# ID: svediakorp-gov446237
# author: Berthu (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 611
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag häpnade när jag läste denna kammares resolutionsförslag om situationen i Haiti.
Jag hade väntat mig att man skulle gratulera Frankrike och Förenta staterna – i synnerhet Frankrike, som ett europeiskt land – till att ha satt stopp för en kris som inför våra ögon höll på att urarta till ett mycket allvarligt inbördeskrig.
Men jag såg inte några sådana gratulationer i resolutionsförslaget, trots att Europeiska unionen i flera veckor har sagt att man är mycket bekymrad över våldsutbrotten och uppmanade alla politiska krafter utan undantag – och jag citerar ordförandeskapets förklaring från den 18 februari – att avhålla sig från varje form av våldsamt agerande.
Dessa vänskapliga uppmaningar gav inte något resultat, medan Frankrike och Förenta staterna åtminstone har åstadkommit något.
Jag hade även förväntat mig att man skulle gratulera Frankrike för att man inte agerade med feg likgiltighet inför ett land med vilket man har kulturella och mångåriga emotionella band, även om detta land ligger i Förenta staternas omedelbara närhet.
På så sätt vill Frankrike visa att det fortfarande är medvetet om sina historiska åtaganden, och Europaparlamentet borde ha kunnat stödja detta ansvarsfulla agerande.
Jag hade även förväntat mig att man skulle gratulera Frankrike för att ha genomfört en åtgärd för preventiv diplomati, en åtgärd som Europeiska unionen, om den hade varit en god förlorare, borde ha kunnat ge sitt stöd.
I stället tycks resolutionsförslaget i första hand beklaga, utan att man vågar säga det tydligt och klart, det faktum att ett europeiskt land tog ett initiativ i stället för att stanna kvar bland de som kom med vänskapliga uppmaningar.
Detta är en negativ och djupt beklaglig hållning, som har fått överraskande uttryck i resolutionsförslaget.
Så ser jag till exempel, i skäl F, att villkoren för Jean-Bertrand Aristides avgång kritiseras på ett förtäckt sätt och att man hänvisar till honom som president, fastän alla vet, och betänkandet själv erinrar om detta i skäl H, att valet till hans andra ämbetsperiod ägde rum utan deltagande av oppositionspartierna som ville protestera mot rösträkningen vid de tidigare parlamentsvalen, vilket gav upphov till en kris som sedan dess bara har blivit värre och urartat.
Jag ser även, i punkt 11, att Europaparlamentet krävde att den multinationella interimsstyrka som godkändes av Förenta nationernas säkerhetsråd inte skulle bestå av militärer från Frankrike, USA och Kanada utan av fredsbevarare från Förenta nationerna, som om det enda som verkligen låg Europaparlamentet om hjärtat vore att utesluta de länder som har en närvaro i området från denna styrka därför att det är de som i första hand är intresserade.
Jag är kort sagt, herr talman, besviken över att resolutionsförslaget inte erkänner att Frankrike handlade utifrån pliktkänsla och i det allmänna intresset, att det gav bistånd till en befolkning i fara – för att undvika det värsta – och att Frankrike försvarade det haitiska folkets suveränitet och att Frankrike dessutom bemödade sig om att skydda legitimiteten i en process av politisk normalisering.
Jag framhåller att detta är vad man kunde vänta sig för de sju vise männens råd, som är representativa för det haitiska samhällets mångfald, har just utnämnt en premiärminister, Gérard Latortue, med den provisoriske presidenten Alexandres godkännande vilket, för övrigt, gör skäl K i resolutionsförslaget något passé.
Vi bör välkomna detta nya beslut inom ramen för en vändning mot försoning som öppnar vägen för att bilda en övergångsregering för nationell enhet som skall svara för att förbereda nästa val.
