# ID: svediakorp-gov446513
# author: Morgantini (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 799
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Det råder inget tvivel – och det är alldeles uppenbart – att konflikterna i Mellanöstern blir alltmer tragiska från dag till dag.
Jag anser uppriktigt, och jag upprepar inte bara vad andra har sagt, att vi måste vara modiga nog att erkänna att en stor del av ansvaret för dessa olösta konflikter vilar på det internationella samfundet och, framför allt, på president Bushs militära politik och alla dem som tillsammans med president Bush stöder denna politik.
Vi kan inte undgå detta problem, och jag håller med rådets ordförande och kommissionär Chris Patten om att Palestina – Israel-frågan är av central betydelse för Mellanösternproblemet.
Jag anser också att vi bör överge vår konformistiska ståndpunkt och sluta säga att palestinierna inte erkänner staten Israel: de erkände den 1988.
Det är inte sant att den palestinska myndigheten inte vill förhandla: den säger hela tiden att den är beredd att förhandla.
Den enda som motsätter sig förhandlingar, den enda som verkligen bedriver en annan politik är Ariel Sharon.
Jag menar att vi måste bedöma saken objektivt.
Det råder inget tvivel om att den palestinska myndigheten bär ansvaret för sin egen oförmåga att förhindra terroristaktioner, men jag anser också att vi bör ha en klar uppfattning om i vilken utsträckning Ariel Sharons politik har lett till en ökning av terrorismen.
Chris Patten har rätt: det betyder inte att terroristaktioner i sig bör fördömas och stävjas, oberoende av den politik som bedrivs.
Vi måste sluta säga att de alla är av samma skrot och korn.
Det finns skillnader, och dessa skillnader är förbudet mot och misslyckandet med att förverkliga några som helst internationella rättigheter för palestinierna.
Låt oss nu tänka på den stora plan, snarare än ett arbetsdokument, som Förenta staterna har förberett för G8-toppmötet i juni.
Det är i själva verket ett arrogant, imperialistiskt projekt, och även om det innehåller åtgärder för utvecklingen av demokrati, demokratiska processer, inledningar, bistånd och stöd, gör det detta utan att diskutera med någon.
Vi kan inte exportera demokrati – bortsett från det faktum att vi borde börja tänka på våra egna demokratier – eftersom demokrati är en fortlöpande process där också vi är otillräckliga, där också vi ibland har brister och meningsskiljaktigheter.
Som det har framställts, är USA: s initiativ för ökad demokrati i Mellanöstern med omnejd (Greater Middle East initiative) en plan som verkligen inte kommer att främja demokratins framväxt.
Planen kommer antagligen att hjälpa vissa regimer som är medbrottslingar eller servila, men den kommer inte att bidra till återuppbyggnaden av de arabländer som i själva verket behöver befria sig från förtryckande regimer och verkligen behöver demokrati.
Men inte med arrogans och imperialism, tack!
Jag anser att Europeiska unionens beslut att välja ett långsiktigt perspektiv och inte satsa på omedelbara resultat genom att hugga av gamla tiders gordiska knut är ett riktigt beslut.
Därför behöver vi tid för att reflektera och bygga upp förbindelser.
I den meningen är den parlamentariska församling som anordnades i Aten viktig: vi har också sett arabvärldens mångskiftande karaktär och inte bara dess svagheter.
Jag skulle för ett ögonblick vilja återvända till Ariel Sharons politik.
År 1973, när Winston Churchills sonson frågade honom hur det skulle gå med palestinierna, svarade han att det inte fanns någon anledning att oroa sig: ” Vi skall göra en pastramisandwich av dem. ”
Han skulle klämma sönder dem i en sandwich.
Detta är vad Sharon håller på med genom att bygga muren och förhindra rörelsefriheten.
Mordet på shejk Ahmed Yassin var inte det första: det har skett 250 utomrättsliga avrättningar, och det första offret var Tabet Tabet, en Al Fatah-pacifist som arbetade för Peace Now.
Men varför måste vi hela tiden upprepa dessa saker?
Ibland blir jag trött på att upprepa mig och känna att alla bär samma ansvar.
Det finns olika typer av ansvar, och jag anser inte bara att Ariel Sharon genom detta beslut dödade en ledare, vilket jag som kvinna ser som det yttersta onda, utan också att hans avsikt faktiskt var att förvandla en nationell konflikt till en religiös konflikt.
Det är det som är så fruktansvärt.
För fyra dagar sedan var jag i Kurdistans berg och såg demonstrationer för shejk Yassin i Van.
Detta är den risk vi löper; detta är vad president Bush har gjort.
Avslutningsvis vill jag säga att jag också instämmer i de förslag som lagts fram av Enrique Barón Crespo om artikel 2 och de andra punkterna.
