# ID: svediakorp-gov446508
# author: Patten, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,551
# sentences: 59
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Låt mig först av allt tacka parlamentet för att de tagit sig tid till denna debatt.
Det finns så många andra frågor som parlamentet måste diskutera, men det är ytterst viktigt att vi i dag diskuterar Medelhavsområdet och Mellanöstern eftersom de inriktningar vi har angivit för vår politik i detta område under de kommande månaderna bör diskuteras och debatteras ingående här.
Här ingår grundläggande beslut om hur vi skall utveckla förbindelserna med våra grannar och grundläggande beslut som kommer att påverka förhållandet mellan Europa och den islamska världen under den första delen av detta århundrade.
Min vän och kollega från ordförandeskapet har mycket tydligt förklarat principerna i interimsrapporten som EU: s utrikesministrar antog förra veckan och han förklarade hur de, genom en rad intensiva samråd med människorna i området, kommer att utgöra underlaget för ett konkret arbetsprogram som skall presenteras för Europeiska rådet i juni.
Jag vill emellertid understryka att vi inte börjar från noll.
Snarare bygger vi vidare på ett omfattande partnerskap med länderna i Medelhavsområdet och flera bilaterala förbindelser med länderna öster om Jordanien.
Vi kommer att fortsätta att utveckla vårt partnerskap utifrån dessa befintliga instrument.
Jag vill tillägga att Europa är den viktigaste aktören i området.
Gemenskapen satsar nästan 1 miljard euro om året på att främja ekonomiska reformer, sektorsreformer, institutionella och politiska reformer och på att stödja en hållbar utveckling i området, inklusive våra särskilda medel för att stödja palestinierna och för återuppbyggnaden av Irak.
Om man dessutom lägger till lånet från Europeiska investeringsbanken blir det sammanlagda beloppet omkring 2,5 miljarder euro om året.
Dessutom är EU den största handelspartnern för alla länder i området med undantag av Jordanien.
Så varför har det då, trots detta engagemang, tagit så lång tid för den ekonomiska utvecklingen och de politiska reformerna i Medelhavsområdet att ta fart?
Varför är klyftan när det gäller mänsklig utveckling fortfarande så djup?
Svaret är tudelat.
För det första är vår taktik långsiktig och ger stegvisa resultat, men jag vågar påstå att ett arbete som grundar sig på partnerskap, samråd och på principen att reformprocessen tillhör de som utför reformerna i området kommer att ge oss säkrare och mer hållbara resultat än eventuella försök att påtvinga demokrati utifrån, vare sig det sker genom predikan eller genom en gevärspipa.
Men för det andra, vilket är avgörande, är det viktigt att komma ihåg att Barcelonaprocessen utformades i en anda av optimism, i efterdyningarna av Osloavtalen.
Dödläget i fredsprocessen i Mellanöstern har gång på gång hindrat reformerna.
De aktuella händelserna är ännu en sorglig men kraftfull bekräftelse på att det inte kommer att vara möjligt att skapa en gemensam zon som präglas av fred, välfärd och framsteg om inte en rättvis och varaktig lösning på konflikten har utformats, som det uttrycks i vår rapport.
Återigen – och jag är rädd att jag har tvingats säga detta alltför ofta i mina tal i parlamentet – står vi inför en fredsprocess i ruiner.
Och detta vid en tidpunkt när vi hoppades på framsteg.
Arabförbundets inställda toppmöte förväntades bli en positiv drivkraft för fredsprocessen genom en nylansering av fredsinitiativet från Beirut.
Jag undrar på vilket sätt – och jag antar att många parlamentsledamöter ställer sig denna fråga – mordet på shejk Yassin har bidragit till att förbättra säkerheten för det israeliska folket?
På vilket sätt har det bidragit till det uppsatta målet om ett fredligt tillbakadragande i samförstånd från Gaza?
Jag trodde, och jag hoppas fortfarande, att vi redan har upplevt den värsta formen av illdåd av självmordsbombare.
Men det som vi har bevittnat på senare tid är grymheter bortom vad man kan föreställa sig.
Ett exempel är den skräckslagna tonåring med sprängmedel fäst vid sin kropp som får höra att han kommer att komma till himlen och som skickas ut för att döda sig själv och andra vid en militär vägspärr.
Det är avskyvärt och det är fegt.
Vad har vi skapat för slags värld när tolvåringar hellre beger sig ut på morduppdrag som detta än spelar fotboll eller gör sina läxor?
Och hur ser omständigheterna ut?
Vad är det för slags miljö som skapar denna kultur som präglas av död och mord som vedergällning?
