# ID: svediakorp-gov446635
# author: Prodi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,891
# sentences: 75
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
Den europeiska integrationsprocessen föddes som en fredsprocess.
Under det sista halvseklet har fredsmålen utvecklats och stabiliserats, och i dag delar alla aktörer i vårt enade Europa vissa djupgående principer, eftersom deltagandet i unionen innebär respekt för individens grundläggande rättigheter, reglering av det offentliga livet på ett demokratiskt sätt, samt utveckling och skydd av vår politiska, ekonomiska och sociala utvecklingsmodell.
Jag har funderat mycket på dessa principer den sista tiden när jag har begrundat de interna och externa utmaningar som vår union står inför, huvudsakligen eftersom vi söker gemensamma referenspunkter när vi ställs inför terrorismens alltmer fasansfulla hot.
Europeiska rådet som avslutades i Bryssel förra lördagen följde samma intuition.
Som ni känner till är Europeiska rådets vårmöte koncentrerat till unionens ekonomiska styrning.
Till följd av de händelser som nyligen inträffat har dock genomgripande ändringar gjorts på dagordningen, huvudsakligen efter attackerna i Madrid den 11 mars.
I kölvattnet efter dessa antog rådet ett antal åtgärder för att garantera vår säkerhet mot det hot som terrorismen utgör.
Ännu en gång drabbades oskyldiga medborgare av attacken, och ännu en gång måste våra främsta tankar gå till dem och till offrens familjer.
Attackernas efterverkningar har påverkat alla européer: de har påverkat oss personligen, och de har påverkat våra medborgerliga och politiska institutioner.
Terrorismen är den värsta utmaningen över huvud taget sedan andra världskriget som både de demokratiska, civiliserade principer som reglerar det offentliga livet och våra samhällen i sig själva, som baseras på respekt för mänskliga rättigheter, konfronterats med.
Det gläder mig att kunna meddela kammaren att rådet har bestämt sig för att möta detta hot med största möjliga beslutsamhet.
I den förklaring som antogs i Bryssel finns inget utrymme för tvivel: Europeiska unionens medlemsstater utgör en enad front med det gemensamma målet att fullständigt utrota terrorismen.
Jag välkomnar därför helhjärtat de åtgärder som syftar till att samordna och ena system för underrättelser, polis och säkerhet, som man kom överens om förra veckan.
Vid detta historiska skede skall ni komma ihåg att detta är den högsta möjliga samordningsnivån, eftersom det inte gick att inrätta en gemensam europeisk säkerhetsbyrå.
Detta skulle kanske ha varit fantastiskt, men det var inte genomförbart i praktiken.
Jag är emellertid säker på att detta bara är det första steget på vägen mot en ännu större integration.
Om man ser på framtiden är målet faktiskt att inrätta gemensamma verksamhetsstrukturer på EU-nivå.
Det viktigaste för närvarande är dock att européer har insett att det inte är tillräckligt med bara styrka för att besegra terrorismen.
Det krävs styrka och det krävs skarpsinne för att förstå och lösa dess underliggande orsaker.
Vid sidan av det alternativ som innebär militärstyrka och tvångsåtgärder måste vi också följa den politiska vägen med lika stor beslutsamhet.
Båda alternativen måste drivas multilateralt, eftersom ensidiga strategier inte längre räcker till.
För det första, som det högtidligt anges i förklaringen, innebär det att det band av ömsesidigt förtroende mellan Europa och Förenta staterna, som redan är fast och lojalt, måste stärkas.
Utan denna starka allians finns det inget hopp om att upprätthålla världsfred.
Men det är lika grundläggande att se till att FN både spelar en central roll och har den trovärdighet som detta kräver.
FN måste vara aktivt engagerat i alla ingripanden på ort och ställe och i alla politiska projekt som syftar till att återupprätta stabilitet i krisregioner.
Europeiska unionen för sin del har möjlighet att göra mesta möjliga av den erfarenhet av fredsbevarande insatser och dialog som den har samlat på sig under sin nästan halvsekellånga existens.
Vårt bidrag måste vara att engagera och uppbåda alla länders resurser för att isolera terrorgrupper.
Målet är att skära av terrorismens livsnerv, och detta innefattar förhindrande av värvning och stopp av allt tekniskt, logistiskt och ekonomiskt stöd.
Terrorism har också en ideologisk beståndsdel, hur abnorm den än må vara, liksom en politisk dagordning, så det är nödvändigt att konfrontera de krissituationer som splittrar världen och hotar dess stabilitet.
För det första – och jag instämmer med nöje i det som premiärminister Bertie Ahern precis sade – man måste eftersträva en lösning av konflikten mellan Israel och Palestina: detta är den högsta prioriteringen av alla.
Framgången med vår strategi mot internationell terrorism är i själva verket beroende av fred i Mellanöstern.
Sedan måste vi arbeta mot att uppnå ett genombrott i Irak.
Båda dessa initiativ – i Mellanöstern och i Irak – måste avslutas och genomföras under Förenta nationernas beskydd.
Målsättningen är naturligtvis att återlämna Irak till irakierna på så kort tid som möjligt, samtidigt som säkerhet, oberoende och de högsta nivåer av demokratiskt engagemang garanteras.
Mina damer och herrar!
Som jag har sagt kommer Europeiska rådets vårmöte att ägnas åt unionens styrelseformer, och sessionen om ekonomin har ytterligare stärkt denna roll.
Det har dock varit bekymmer med EU: s ekonomi under några år, och detta hotar en av unionens pelare: vår ekonomiska och sociala modell.
För fyra år sedan i Lissabon beslutade unionen att vi skulle genomföra en genomgripande reform av våra ekonomiska system för att upprätthålla och utveckla vår livsstil.
