# ID: svediakorp-gov446305
# author: Herzog (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 600
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman!
Tack vare rådets ändringar – som Theresa Villiers inte är nöjd med men accepterar – har vi uppnått en text för investeringstjänstedirektivet som bedöms som godtagbar av alla parter.
Jag vill inte sätta näsan i vädret, men jag vill samtidigt säga att vi går med på en förändring utan att riktigt veta vart det kommer att leda oss.
Genom att avskaffa koncentrationsbestämmelsen i de områden där den fortfarande finns möjliggör vi konkurrens mellan tre olika system.
Kommer konkurrensvillkoren att vara rättvisa?
De företag som är etablerade i Londons finans- och bankcentrum, huvudsakligen amerikanska företag, har gjort mycket för att främja sina egna intressen.
Risken är att de tar en stor del av den europeiska marknaden, på bekostnad av andra aktörer, och att de på så sätt kommer att utöva en betydande kontroll över de finansiella resurserna i unionens medlemsländer.
Rådet och kommissionen har emellertid åstadkommit ett visst mått av balans och har inte undantagit några företag från insynsskyldigheten.
Företagen kan fortfarande komma ifrån dessa skyldigheter om transaktionerna omfattar belopp över genomsnittet.
Jag har hört att små länder, och till och med vissa större länder, fortfarande kontrollerar den inhemska marknadsdelen, men jag tvivlar på att detta blir hållbart.
Vi vet inte heller vilka strategier de olika aktörerna kommer att anta, och det gäller även aktiemarknaderna.
Är villkoren för allmänhetens intresse ordentligt fastställda?
Kan vi förhindra det missbruk och den insiderhandel som blomstrar på grund av internationaliseringen, eller åtminstone blomstra, och kan vi garantera en prisbildningsprocess av hög kvalitet?
Det förefaller osannolikt.
Volymen transaktioner över genomsnittet som kommer att undantas från förpliktelsen att offentliggöra information kan exempelvis motsvara 50 procent av den totala volymen för de mest likvida aktierna på Parisbörsen.
Våra efterträdare kommer därför att tvingas övervaka genomförandet av ett direktiv som är grundläggande och komplext, men som saknar en tydlig balans.
Vi skulle vilja råda dem att vara så vaksamma som möjligt.
När det gäller direktivet om insynsskyldigheten har vi slutligen nått en övergripande kompromiss som är resultatet av ett väl utfört arbete.
Jag vill ändå framföra några reservationer.
Det som är mest positivt är att skyldigheten att lämna in kvartalsrapporter tagits bort.
Lika positivt är att ursprungslandets lagar inte gäller för emittentens ansvar.
Å andra sidan avvisade rådet våra krav när det gäller fullständig information om omfattningen av ett företags finanser och om den sociala och ekonomiska inverkan, och sköt upp detta till ett senare direktiv.
Det gäller för övrigt också våra krav på information om ersättning till företagsledare.
Jag tror att det är ett misstag.
Det allvarligaste misstaget är emellertid att informationskvaliteten huvudsakligen beror på redovisningsstandarder och att situationen på detta område är mycket allvarlig – och det är varken föredragandens eller direktivets fel.
Jag tror att de europeiska institutionerna gjorde ett mycket allvarligt misstag när de gav styrelsen för de internationella redovisningsstandarderna fulla befogenheter, och åtog sig att tillämpa dessa regler från och med 2005.
Att bedöma det grundläggande värdet av företag, banker och försäkringsbolag huvudsakligen utifrån marknadspriset – som bedöms som det ” verkliga värdet ” i det rådande klimatet – ger upphov till en vinkling och grundläggande osäkerhet.
Jag föreslår därför att vi agerar mycket bestämt mot varje orättmätig kompromiss om artikel 39 och 42, att European Financial Reporting Advisory Group (Efrag) och dess resurser snarast utökas, och att tidsfristen 2005 vid behov skjuts upp.