Det jag i huvudsak vill säga är att om vi menar allvar med att vilja införa reformer i arabvärlden så är och förblir en lösning av konflikten mellan araber och israeler en strategisk prioritering, såsom det anges i den europeiska säkerhetsstrategin.
Den är vad filosoferna skulle kalla ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor.
Framsteg får inte vara en nödvändig förutsättning för de utmaningar som reformer innebär, eller vice versa.
Men om man försöker att genomföra det ena utan det andra är det enligt min åsikt bara alltför troligt att man misslyckas med båda delarna.
Jag beklagar att Arabförbundets toppmöte inte kunde äga rum som planerat, inte minst eftersom man förväntades anta en gemensam deklaration om inrikes reformer som skulle ha varit ett viktigt steg på vägen för utvecklingen av vår gemensamma dagordning.
Men när man arbetar i den här delen av världen är det nästan ett krav att fortsätta att hoppas, så jag hoppas att våra arabiska partner kommer att kunna mötas snart igen.
Vi är beredda att göra vad vi kan för att hjälpa till.
Jag tror också att vi i EU nu har ett bra utgångsläge för att hålla samråd med människorna i området med visst hopp om att tillföra ny kraft till förbindelserna med våra grannar i Medelhavsområdet och Mellanöstern.
I den mån detta stämmer är vi mycket tacksamma gentemot det irländska ordförandeskapet för det kreativa arbete som har utförts, såväl intellektuellt som diplomatiskt.
Jag hoppas även att våra vänner på andra sidan Atlanten inser att vår långsiktiga, samförståndsskapande strategi har ett värde genom att den grundar sig på upprättandet av gemensamma dagordningar med respekt för strategiska skillnader mellan olika länder och områden.
USA: s initiativ för ökad demokrati i Mellanöstern med omnejd (the Greater Middle East initiative) orsakade tvister i området, främst eftersom målen föreföll att ha fastställts utan någon egentlig samrådsprocess med människorna i området.
I uppståndelsen kring detta var det få som uppmärksammade innebörden i initiativet.
Det som de i sak föreslår är ett eventuellt utarbetande av en amerikansk politik för området som grundar sig på det slags omfattande och långsiktiga åtagande som vi har förespråkat och försökt att genomföra under många år.
Vi har mycket att tala om med tjänstemännen i Washington om de är beredda att leva upp till åtagandet genom att anslå tillräckliga resurser.
Tiden kommer att utvisa om så är fallet, men oavsett resultaten bör EU fokusera på att utarbeta ett eget strategiskt partnerskap med området.
Om vi lyckas tror jag att vi kan göra en avsevärd insats i kampen mot terrorism i Europa och i området, en insats som är lika viktig som förslagen att stärka EU: s inre säkerhet som jag vet kommer att diskuteras i parlamentet i morgon.
Denna insats kommer att ta oss ytterligare ett steg mot ett av de centrala målen i EU: s säkerhetsstrategi, nämligen: ” att främja en grupp länder med gott styre ... på gränserna till Medelhavsområdet som vi kan ha nära och samarbetsinriktade förbindelser med ”.
Jag vill ta upp ytterligare en fråga som bygger vidare på det jag just har talat om.
I torsdags och fredags diskuterade vi i rådet vad denna fantastiska grupp demokratier i Europa kan göra för att skydda vår livsstil, vår välfärd, våra värderingar, vår tro på rättssäkerheten och de civila friheterna och våra medborgares liv, och vad vi i Europa kan göra för att förhindra att fler terroristdåd, som redan har ödelagt så många europeiska familjers liv, inträffar.
Det finns mycket vi måste göra internt.
Det finns mycket vi måste göra när det gäller polisen och det rättsliga samarbetet.
Jag hyser inga tvivel om att något av det viktigaste är att arbeta mer energiskt och mer kreativt, dag och natt, för att försöka att uppnå fred i Mellanöstern.
Ingenting som en terrorist gör kan rättfärdigas av konflikten och många terrorister och de som stöder terrorister utnyttjar palestiniernas svåra situation och använder läget i Mellanöstern som ett vidrigt försvar för den misär och förödelse de orsakar.
Detta är sant.
Det är också sant att man inte får vara undfallande gentemot terrorister.
Det är sant att detta rör viktiga säkerhetsaspekter.
Men vi inser alla också att om fred uppnås i Mellanöstern så försvinner en av orsakerna till den alienation som i land efter land utgör en grogrund för terrorism och för terroristernas mordiska tankegångar.
Jag hoppas därför att vi kommer att kunna arbeta mer entusiastiskt och framgångsrikt för att nå fred i Mellanöstern och att inte bara människorna i Israel och Palestina gynnas av denna fred, utan även människorna i Europa och resten av världen.
