# ID: svediakorp-gov446804
# author: Miguélez Ramos (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 790
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman!
Det första vi bör komma ihåg när det gäller detta fiskeavtal med Grönland är kanske att det är det näst dyraste avtal som EU skrivit under, efter avtalet med Mauretanien.
Dessutom finns det en skillnad mellan de två avtal jag har nämnt, en skillnad som vi kallar skillnaden mellan nordliga och sydliga avtal.
De nordliga avtalen har ett flertal kännetecken – som jag kommer att förklara under mitt anförande – som skiljer dem från de sydliga avtalen.
Mycket har sagts om fiskeavtalet med Grönland, och nästan allt är sant.
Till exempel betonade revisionsrätten att vissa grundläggande budgetregler inte respekterades i fiskeavtalet med Grönland, exempelvis de för fiskemöjligheter.
Av de 42,8 miljoner euro som detta avtal kostar användes bara 28 till fiskemöjligheter, och i detta ingick pappersfisken, som kallas så för att det handlar om fisk som, trots att man betalade för den, inte finns i Grönlands vatten eftersom den har försvunnit för länge sedan.
Bortsett från det faktum att utnyttjandet av fiskekvoter var mycket litet, och långt ifrån de förväntade mängderna för fiskemöjligheterna, kunde och kan bara fyra medlemsstater fiska inom ramen för detta avtal: Förenade kungariket, Tyskland, Frankrike och Danmark.
De andra medlemsstaterna hade och har fortfarande inte tillgång till dessa vatten.
Det bör påpekas att det faktum att den begränsade tillgången till och utnyttjandet av fiskekvoter som man betalat för har orsakat och orsakar ett antal snedvridningar.
Ett exempel är att vissa medlemsstater som tjänar på avtalet har försökt sälja outnyttjade kvoter eftersom de inte är intressanta för konsumentmarknaden i den medlemsstaten men är intressanta för marknaden i andra stater.
Utöver detta snedvridna förhållande (försöket att sälja något vidare som redan betalats) har det förekommit och förekommer fortfarande att fartyg fiskar under dessa medlemsstaters flagg trots att de inte är från dessa eller andra medlemsstater utan från tredjeländer.
Faktum är att det finns en efterfrågan på dessa oanvända kvoter, eller åtminstone på att börja fiska, åtminstone experimentellt, från vissa medlemsstater som inte inkluderats i avtalet eller som uteslöts från det – till exempel de iberiska fiskeflottorna: de spanska och portugisiska – vid tiden för vår anslutning till Europeiska gemenskapen, trots att vi fiskat i dessa vatten i århundraden.
Kommissionen uppmärksammade alla dessa snedvridningar i sitt dokument och förslog en mekanism som den kunde använda för att tillfälligt överföra oanvända fiskemöjligheter till andra medlemsstater, bara under samma år och utan hänsyn till tilldelningen av kvoter i framtiden.
Vi tyckte att detta var en bra mekanism, framför allt därför att det var en försöksmekanism och därför att det skulle vara möjligt att se om den fungerade allteftersom tiden gick.
Men i fiskeriutskottet antogs ett ändringsförslag som lagts fram av medborgare i vissa av de inblandade medlemsstaterna och som gick ut på att kommissionen kunde etablera samrådsförfaranden mellan medlemsstater, men att det skulle vara staterna som hade kvoterna som kunde bestämma eller besluta om distributionen av dem eller tilldelningen till andra medlemsstater som inte omfattas av avtalet men som var intresserade av att fiska i området.
Jag tror att det centrala med denna fråga är om kommissionen bara spelar en understödjande roll eller om den – eftersom vi talar om ett avtal om fiske inom gemenskapen – måste säkerställa effektivast möjliga användning av fiskemöjligheter som, vilket jag sade, har köpts av Grönland och betalats av gemenskapen inom ramen för detta fiskeavtal.
Jag tror att vi i grund och botten inte talar om nationella frågor – eftersom nationella frågor, vilket vi som är här är väl medvetna om, alltid är mycket framträdande i fiskeavtal och skapar många spänningar – utan om principen om god ekonomisk förvaltning, som är den gordiska knuten i det här fallet.
Det handlar om att definiera denna princip i förhållande till principer om ekonomi och effektivitet och se till att den följs, genom granskning av resultatindikatorer som fastställs på grundval av aktivitet och som dessutom är mätbara, så att de uppnådda resultaten kan observeras.
Jag säger detta från perspektivet hos någon som har som har arbetat med detta avtal under lång tid och som jag tror känner till det mycket väl.
Vidare står Grönland helt bakom det förhållningssätt som jag just har redogjort för här – faktum är att man just har gjort en överenskommelse med kommissionen –, och jag tror att detta skulle vara en bra signal för oss att skicka till två flottor i gemenskapen: att låta dem fiska – inte allt men åtminstone lite – i dessa vatten.
