och pressfriheten, stärka förenings- och mötesfriheten samt rätten att demonstrera, utvidga de kulturella rättigheterna, stödja jämställdheten, befästa demokratin och förändra förhållandet mellan armén och det civila samhället.
Turkiet har också undertecknat flera centrala internationella konventioner, vilket tydligt visar att landet håller på att förändras, något som också framför allt visas genom förändringarna i landets politiska klimat.
Det civila samhället i Turkiet blir allt starkare och bättre organiserat, samråd sker med icke-statliga organisationer vid utarbetandet av lagstiftning.
Ett exempel är den nya straffrätten.
Reformprocessen har gett den offentliga debatten i Turkiet en ny anda av öppenhet och frihet.
Frågor som arméns roll i politiken, användningen av det kurdiska språket, användningen av tortyr och misshandel eller kvinnornas roll i samhället diskuteras nu öppet.
När jag började arbeta med Turkiet för fyra år sedan kunde jag inte ens använda ordet ” kurdisk ” i mina samtal med den turkiska regeringen.
Jag nämner det bara som ett litet exempel.
Det pågår en offentlig debatt om landet skall få en modern författning som innehåller de grundläggande värden som ligger till grund för Europeiska unionen.
Turkiets nya ställning är en triumf för vår ” nolltoleranspolitik ” i frågor som rör demokrati, rättsstaten, mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter, och det är just av detta skäl som vi måste påminna oss om var vi har hittat brister och svagheter.
Låt mig i korthet räkna upp de områden som kommissionen hänvisar till: behovet av att stärka rättsväsendets oberoende och förbättra dess arbetsmetoder; behovet av en övergripande ram för utövandet av de grundläggande rättigheterna.
Ramen måste klargöras på ett sätt så att alla rester av det nedärvda auktoritära synsättet undanröjs.
Det finns dessutom ett behov av att förbättra förbindelserna mellan den civila makten och armén, och det råder oro över statusen för de personer som befinner sig i inre exil i landets sydöstra del och över hur de skall kunna återvända till sina byar.
Ytterligare en viktig fråga är enligt min åsikt religionsfriheten.
Att ändra lagarna och rättssystemet är dock inte tillräckligt.
Vi vill att dessa förändringar skall genomföras i praktiken – inte bara som tillfälliga åtgärder, utan systematiskt och effektivt.
Även om det under senare tid har skett betydande framsteg, måste jag ändå konstatera att vi kontinuerligt får rapporter som visar att reformprocessen endast motvilligt accepteras av den turkiska maktapparaten, och jag vädjar därför enträget till den turkiska regeringen att göra allt som går för att dessa reformer skall genomföras.
Detta leder över till fallet Leyla Zana, som är ett exempel på att reformandan ännu inte anammats av landets verkställande och lagstiftande institutioner.
Rättsprocessen mot henne verkar inte följa principen om oskyldighetspresumtion och rätten till juridiskt ombud.
Jag kom hit direkt från Schweiz, där förhandlingarna om en slutlig lösning på Cypernfrågan avslutades tidigt i morse, och jag vill ta tillfället i akt att ge parlamentet som första institution information om det aktuella läget.
Som ni vet skulle vi föredra – såsom vi alltid gjort – att välkomna ett enat Cypern som medlem den 1 maj.
Under vistelsen i Schweiz har vi kommit mycket, mycket nära att uppnå detta, och processen har långt ifrån varit ett misslyckande.
Två möjligheter gavs från början: antingen skulle en överenskommelse undertecknas i Schweiz eller så skulle FN: s generalsekreterare lägga fram en slutlig plan; beslutet om den skulle fattas av de Cyperns båda parter i en demokratisk folkomröstning den 24 april.
Det är den sistnämnda möjligheten som har valts, eftersom det framkom att alla parter inte kunde skriva på en överenskommelse.
Jag måste dock påpeka att de båda sidorna närmade sig varandra på ett utomordentligt sätt, och jag anser att vi nu har nått en punkt då vi behöver ett starkt politiskt ledarskap.
Jag vädjar här och nu till de grekcypriotiska och turkcypriotiska ledarna att göra allt de kan för att övertyga öns befolkning om att den plan som vi nu har är den bästa och mest rättvisa lösning som kan nås.
Valet står inte mellan en plan och en annan plan, utan mellan denna plan eller ingen lösning alls.
Jag tror inte heller att någon ny möjlighet att ta upp frågan blir aktuell den närmaste framtiden.
Man kan inte undgå att med stor beundran notera de insatser som gjorts av FN: s generalsekreterare, som i sitt förslag fullt ut beaktat Europeiska unionens krav.
Den nya staten, det nya Cypern, som planen avser skall skapas, blir ett land som kan tala med en röst och spela sin egen roll på den internationella arenan utan att lägga hinder i vägen.
Det kommer att bli ett land med strukturer som är tillräckligt starka för att genomföra gemenskapens lagstiftning, ett land som är grundat på samma principer som Europeiska unionen.
När det gäller behovet av att anpassa Kofi Annans förslag till gemenskapsrätten har en överenskommelse nåtts om att dessa ändringar skall göras utan att tillgripa permanenta undantag gemenskapens samlade regelverk.
Alla institutioner står eniga i en gemensam önskan om att inte längre tillåta några permanenta undantag från gemenskapens samlade regelverk, och det har vi uppnått.
Jag anser därför att det skulle vara bra om även Europaparlamentet klart och tydligt visar sin vilja, så att berörda politiska partier och krafter inser att de har ett ansvar att godta det erbjudande som nu ligger på bordet, och som är produkten av mycket ingående, mödosamma och välvilliga diskussioner.
Låt mig återigen betona att det vore fel att säga att processen har misslyckats.
Det som verkligen har hänt är att en andra lösning, som fanns med i planerna från början, har visat sig vara genomförbar och att föredra.
Vi skall nu arbeta för att göra den till verklighet.
Låt mig återvända till frågan om Turkiet.
Turkiet har spelat en mycket konstruktiv och samarbetsvillig roll i förhandlingarna i Schweiz, något som jag verkligen vill poängtera.
Jag vill bara tillägga att ett beslut måste fattas i slutet av detta år om huruvida Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna, vilka är mycket avgörande.
Om det beslutas att Turkiet uppfyller dem skall – såsom beslutades enhälligt vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 – anslutningsförhandlingar inledas omgående.
Kommissionen kommer att lägga fram en rapport om detta under hösten och denna rapport kommer i likhet med de tidigare att vara rättvis och objektiv.
Såsom betänkandet av Arie M. Oostlander visar har arbetet med att modernisera Turkiets politiska system och göra det förenligt med EU: s normer kommit mycket långt.
Europaparlamentet har alltid spelat en viktig roll när det gäller att påminna Turkiet om dess åtaganden som en demokratisk stat att garantera de grundläggande fri- och rättigheterna.
I den fas som nu ligger framför oss kommer mycket att bero på Turkiets egen förmåga att visa att landet inte enbart i lagstiftningen, utan också i praktiken, uppfyller Köpenhamnskriterierna.
Dessa kriterier är inte på något sätt avsedda för Turkiet, utan gäller generellt och på samma sätt för alla kandidatländer som hittills har funnits, och för dem som kommer i framtiden.
Jag kan försäkra er om att kommissionen i sin höstrapport och på samma sätt som vi gjort under de gångna tio åren kommer att lägga fram en djupgående, objektiv och rättvis analys.
