# ID: svediakorp-gov446776
# author: Santini (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 751
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Det är riktigt att detta betänkande om situationen för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen riskerar att närmast bli en rutinuppgift.
För att inte upprepa det som har sagts vid tidigare tillfällen av andra ledamöter skall jag därför fokusera mitt inlägg särskilt på tre ämnen.
Det första är oundvikligen familjen.
Jag talar inte bara för mig själv, utan för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna, när jag kraftfullt förkastar punkterna 102 och 103, som än en gång uppmanar till juridiskt erkännande av sammanboende par, till och med par av samma kön.
Vi förkastar också ändringsförslag 157, som till detta krav även lägger möjligheten att kunna adoptera barn på vanligt sätt.
Det verkar som att en del personer aldrig kommer att ta till sig den gamla lärdomen att det är meningslöst att i denna fråga försöka gå emot EU-fördraget, som tydligt ger medlemsstaterna befogenhet, behörighet och suveränitet att själva besluta i denna känsliga fråga.
Det andra ämnet som jag vill ta upp är tryckfriheten och pluralismen, som så sent som i går var föremål för en livlig debatt i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Även här sägs i punkt 63, i ett språk som är olämpligt för denna kammare, att begreppet pluralism undertrycks med stor cynism.
Kom igen, fru Boumediene-Thiery, det är en mening som passar i ett valmanifest, inte i en debatt i Europaparlamentet!
Vi förkastar därför kraftfullt ändringsförslag 84, 85 och 86, som upprepar detta missförstånd och i slutändan sätter Italien ensamt i skottlinjen, som om alla medieproblem var koncentrerade till vårt land.
De börjar visserligen med antaganden som vi alla kan dela, som kriterierna för pluralism, frihet och tillgång till medierna för alla, men de drar slutsatser som är så begränsade till det enskilda fallet Italien att de slutar med att även misskreditera alla sina hedervärda antaganden.
Man behöver bara läsa rapporten från Reportrar utan gränser, som inte alls samarbetade med den italienska premiärministerns organisation, utan som är, som ni vet, en organisation av journalister på vänsterkanten.
De gjorde en del undersökningar i Italien i april 2003, som de senare publicerade, där de kom fram till mycket olika slutsatser jämfört med dem som kännetecknar gårdagens otroliga betänkande från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, med dess ännu mer otroliga ändringsförslag.
Det föreligger exempelvis visserligen en intressekonflikt i Italien, men den blir nu löst – jag skulle kunna säga i denna stund – i Italiens parlament, det enda forum där denna fråga kan diskuteras seriöst.
Ett reformförslag kommer snart att antas, en reform som den italienska vänstern aldrig hade mod eller ens förmåga att föreslå under sina sju år i regeringsställning.
Reportrar utan gränser säger att den italienska pressen – och jag citerar dem direkt, jag har inte hittat på det här – är ” fri och pluralistisk, men försvagad av televisionens herravälde ”.
Tvärtemot det som hände i går i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor talar de inte om censur eller medietyranni.
Om den politiska inriktningen på TV: s nyhetssändningar, såväl statliga som privata, skriver de att de ” i huvudsak är balanserade ” – den enda uttryckliga kritiken är att kända TV-personligheter som Enzo Biagi, Michele Santoro och Daniele Luttazzi har försvunnit från rutan, vilket – det kan jag försäkra er om ni inte känner till dem – ingen i Italien har missat, utom möjligtvis de politiska chefer som betalar deras löner.
Avslutningsvis vill jag nu, efter så många negativa kommentarer, rekommendera att ändringsförslag 199 skall antas, vilket har lagts fram av Mario Borghezio och mig, om ersättningen till italienska militära fångar för det tvångsarbete som de utförde i Tyskland mellan 1943 och 1945.
Det är bara italienarna som inte har fått ersättning.
Vi uppmanar Tyskland att ersätta de italienska medborgare som arbetade hårt mot sin vilja i fabriker och arbetsläger, trots att mycket lång tid nu har gått.
Jag vill be Gerhard Schröder att göra det snabbt, eftersom den yngsta av dem är 80 år gammal, och 10 procent av dem dör för varje år som går.
