# ID: svediakorp-gov445876
# author: Verheugen, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,929
# sentences: 89
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Ärade ledamöter!
Det här är förmodligen den sista stora debatten i detta parlament och den handlar om ett verkligt stort och historiskt projekt.
Jag skulle för egen del vilja ta tillfället i akt och framföra mitt varmaste tack till parlamentet för dess samarbete kring detta projekt, framför allt utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, dess ordförande Elmar Brok och föredragandena.
Vi har sett vad vi kan åstadkomma – till och med i ett ärende som rör en så stor och svår uppgift – när Europeiska unionens institutioner har ett tydligt gemensamt mål och är fast beslutna att arbeta tillsammans för att uppnå det.
Jag tänker inte dölja min stora tillfredsställelse över att tio nya medlemmar nu ansluter sig den 1 maj och att vi har fullföljt denna svåra process, men jag kan inte heller förneka att min tillfredsställelse grumlas av viss oro.
Jag kan inte bortse från det faktum att en riktigt bred debatt om utvidgningen förs i medlemsstaterna först nu – alldeles för sent, anser jag.
Jag har i många år upprepat här i kammaren att denna debatt måste föras i medlemsstaterna för att informera människor och få dem med på vägen.
Inte förrän nu, när vi snart står inför dess fullbordan, har frågan fått rubriker i europeiska media och blivit en huvudfråga för den europeiska allmänheten.
Ingen i kammaren blir överraskad – inte jag heller – av att alla farhågor, all oro och alla osäkerhetskänslor som vi levt med i flera år, och försökt hantera genom att ge människor information, nu kommer upp till ytan igen.
Låt mig tala klarspråk om detta: det politiska toppskiktet i medlemsstaterna borde ha gjort mer för att få den allmänna opinionen i medlemsstaterna att förstå denna väldiga historiska uppgift.
Jag säger det nu, med berått mod och även viss bitterhet, för vi har verkligen, vid tillräckligt många tillfällen, påpekat hur nödvändigt detta är.
Det finns fortfarande tid kvar.
Det budskap vi måste förmedla till folket är mycket tydligt.
Ja, denna utvidgning kommer att skapa problem.
Denna utvidgning kommer att tvinga oss att anpassa oss.
Många saker kommer att förändras helt jämfört med vad vi är vana vid.
Men det fanns inget vettigt alternativ.
Vi var tvungna att göra det.
Vi var tvungna att acceptera vårt historiska ansvar att utforma den stora omvälvningen i Europa på ett sådant politiskt sätt att den ger folket ökad fred, säkerhet och välfärd.
Budskapet måste vara att denna utvidgning inte ger upphov till problem, utan är det enda sättet som vi kan lösa de problem på som uppstod vid de stora förändringarna i Europa för 14 – 15 år sedan.
Jag måste än en gång få säga detta i början av debatten, eftersom jag är fast övertygad om att processens demokratiska kvalitet är beroende av att de europeiska medborgarna begriper den och har samma mål.
När det gäller beredskapen hittills hos de tio länder som ansluter sig den 1 maj har vi, mina damer och herrar, hållit er informerade om resultaten av vår övervakning.
Jag informerade de tio ländernas stats- och regeringschefer om resultaten av denna övervakning i november, och sedan dess har vi arbetat i nära samarbete med länderna för att lösa problemen.
Ytterligare samråd har nu genomförts med samtliga tio länder, där vi har varit delaktiga.
Vi konstaterade att framsteg har gjorts på samtliga områden, i vissa fall anmärkningsvärda framsteg.
Vi får nu ytterligare uppgifter om vidare framsteg varje dag och jag upplever därför att trenden överlag är mycket positiv när det gäller uppfyllandet av resterande krav.
Jag skall dock inte sticka under stol med att det fortfarande finns problem på några områden.
Detta gäller särskilt fastställandet av nödvändiga villkor för utbetalning av jordbruksstöd.
Vårt system är uppenbarligen mycket komplicerat.
