# ID: svediakorp-gov446131
# author: Solbes Mira, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 570
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Fru talman!
För ovanlighetens skull talar jag som spanjor här i kammaren och jag vill börja med att tacka alla som har gett uttryck för sin solidaritet med offren för terrorismen i Spanien och de fruktansvärda följder som attackerna har haft i mitt land.
Som jag sade tidigare måste vi gå återgå till arbetet och jag skall försöka besvara era frågor.
För det första får vi inte glömma bort att det talar om här är en befogenhet som tillkommer medlemsstaterna: de lägger upp sina egna system för social trygghet.
Det är viktigt att betona den fråga som Avril Doyle tog upp.
Det är ett verkligt problem.
Trots detta är dessa frågor inte harmoniserade på gemenskapsnivå.
Vi kan utan tvivel göra framsteg genom att samordna de nationella lagstiftningarna.
Detta innebär naturligtvis att varje medlemsstat inför nationell lagstiftning i överensstämmelse med de andra.
I detta avseende kan den öppna samordningsmetoden vara till hjälp, men vi får ingen enhetlig lösning.
Det kan finnas en mellanväg – vi arbetar med den och kan även göra framsteg med den – nämligen ömsesidigt erkännande, som inte skulle leda till en fullständig harmonisering, men till en situation med ömsesidigt erkännande, vilket kunde hjälpa oss att lösa några av problemen.
För det andra, om vi arbetar utifrån det grundläggande faktumet att vi talar om nationella beslut och befogenheter, framgår det tydligt att alla former av samordning måste genomföras enligt i förväg fastställda kriterier.
Dessa objektiva kriterier har vi försökt infoga, vilket jag nämnde i mitt tidigare inlägg.
I några fall godtar vi därför en del av de lösningar som ni föreslår och i andra anser vi inte att de lösningar ni föreslår löser alla problem.
När det gäller den fråga vi talar om bygger den grundläggande tanken på särskilda förmåner som är avhängiga principen om bosättning.
I några fall är avsikten därför att om bosättningen ändras skall de förmåner som finns i en medlemsstat ersättas av förmåner i en annan.
Dessa förmåner avgörs av objektiva villkor, i enlighet med egenskaper hos de sociala trygghetssystem i respektive medlemsstat.
Jag är medveten om att detta i vissa fall kan innebära att relativa förmåner försvinner i jämförelse med förhållandena i ursprungslandet, vilket återspeglar de befintliga skillnaderna för medborgarna i unionens olika medlemsstater.
Jag anser följaktligen att det inte finns någon lucka i lagstiftningen och att hela systemet är sammanhängande.
Detta innebär inte att det inte uppstår några problem eller att vi inte måste försöka lösa dem.
Enligt min mening är marginalerna i den här frågan betydligt mer uppenbara på nationell nivå än på gemenskapsnivå.
I det avseendet skulle den bästa metoden för att gå vidare vara att vidta nationella åtgärder så att problem av det här slaget kan lösas eller bilaterala avtal mellan medlemsstaterna som gör att lösa några av svårigheterna kan övervinnas.
Annars kan vi naturligtvis harmonisera på gemenskapsnivå där det är möjligt – i många fall går det inte, vi kan förbättra samordningen med hjälp av den öppna samordningsmetoden och vi kan göra framsteg när det gäller ömsesidigt erkännande för att förebygga de problem med den fria rörligheten för personer som många av er har nämnt.
Detta är grunden för vårt arbete och vi kommer att fortsätta enligt samma linje i framtiden.