Rådets slutsatser avslöjar att det finns en mycket bred överensstämmelse när det gäller att analysera det som behöver göras, vilket framgår av innehållet i den rapport som kommissionen lade fram för er i januari.
Vi är alla överens om riktmärkning, samordning och prioritering för att uppmuntra tillväxt och konkurrenskraft.
Vi har upprepat dem i många år: vi behöver investera i forskning, utveckling och mänskliga resurser.
Det räcker dock inte att vara överens om saker som måste göras; vi måste också ha seriöst, hårt arbete och medel för att genomföra dem, men vi har inte någotdera.
Jag beklagar verkligen att jag måste säga att vi ännu inte har lyckats när det gäller att gå från ord till handling.
De flesta av de beslut som har fattats har ännu inte omvandlats till konkreta åtgärder på medlemsstatsnivå, och den förväntade omläggningen av resurser till de investeringar som vi alla – jag upprepar, alla – anser vara nödvändiga har inte skett.
Dessa osäkerheter och bristen på finansiellt engagemang åskådliggör de två grundläggande problemen med EU: s ekonomiska styrelsesystem: å ena sidan saknar Lissabonprocessen en stark auktoritetspunkt på gemenskapsnivå, vilket är det enda sättet för att samordna åtgärder; å andra sidan måste vi räkna med dynamiken i moderna politiska organisationer.
Det tar mycket lång tid innan investeringar i mänskliga resurser och kunskap, som vi alla anser vara oumbärligt, ger avkastning.
Utvecklingsriktningen inom politiken gynnar emellertid i allt högre grad åtgärder som ger en märkbar avkastning före slutet av valperioden, som är mycket kortare.
För att vara rättvis skall jag säga att vissa medlemsstater har inlett stora, och till och med smärtsamma reformer, som visar på en ansvarskänsla, framsynthet och politiskt mod.
Rådet har på nytt bekräftat behovet av att stanna på denna väg, eftersom alla har insett att Europas framtid står på spel.
Jag hoppas att de inledda reformerna kan avslutas denna gång och utvidgas till områdena kunskap, utbildning och forskning.
För närvarande verkar det som om den politiska viljan har hittats för att genomföra Europeiska unionens initiativ för tillväxt snabbt, något som inbegriper en rad snabbstartsprojekt inom forskning och utveckling, transport, energi samt informationsteknik.
Detta är tydligt angivna åtgärder som redan har godkänts av Europeiska rådet, och som alla snabbt kan sättas i gång.
Verkliga framsteg måste inledas detta år, och till nästa år måste vi ha kompenserat för de förseningar som rör införlivandet av Lissabondirektiven i nationell rätt.
Jag beklagar att jag måste påpeka detta, men jag anser det bara vara rätt och riktigt att göra det.
Mina damer och herrar!
Jag skall avsluta detta tal med några kortfattade tankar om den europeiska konstitutionen, samma tankar som premiärministern inledde sitt anförande med.
Vi har upplevt att yttre och inre utmaningar hotar att underminera de pelare som stöder det hem som vi tillsammans bor i.
I dessa svåra tider måste vi bortse från våra olikheter och ge Europeiska unionen de hjälpmedel som krävs för att bygga en stadigare samarbetsram, en som tillåter oss att fatta gemensamma beslut och förena våra resurser.
Vi får inte lura oss själva: det enda sättet för oss att möta de utmaningar som Europa står inför i dag är om vi förblir enade.
Inget europeiskt land, hur stort eller litet det än är, har resurser för att göra detta ensam.
I detta avseende har Europeiska rådets vårmöte gett oss några goda nyheter, och det gläder mig att kunna avsluta med dem i dag.
Det håller också mitt rykte som evig optimist vid liv.
På det hela taget har jag inte haft fel när jag har varit optimistisk under de senaste åren.
I Bryssel har alla förberedelser gjorts för att kunna återuppta förhandlingar om det konstitutionella fördraget inom kort och för att kunna avsluta dem före slutet av det irländska ordförandeskapet, tack vare en högst ovanlig medling från ordförandeskapets sida, som jag sänder ut mina lovord och min beundran till.
De senaste veckorna har det kommit positiva signaler från olika regeringar, som sade att de var beredda att kompromissa.
En bekräftelse gavs under rådet om att saker och ting till sist rörde sig i rätt riktning – även från en psykologisk och mänsklig synpunkt.
Det svåraste problemet att lösa är fortfarande det som orsakade det tidigare dödläget: den tröskel som krävs för omröstning med kvalificerad majoritet.
Det handlar naturligtvis inte bara om procentsatser, utan om något som hela framtiden för vår integrationsprocess är beroende av: den utvidgade unionen måste helt enkelt kunna fatta beslut.
Om den tröskel som krävs för majoritetsbeslut är för hög kommer unionen inte längre att kunna fatta beslut om bekämpning av terrorism, ekonomiskt styrning eller något annat, eftersom en liten grupp länder kommer att ha möjlighet att blockera alla förslag.
Det är det saken gäller, helt enkelt, och hittills har diskussionen varit inriktad på storleken av denna blockerande minoritet.
Jag ber er att noggrant överväga det faktum att man inte kan ha en institutionell debatt samtidigt som man funderar på metoder som medlemsstaterna kan blockera beslut med.
Diskussionen borde i stället koncentreras på den motsatta frågan: vilka är de bästa metoderna för att fatta beslut, inte att blockera dem?
Att döma av den senaste utvecklingen verkar ett annat misslyckande ha avvärjts; det verkar därför troligt att vi snart kommer att ha vår länge efterlängtade och älskade konstitution.
Trots det ber jag om en bra slutlig kompromiss, som gör det möjligt för den utvidgade unionen med tjugofem medlemsstater att fungera effektivt.