Vi skulle kanske fundera över om problemet verkligen är att de tio nya medlemsstaterna inte är tillräckligt intelligenta eller energiska för att lösa problemet, eller om systemet nu kan ha blivit så komplicerat att ett land som inte växt upp med det, inte klarar av att uppfylla våra krav.
Jag har börjat hysa starka tvivel om var problemet egentligen ligger, om det enbart handlar om de framtida medlemsstaterna eller om det kanske i stor utsträckning ligger på vår sida.
En annan svår fråga som återstår i flertalet länder är livsmedelssäkerheten, moderniseringen av livsmedelsinrättningar och övervakningen av dem för att skydda folkhälsan.
Min kollega, kommissionär David Byrne, står i ständig nära kontakt med behöriga ministrar.
Här vill jag än en gång klargöra att kommissionen garanterar att inga kompromisser om livsmedelssäkerheten skall förekomma.
Bara de produkter som uppfyller våra normer kommer att nå den inre marknaden.
Kommissionen kommer att använda de styrmedel den har tillgång till för att lösa återstående problem på ett realistiskt och ansvarsfullt sätt.
Vi förbereder oss.
Jag kan ännu inte berätta huruvida några säkerhetsklausuler måste tillämpas eller inte.
Vi har ännu inte nått tidpunkten för sådana beslut.
Som jag tidigare har sagt: om det blir nödvändigt gör vi det på ett realistiskt och ansvarsfullt sätt och kommer att hålla er informerade.
Jag skulle också vilja säga några ord om något vi alla tänker särskilt mycket på dessa dagar, nämligen Cypern.
Om denna fråga fortfarande kan lösas före den 1 maj skulle det vara helt korrekt att påstå att utvidgningen inte bara förebygger kriser, utan också löser kriser och konflikter.
Det skulle vara en oerhört viktig signal till hela regionen.
Det vi kan säga är att Europeiska unionen satte fredsprocessen i rörelse igen och förmådde FN: s generalsekreterare att sammankalla till nya samtal.
Jag var i Cypern när samtalen inleddes den 19 februari och förde givande diskussioner med FN och ledarna för de två parterna.
Sedan dess har det förekommit täta politiska och tekniska kontakter.
Kommissionen har från början sagt att den nu ger Cypernsamtalen högsta prioritet och vi har därför gjort allt som står i vår makt för att stödja fredsprocessen.
Kommissionens experter biträder FN: s grupp i Cypern.
Jag har gjort allt FN har bett om.
När extra stöd har begärts har vi alltid genast bidragit med sådant.
De tekniskt inriktade samtalen i Cypern avlöper därför mycket väl och vi har också till sist börjat göra innehållsbaserade förberedelser för en eventuell anslutning av den turkiska delen.
Det är sent, det måste medges, men ansvaret för det ligger hos Rauf Denktash.
Vi förbereder nu de rättsliga instrument som behövs inför anslutningen av ett enat Cypern.
Vi kommer att behöva bestämmelser för att gradvis införa gemenskapens samlade regelverk på öns norra del.Att använda turkiska som ett nytt officiellt språk kräver förberedelser och vi kommer inte att hinna bli klara med allt till den 1 maj.
Vi måste därför införa övergångsperioder på ett antal områden.
Jag vill än en gång säga att vi har ett utgångsläge som gör att vi kan överföra resultaten av Cypernsamtalen till gemenskapslagstiftning under förutsättning att dessa resultat inte strider mot de principer Europeiska unionen bygger på, det vill säga demokrati, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna.
Vi anger givetvis också villkor, vilka jag härmed upprepar: Vi behöver ett nytt Cypern som talar med en röst.
Vi behöver ett nytt Cypern som kan agera i internationella forum under alla omständigheter och inte medför någon risk att dessa blockeras.
Vi behöver också ett nytt Cypern vars centrala organisation är tillräckligt stark för att uppfylla och genomdriva samtliga internationella åligganden, inklusive gemenskapens lagstiftning.
