# ID: svediakorp-gov446361
# author: Prets (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 892
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionär!
Tack för det ni nyss sade, det gör oss mycket optimistiska när det gäller att vi skall kunna få ett stopp på den orättvisa behandling som finns inom försäkringssektorn.
Det förberedande arbetet har varit mycket hårt och mycket långdraget, men vi är äntligen vid den punkt där vi kan rösta om betänkandet.
Detta förslag till direktiv tillkännagavs för så länge sedan som i juni 2000, då det fanns med i kommissionens socialpolitiska dagordning och efterlystes av stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådet i Nice i december 2000.
När det nu har gått fyra år finns samma herrar fortfarande kvar, och nu när förslaget till ett sådant direktiv ligger på våra bord så motsätter de sig det.
Det tog tre år innan ett förslag lades fram, i september i fjol, och detta förslag fick också en mycket omild behandling av kommissionen.
I september 2003 anordnade jag, i egenskap av föredragande, en offentlig utfrågning för att få ett brett offentligt stöd för vår sak.
Denna utfrågning var mycket intressant och gav upphov till en del spännande utvecklingar, däribland upptäckten av hur diskutabla de statistiska uppgifter är som ofta citeras och som ligger till grund för argumentation om att det är möjligt att begära högre försäkringspremier för kvinnor.
I Förenade kungariket till exempel, finns den kortaste förväntade livslängden för både män och kvinnor i Manchester, medan männens förväntade livslängd är längst i West Dorset och kvinnornas i West Somerset.
Detta är helt jämförbart med att män i f.d.
Östtyskland lever längre än män i väst, och den skillnad i förväntad livslängd mellan öst och väst som finns i Österrike.
Vad detta innebär är att kön sannerligen inte är den enda faktorn i detta sammanhang.
Jag anser att vårt förhållningssätt till detta jämlikhetsdirektiv inte bara kan grundas på ekonomiska faktorer, och att detta inbegriper ett rent politiskt beslut, den politiska viljan att förklara att vi är för jämlikhet eller emot den.
Vi tyckte också att det var beklagansvärt att kommissionen i sitt slutliga förslag till direktiv inte tog någon hänsyn till utbildning, beslutsprocessen och innehållet i media och reklam.
Detta får mig att instämma med min kollega Joke Swiebel, som anser att en gradvis utveckling förvisso inte är den bästa lösningen, men det kan mycket väl vara den första hanterbara lösningen.
Detta direktiv är mycket svagt i jämförelse med det befintliga direktivet om likabehandling grundad på ras, som innehåller mycket mer långtgående krav.
Jag vill alltså tacka kommissionär Diamantopoulou för att hon har tagit detta viktiga steg, samtidigt som jag vill uppmuntra kommissionen – genom er, kommissionär Dimas – att inte vänta längre med att anta fler förslag om omfattande åtgärder för att bekämpa sexuell diskriminering och för att garantera en faktisk jämlikhet på andra områden än sysselsättning.
Detta direktiv grundas uttryckligen på artikel 13, som infördes 1997 genom Amsterdamfördraget, och jag delar inte åsikten hos vissa ledamöter i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden att direktivet bör ha artikel 95 som rättslig grund.
Om så hade varit fallet menar jag att det hade möjliggjort tillträde till den inre marknaden i rent ekonomiska termer, och jag är inte säker på att rådet hade tillåtit ett medbeslutandeförfarande.
Det som är avgörande är – och det är faktiskt själva kärnpunkten i detta betänkande – den försäkringstekniska faktor på vilken försäkringslobbyn har grundat sina argument, och som är utgångspunkt för de flesta av våra meningsskiljaktigheter.
Man bör inte använda kön som en försäkringsteknisk faktor när man beräknar premier.
Att använda kön som en objektiv faktor är diskriminerande, eftersom könet inte är fritt valt; män och kvinnor kan inte påverka vad de föds till.
Genom många diskussioner har jag t.ex. förstått att kvinnor i försäkringsbranschen – och inte bara försäkringsbolagen själva – försvarar idén att kvinnorna själva skall bära kostnaderna för en graviditet, och man berättigar detta genom att säga att även de använder medicinska tjänster.
Eftersom alla kvinnor betalar samma belopp finns det en solidaritet mellan kvinnor som har barn och dem som inte har det, men vad gäller för män, som trots allt har en del att göra med att kvinnor blir gravida?
För närvarande är familjepolitiken en stor sak.
Man ställer krav på att familjer skall få stöd och vi får höra att det behövs fler barn, och finansministrarna basunerar ut förbättringar inom familjepolitiken samtidigt som de – i samma omfattning – deklarerar sitt motstånd mot detta direktiv.
Detta visar att familjepolitiken, i lika hög grad som kvinnopolitiken, mycket ofta inte är något annat än ett sätt för våra manliga politiker att ta sig ur knipan, med sina vackra ord hängande i luften samtidigt som ingen av de saker de lovar faktiskt genomförs.
Jag vill klargöra att beräkningen av premier på grundval av risk även fortsättningsvis skall vara möjlig, men att kön inte bör tas med som en faktor i dessa beräkningar.
Att använda kön eller ras – som båda är faktorer utom individens kontroll – som en faktor vid beräkning av premier är liktydigt med diskriminering.
