# ID: svediakorp-gov446613
# author: Medina Ortega (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 494
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Min synpunkt ligger naturligtvis närmare Evelyne Gebhardts, som har talat för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp.
Detta direktiv representerar ett steg framåt i princip, men inte i praktiken, eftersom tidsgränsen för medlemsstaternas tillämpning är tre år, möjligheten att undersöka ett obligatoriskt försäkringssystem lämnas därhän i sex år och det finns villkor som inte kommer att träda i kraft förrän om nio eller tio år.
Och detta sker i en tid då dessa typer av olyckor händer hela tiden.
Särskilt när det gäller ansvar för skador som orsakats av fartyg och dylikt finns det internationella konventioner som begränsar rederiernas ansvar.
Ur praktisk synvinkel kommer gemenskapens medborgare inte att märka någon skillnad nu under många år.
Detta är en början – parlamentet har varit mycket försiktigt när man godtagit det för att bibehålla staternas åtagande – men vi måste vara helt realistiska: det finns inga verkliga framsteg här.
Olyckor kommer även fortsättningsvis att hända och orsaka omätbara skador som inte täcks av någon försäkring.
Det finns inget sätt att ålägga rederierna eller andra riskskapande sektorer att ta sitt ansvar, och det skulle kunna hända att regioner, min egen till exempel, som är helt beroende av sina kuster, råkar ut för ett oljeläckage som fullständigt förstör verksamheten i regionen, utan möjlighet att få kompensation eller skadestånd som täcks av ett försäkringssystem.
Det är verkligheten.
Men som alltid när parlamentet uppfyller sina förpliktelser – vilket förefaller överdrivet därför att parlamentet, sedan det fick medbeslutanderätt, är präglat av ett stort ansvar – har man gjort sig mycket besvär för att kunna godta den kompromiss – jag skulle inte vilja kalla det en kompromiss, utan snarare ett diktat – som ålagts oss av rådet och kommissionen, och vi har accepterat dessa villkor för att man skall kunna fortsätta att behandla det föreslagna direktivet.
Toine Manders har gjort allt han kunnat i detta sammanhang.
Vi har bara fått några få muntliga åtaganden.
Men låt oss inte säga att vi eller väljarna har bedragits: detta är bara början.
Låt oss hoppas att kommissionen inte väntar dessa långa tre, sex, nio eller tio år, utan att man inom en kort tidsrymd – förmodligen som ett resultat av ytterligare en stor katastrof, som orsakar enorma skador i någon del av Europeiska unionen, vare sig det sker i Östersjön, Medelhavet, Nordsjön eller något annat område – kommer att se sig tvingad att snabbt lägga fram ett förslag som ändrar detta och gör det möjligt för oss att fortsätta med mycket mer exakta bestämmelser.
En annan fråga som måste klargöras är om ett direktiv är det lämpligaste instrumentet, eller om vi behöver en förordning som gör denna typ av bestämmelse obligatorisk, utan att vänta på att staterna långsamt tar sitt ansvar gentemot sina medborgare.
