# ID: svediakorp-gov446591
# author: Korhola (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,085
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det paket med tre dokument som vi nu har framför oss utgör en del av åtgärdspaketet för att ta fram praktiska bestämmelser för de principer som man inom FN kom överens om i Rio de Janeiro 1992.
Jag var själv parlamentets föredragande för de första två pelarna av Århuskonventionen, och jag är nu föredragande för förordningen om tillämpningen av alla tre pelarna inom gemenskapens institutioner och organ.
Jag är också föredragande för rådets beslut om ratificeringen av Århuskonventionen.
Låt mig först tala om förordningen.
Europaparlamentet spelade en mycket aktiv roll för de två första tillämpningsdirektiven för Århuskonventionen.
Resultatet efter förlikningen återger tydligt och klart parlamentets ståndpunkt i båda fallen och uppfyller fullständigt minimikraven i Århuskonventionen.
Det går till och med ännu längre.
Detta återspeglas nu på ett tillfredsställande sätt i kommissionens förslag till förordning.
På mitt förslag lade utskottet fram ändringsförslag till förordningen som gäller undantag beträffande tillgång till information och bindande regler, särskilt om allmänhetens deltagande.
För att harmonisera förordningen med konventionen och det föreslagna direktivet om tillgång till rättslig prövning, görs delar av allmänheten partsbehöriga när en fråga direkt rör deras intressen eller rättigheter.
Jag föreslår också att man skall klargöra texten om avgifter för den information som lämnas.
Här bör man göra åtskillnad för det första mellan de tre EU-institutionerna, Europaparlamentet, rådet och kommissionen, och för det andra mellan alla andra gemenskapsorgan.
De tre första har redan antagit en allmän bestämmelse om att inte ta ut några avgifter, och det får helt uppenbart inte ändras när det gäller miljöinformation.
De andra organen kan få ta ut rimliga avgifter när så är lämpligt.
De ändringsförslag som nu har lagts fram syftar vidare till att se till att det finns tillräcklig harmonisering mellan förordningen och det föreslagna direktivet när det gäller tillgång till rättslig prövning.
Låt mig nu gå över till direktivet.
Direktivet om tillgång till rättslig prövning är problematiskt på många sätt.
De olika farhågor som förknippas med det i medlemsstaterna orsakar för det första onödig opposition mot hela Århuskonventionen och den gemenskapslagstiftning som hänför sig till den.
Jag skulle tro att det är just därför som Irland, som innehar ordförandeskapet, inte vill föra upp det diskuterade paketet på dagordningen under sitt ordförandeskap.
Det andra problemet är att detta direktiv, som särskilt gäller tillgång till rättslig prövning och rättsprincipen, begränsar unionens makt i större utsträckning än de två tidigare Århusdirektiven.
Allt detta måste parlamentet ta hänsyn till när man fattar beslut om direktivet.
Resultatet i utskottet blev ganska bra, och de ändringsförslag som lagts fram av Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna är ett försök att se till att direktivet verkligen kommer att motsvara villkoren i Århuskonventionen, varken mer eller mindre.
Med tanke på att Århuskonventionen inte ger någon klar grund för texten, fick en viss urskiljning tillämpas.
Jag vill ta upp frågan om definitionen av ” erkänd sammanslutning ”.
Ur många miljöorganisationers synvinkel är de allmänna kriterier som utskottet enats om alltför snäva.
Det håller jag inte med om.
Det som krävs på sluttampen är helt enkelt normala förfaranden som överensstämmer med god praxis, vilket förmodligen inte är mer än rimligt med tanke på den särskilda roll som dessa organisationer nu kommer att ha när det gäller att kontrollera att samhället anpassar sig till lagen.
Vidare måste vi beakta att det finns många olika typer av icke-statliga organisationer, och vi kan inte vara säkra på deras definitiva syften.
Det är därför som enkla kriterier för att definiera ” erkänd sammanslutning ” kommer att skydda den särskilda benämning som vi nu sätter på miljöorganisationer som har ett seriöst syfte.
Jag hoppas att miljöorganisationerna kan inse detta.
Om vissa organisationer å andra sidan är alltför små för att på egen hand kunna uppfylla till och med dessa enkla kriterier, kan detta i sig, med tanke på syftet som är att skydda miljön, försvara att kunskaper och resurser kombineras så att organisationerna inte arbetar som onödigt utspridda enheter, åtminstone när det gäller att utnyttja tillgången till rättslig prövning.
Vi bör också komma ihåg innehållet i minimidirektivet: Medlemsstaterna får, om de så önskar, undanta några av de föreslagna kriterierna, men får inte lägga till några.
Detta ger trovärdighet åt påpekandet att direktivet kommer att fungera inom mycket olika rättssystem.
Jag har vidare gjort bestämmelserna tydligare och medgett utländska organisationer en icke-diskriminerande rätt till tillgång till rättslig prövning när det handlar om en fråga som är av verklig gränsöverskridande miljöbetydelse.
Kommissionens förslag var inte helt tydligt på denna punkt.
Nu skall jag övergå till frågan om ratificering.
De två Århusdirektiv som redan antagits återger mycket klart parlamentets ståndpunkt.
Parlamentet kunde självt skärpa villkoren i dem, jämfört med Århuskonventionen.
Detta beror delvis på den ibland avsiktligt vaga och diffusa formuleringen i konventionen, genom vilken man helt enkelt avsåg att se till att konventionen trädde i kraft 1998.
Denna internationellt diplomatiska tradition får emellertid inte tolereras i samband med den precisa formuleringen i gemenskapslagstiftningen.
Som föredragande hoppas jag att parlamentet kommer att visa mer ambition på de områden där gemenskapen har behörighet, eftersom det är något annat att införliva en miljökonvention i gemenskapens lagstiftning än att sammanställa förslag till direktiv som grundar sig på konventioner inom andra områden, exempelvis förbud mot landminor.
Medan det senare är ett statiskt beslut, bör man uppfatta det förra som en dynamisk process.
Syftet med miljöpolitiken är att steg för steg vända den skadliga globala utvecklingen och att dra nytta av de erfarenheter som gjorts.
Därför bör miljökonventionen genomföras på ett sådant sätt att det kan leda till förbättringar i en kommande revidering av konventionen.
EU kan inte begränsa sig till att troget kopiera internationellt överenskomna minimistandarder, utan vi bör hellre utnyttja hela marginalen på ett realistiskt sätt och sträva efter att gå i täten.
Detta lyckades i fråga om konventionens två första pelare.
De slutliga delar av Århuspaketet som nu diskuteras förefaller gå åt rätt håll och uppvisa en viss jämvikt.
Som ett resultat av detta kan ratificeringen av hela Århuskonventionen till slut påbörjas inom gemenskapen utan onödiga förseningar, under förutsättning att den erforderliga gemenskapslagstiftningen antas.