Dessa villkor är absolut avgörande för oss.
Vi är redo att sammankalla till en internationell konferens med biståndsgivare för att betala kostnaderna i samband med återförenandet och jag uppmanar med kraft de båda parterna, turkcyprioter och grekcyprioter, att utnyttja detta unika tillfälle och visa tecken på att de är redo för fred och försoning i denna del av världen.
Jag skulle nu vilja säga några ord om Rumänien och Bulgarien.
Vi kommer att göra allt vi kan för att hjälpa ordförandeskapet att fortsätta förhandlingarna i samma tempo och med samma kvalitet och nå fram till ingångna avtal inom fastslagna tidsramar.
Vi har lagt fram ett förslag till gemensamt finansieringspaket för Bulgarien och Rumänien.
Diskussionerna har hittills visat att kommissionens förslag som helhet tagits emot väl.
Mot bakgrund av finansieringspaketet för de tio nya staterna är finansieringspaketet för Bulgarien och Rumänien rättvist, balanserat och realistiskt.
I april lägger vi fram de konkreta förslagen till förhandlingsståndpunkter.
När det gäller Bulgarien instämmer jag i den bedömning som föredraganden, Geoffrey Van Orden, gör och skulle även för min egen del vilja säga att anmärkningsvärda framsteg har gjorts.
Landet måste fortfarande vidta ytterligare åtgärder, särskilt för att stärka kompetensen inom förvaltning och rättsväsende.
Vi inriktar oss på dessa områden i vårt samarbete med Bulgarien.
Även Rumänien kan räkna med vårt stöd och vår solidaritet.
Jag har följt er debatt med stort intresse och jag beundrar parlamentets allvar i arbetet med problemen i Rumänien.
Jag tror att ni nu nått fram till en nyanserad bild, vilket innebär att betänkandet varken målar upp en alltför rosenskimrande bild eller ifrågasätter Europeiska unionens politiska vilja att ansluta Rumänien.
Det är bra, eftersom Rumänien behöver uppmuntran, men även ett mycket tydligt svar på frågan om vad som fortfarande måste göras.
Kommissionen instämmer med föredraganden vad gäller de områden där det krävs ytterligare insatser.
Dessa omfattar reformer inom förvaltning, reformer av rättsväsendet och förebyggande arbete mot korruption; när det gäller kampen mot korruption vill jag tydligt framhålla att det politiska systemet måste inkluderas.
Det räcker inte att ställa lägre tjänstemän inför rätta; även deras chefer måste in i förhörsbåset.
Rumänien måste också bli mer övertygande i fråga om hanteringen av europeisk valuta och, dessförinnan, förbereda sina förhandlingsståndpunkter bättre.
Baroness Nicholson of Winterbourne tog upp frågan om adoptioner.
Jag vill än en gång klargöra kommissionens syn i frågan.
Vår politik är tydligt och konsekvent inriktad på barnets välfärd.
Detta är motsatsen till en politik som tillgodoser intressena hos familjer i alla möjliga länder som letar efter barn att adoptera.
Skillnaden är väsentlig.
Den som inte är inriktad på barnets välfärd, utan ser till intresset hos de familjer som vill adoptera och till de icke-statliga organisationer som företräder dem, skapar en marknad, och alla som skapar en marknad kan förvänta sig problem i Rumänien.
Därför insisterar kommissionen på att det måste finnas ett moratorium för internationella adoptioner fram till dess det finns gällande lagstiftning som till fullo motsvarar internationella normer för skydd av barn, och fram till dess det finns förvaltningsstrukturer som kan garantera att sådan lagstiftning efterlevs.
Kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna har fortfarande samma gemensamma mål att avsluta förhandlingarna under 2004 och genomföra anslutningen 2007.
Jag är säker på att vi alla kommer att göra allt vi kan för att hjälpa Rumänien och Bulgarien med detta.
Nyckeln till framgång ligger dock i Sofia, och i ännu högre grad, i Bukarest.
