# ID: svediakorp-gov446532
# author: Banotti (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 338
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Nyligen deltog jag i en konferens för arabiska kvinnor i Beirut.
Kvinnorna kom från 22 olika arabiska länder.
Det som slog mig var att de alla talade samma språk, vilket gav dem en samhörighet som vi kanske fortfarande strävar efter här i Europa.
Oavsett vad de talade om vid konferensen – och de var alla välutbildade, sofistikerade kvinnor – tog samtliga upp Palestinafrågan.
Det är tydligt att denna fråga är något som verkligen enar alla de arabiska länderna.
På ett tragiskt och fasansfullt sätt och under trettio års tid har vi på Irland lärt oss vad det innebär att leva med terrorism.
Vi har också sett några av de bittraste fienderna i världen ta ett steg ut i det okända som ledde till fred på Nordirland – till allas vår lättnad.
Kommissionär Chris Patten hade definitivt en del i detta.
Jag tänker inte upprepa vad flera av mina kolleger redan har sagt denna eftermiddag, men vi måste inse att det i tragedins kärna finns en ny generation barn som lever i de eländiga lägren i Palestina och som växer upp och den första lek de lär sig är att kasta sten på soldater – precis som de gjorde på Nordirland.
Det finns även en ny generation barn på andra sidan gränsen som är alltför skräckslagna för att gå till skolan för att den buss de åker med kanske sprängs.
Det är dessa barn som om tjugo år kommer att vara självmordsbombarnas ledare eller kanske offer.
Vi fördömer förbehållslöst alla de fasansfulla händelserna i både Palestina och Israel.
Men steget ut i det okända måste tas, det ögonblick då, som en vän till mig sade, vi måste le ödmjukt och ha is i magen och glömma de hemska saker vi har gjort varandra och försöka ta itu med de fruktansvärda händelserna i Mellanöstern som är centrala för praktiskt taget varje politiskt problem i världen i dag.
