# ID: svediakorp-gov446860
# author: Oostlander (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-04-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,069
# sentences: 56
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Sedan mitt förra betänkande har den turkiska regeringen varit flitig och har med viss beslutsamhet antagit ett antal reformer av lagstiftningen.
Dessa reformer rör i huvudsak mänskliga rättigheter, frihet på kultur- och medieområdena och minskning av arméns politiska roll.
Vi har med stort intresse följt förhandlingarna om Cyperns framtid, eftersom de har avgörande betydelse för Turkiets framsteg på vägen mot anslutning till Europeiska unionen.
Till en början trodde vi att det skulle vara Turkiets medverkan i förhandlingarna som skulle leda till svårigheter på grund av arméns motstånd mot en kompromiss och etablerade tjänstemän i den turkiska regeringen.
Tyvärr måste vi konstatera att samarbetet från den grekcypriotiska sidan för att finna en lösning på Cypernfrågan inte heller har varit det bästa, milt sagt.
Självfallet är detta inte det sista vi har hört i frågan.
Förhandlingarna förutsätts fortsätta, för jag kan inte föreställa mig att den grekcypriotiska regeringen vill riskera att ansluta sig till Europeiska unionen på så dåliga villkor som dessa.
Jag tror inte att den grekcypriotiska regeringen skulle komma över det på flera år.
Trots alla förändringar på papperet i Turkiet och beslutet om stöd till departementen för att frigöra det civila samhället, verkar det som om det har varit mycket svårt att genomföra reformerna.
Regeringen inser också detta och har genom att införa ett övervakningssystem visat att den menar allvar.
Jag ser detta som ett viktigt steg för regeringen, eftersom det framför allt är genomförandet av alla dessa förändringar som är viktigt för oss.
Papperen kan vänta.
Framtiden kommer att avgöra om deras innehåll realiseras.
Hindren på vägen mot anslutning till Europeiska unionen kan knappast komma som en överraskning för oss.
Statens struktur och värderingar återspeglas i befolkningens och regeringstjänstemännens mentalitet.
Om det är skälet till varför de är inne på ett spår som är oförenligt med Europeiska unionens synsätt kan de inte förvänta sig att detta skall ändras på kort sikt.
Vi vill se genomgripande förändringar.
Dessa iakttagelser anger de grundläggande tankarna i betänkandet.
Europeiska unionen måste vara noggrann gentemot alla kandidatstater, eller stater som vill bli det, när det gäller rättsstatsprincipen och demokrati.
Det är först och främst en principfråga, men frågan gäller också EU: s möjlighet att fungera som sådant och vår förmåga att övertyga våra egna medborgare.
Deras godkännande av utvidgningen är beroende av om vi kan finna förutsättningar för den.
Det är viktigt att kandidatländerna passar in i Europeiska unionen när det gäller de politiska värderingar de företräder.
Innan de gör det bör de inte överväga något medlemskap.
Det handlar inte bara om att komma till rätta med ett antal specifika missförhållanden, utan om de rättsliga och sociala orsakerna till varför sådana missförhållanden uppstår.
Det handlar till exempel inte bara om frisläppandet av Leyla Zana, som har dömts till flera års fängelse för ett uppträdande som gjorde att hon tilldelades Europaparlamentets Sacharov-pris.
Det som är viktigt är att sådana domar blir otänkbara i framtiden.
Om ni frågar Turkiets högsta domstolar om detta kan de till min förvåning fortfarande inte ge några svar.
Samma sak gäller minoriteternas kulturella rättigheter.
Det borde vara otänkbart att dessa rättigheter skulle hindras på ett sådant sätt att de inte kan utövas.
En verklig separation mellan kyrkan och staten bör inte ge upphov till panik, och det bör inte heller religionsfrihet för de grupper som inte är särskilt omnämnda i Lausanne-fördraget.
Detta är uppenbarligen ett mycket svårt område för Turkiet.
Arméns ställning är en annan komplicerad fråga.
I historiskt perspektiv kan man uppskatta att en stor del av befolkningen i har hyst ett stort förtroende för armén, men politiken måste återfå sitt självförtroende.
Även om regeringen arbetar för förändring kan den inte göra mycket mer än vad omständigheterna tillåter.
Europeiska unionen bör dock hålla fast vid kravet att armén inte skall ha mer politiskt inflytande än vad som är brukligt i EU: s medlemsstater.
I detta hänseende kan jag inte förespråka några ändringar som på något sätt mildrar Europeiska unionens krav på Turkiet.
De politiska Köpenhamnskriterierna måste uppfyllas innan vi kan gå vidare till det vanliga stöd vi erbjuder för att införliva gemenskapens samlade regelverk.
Detta är något vi har lärt oss från tidigare utvidgningsprocesser och genom erfarenheterna från exempelvis Rumänien.
Det bör också bli ett budskap till länder som överväger medlemskap.
Jag tror också att den turkiska regeringen behöver våra påtryckningar som stöd mot motståndskrafterna i samhället och i vissa av maktens korridorer.
Det som ingår i gemenskapens samlade regelverk är inte förhandlingsbart.
Det gäller även de värden som Europeiska unionen står för och tillämpningen av dem.
Här finns inget utrymme för förhandlingar.
Dessa värden måste införlivas.
Om länderna verkligen vill bli medlemsstater måste de helt enkelt godkänna dem.
Jag anser dock att EU måste hålla fast vid möjligheten till fullt medlemskap för Turkiet när de politiska och ekonomiska villkoren, liksom andra kriterier, verkligen har uppfyllts.
Det är visserligen förståeligt att en del ändringsförslag syftar till stor delaktighet för parlamentet, men det är lika viktigt att vi är pålästa om vi skall kunna tillgodogöra oss ländernas anslutning till Europeiska unionen.
Detta innebär att konventets resultat måste godtas utan reservation.
Om så inte sker kan vi inte fungera.
Idén om fördjupning före utvidgning är fortfarande aktuell.
Möjligheten att delta i politiken för god grannsämja, som framfördes i betänkandet av Pasqualina Napoletano, kan också behållas, men ändringsförslag som innebär att Turkiet får en plats för sig självt utanför Europeiska unionen ligger inte i linje med essensen i mitt betänkande.
Den ovillkorliga betoningen på att de politiska kriterierna skall uppfyllas är också sammanlänkad med en önskan om att få tillräckligt stöd bland befolkningen.
Jag hoppas att vi genom att godkänna huvuddragen i detta betänkande sänder ett tydligt budskap till både den turkiska regeringen och det turkiska samhället, och till EU: s medborgare.
Detta är till stor del en principfråga och någon osäkerhet kan inte tolereras.
Jag föreslår att vi fortsätter driva en dialog med Turkiet med det öppna sinne som den turkiska regeringen nu har vant sig vid.
