# ID: svediakorp-gov446769
# author: Swiebel (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 769
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag vill rikta mina varma gratulationer till föredraganden, Alima Boumediene-Thiery, för detta betänkande, som bekräftar mönstret av brott mot och problem med de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen, vilket vi också har identifierat i de fyra tidigare betänkandena under detta parlaments livstid.
Tjänstefel av regeringspersonal och poliser, villkoren i fängelser, ojämlik behandling, diskriminering, rasism, främlingshat, antisemitism och, särskilt på sistone, det allt större hotet om en urholkning av de medborgerliga rättigheterna, till exempel rättigheter för misstänkta, rätten att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats och sist men inte minst skydd för privatlivet – allt detta under täckmanteln för kampen mot terrorism.
Anna Karamanou kommer att säga något mer om detta om en stund.
På det hela taget manar dessa betänkanden, särskilt det senaste av Alima Boumediene-Thiery, oss att ompröva vilket det politiska svaret från EU: s institutioner bör vara på allt detta.
Därför är jag särskilt glad över att minister Dick Roche, som är närvarande här på det irländska ordförandeskapets vägnar, i säkra ordalag har sagt att Europeiska unionen måste vara beredd att rannsaka sitt eget hjärta.
Jag uppskattar verkligen detta uttalande.
Andra ordförandeskap har undvikit frågan eller inte dykt upp alls vid debatter av detta slag, och det förefaller mig som att denna ärlighet bör uppskattas mycket, så han skall ha all heder för den.
Vi bör trots detta ifrågasätta om EU ännu kan anses ha en komplett politik för de mänskliga rättigheterna.
Faktum är att så inte är fallet.
Vi rör oss i rätt riktning, men vad vi har för närvarande är ändå fragment och byggstenar.
Under en relativt kort tidsrymd, de senaste fem åren, har viktiga normativa och institutionella parametrar förflyttats.
Som flera talare redan har påpekat har alla kombinerade ansträngningar, trots att förändringar har skett, ännu inte lett till en sammanhängande politik om de mänskliga rättigheterna.
Låt mig beskriva de olika punkterna under resten av den talartid som har tilldelats mig.
För det första har vi en stadga som uttryckligen föreskriver medlemsstaternas skyldigheter inom de mänskliga rättigheterna.
Den är verkligen fantastisk.
För det andra har vi ett Europaparlament som använder denna stadga som grund för sina betänkanden.
Det är också lovvärt, eftersom det gör processen systematisk och kontrollerbar.
För det tredje finns det, som kommissionären mycket riktigt påpekade, ett nätverk, och det har inte bara gjort rapporteringen, utan också analysen och rådgivningen mycket mer professionell.
Vi bör verkligen fortsätta längs denna väg, för det är en viktig prestation.
För det fjärde har vi artikel 7 i fördraget, till vilken rådet i Nice lade en varningsmekanism.
Det är också ett enormt stort framsteg, eftersom det, för att tala klarspråk, krävs mer än en atombomb för att föra krig.
För det femte har vi tagit emot kommissionens meddelande från oktober 2003, vilket fyller ut denna reviderade artikel 7.
Därför vet vi vad kommissionen anser om hur detta bör hanteras, även om vi fortfarande väntar på rådets yttrande om detta meddelande från kommissionen.
Jag antar att parlamentet kommer att diskutera det under nästa sammanträdesperiod.
Som kommissionären redan har påpekat är vår sjätte byggsten byrån för mänskliga rättigheter.
Den är resultatet av ett beslut av rådet i december.
Jag är glad över att det har tagit första steget i det beslutsförfarande som skall följas.
Jag kommer själv att bidra till detta, så gott jag kan.
För det sjunde, och även detta har nämnts tidigare, kommer vi snart att ha en konstitution där artikeln om värderingar kommer att stärkas och i vilken stadgan kommer att införlivas.
Detta är fantastiskt, men de är bara byggstenar, och ännu ingen sammanhängande helhet.
Vad vi verkligen behöver är en sammanhängande politik om de mänskliga rättigheterna som omfattar alla mål, institutioner, instrument och finanser.
Vidare skulle jag verkligen vilja få klarhet i frågan om i vilken utsträckning problemen med de mänskliga rättigheterna i en medlemsstat faktiskt är en fråga för Europeiska unionen som helhet, så att länder och medlemsstater, och även vi, vågar uppmana varandra att redovisa vad vi har gjort hittills på ett ärligare sätt.
Låt mig än en gång uttrycka hur nöjd jag är med bidragen från Dick Roche, på ordförandeskapets vägnar, och från kommissionär Vitorino.
