# ID: svediakorp-gov446783
# author: Vitorino, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 652
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Som både denna debatt och detta betänkande tydligt visar fortsätter de grundläggande rättigheterna tyvärr att kränkas i EU.
Jag anser dock att ledamöterna i denna kammare, som snart skall möta väljarna i ett val som är särskilt viktigt för EU: s framtid, bör tänka på att de fantastiska framstegen under de senaste fem åren inom området mänskliga rättigheter är någonting att vara stolt över, och de kan faktiskt uppmuntra medborgarna att dela i valförfarandet med tanke på utsikterna för att upprätta en EU-politik om de grundläggande rättigheterna.
Jag anser att det konvent som godkände stadgan om de grundläggande rättigheterna, parlamentets årliga roll i identifieringen av problem inom de grundläggande rättigheterna – ibland i en starkt ideologisk debatt, men alltid en mycket aktuell sådan – ändringen av artikel 7 i Nicefördraget, det faktum att en byrå för mänskliga rättigheter har inrättats och, som rådets ordförande Dick Roche just har sagt, utsikterna för att ge stadgan om de grundläggande rättigheterna en central roll i förslaget till konstitutionellt fördrag, är en rad olika aspekter som kommer att visa medborgarna att detta organ, som de väljer direkt, alltid har placerat frågan om de grundläggande rättigheterna främst i den politiska debatten och verksamheten.
Min andra iakttagelse rör de hänvisningar som har gjorts till asylpolitiken.
Vi kan inte dölja det faktum att medlemsstaterna har skillnader som ibland är svåra att övervinna, och att det pris vi måste betala för att komma förbi dessa skillnader ibland är ett avtal som grundar sig på den minsta gemensamma nämnaren.
Vi har alltid sett sådana avtal som en del av en gradvis definition av asylpolitik och migration.
Vi kan inte blunda för detta, men låt oss inte vara defaitister.
Jag måste erkänna att i dag – och det smärtar mig att säga detta – dagen efter att ministerrådet äntligen antog ett direktiv som definierade flyktingbegreppet, anpassade systemen för subsidiärt skydd och erkände att icke-statliga agenter kan vara agenter för förföljelse, då flyktingstatus också kan ges, välkomnar vi detta direktiv, som innehåller utmärkta förslag inom området internationellt skydd och som är ett viktigt steg framåt i definitionen av ett europeiskt asylbegrepp.
Låt oss åtminstone i dag inte vara defaitister, och låt oss erkänna de positiva beståndsdelarna i de åtgärder som har vidtagits.
Min tredje kommentar rör skyddet för privatlivet och de grundläggande rättigheterna i kriget mot terrorn.
Vi håller inte på att skapa en orwellsk värld.
Det kan inte förnekas att de är hotade och för att skydda vår öppna livsstil måste vi förhindra terrorismen och skydda våra medborgare.
Därför måste vi använda den teknik som visar sig mest lämplig.
Vi får inte slåss mot väderkvarnar och inte heller bekämpa tekniken bara för sakens skull.
Vad vi måste göra är se till att denna teknik används i överensstämmelse med lagen och de nödvändiga garantierna vad gäller privatlivet och de grundläggande rättigheterna.
Detta är den utmaning vi står inför, och parlamentet måste därför vara involverat i definitionen av de lagregler som styr införandet av biometriska data på pass och visum och dubbelkontroller inom säkerhetsområdet.
För det sista är den viktigaste referensramen för politiken om skydd för de grundläggande rättigheterna i EU stadgan om de grundläggande rättigheterna, men den är inte enbart begränsad till stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Vi vill inte stå utanför den allmänna utvecklingen inom skyddet för de grundläggande rättigheterna i Europa som helhet, särskilt inom rådets område.
Det föreligger därför ingen konflikt mellan att ge konstitutionell status åt EU: s stadga om de grundläggande rättigheterna och samtidigt förespråka att EU bör ansluta sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.
Den kommande EU-konstitutionen pekar i denna riktning.
