# ID: svediakorp-gov445865
# author: Kinnock, Neil, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 802
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. Herr talman!
Jag vill tillägga några saker till Dick Roches kommentarer i vad som har varit en mycket intressant debatt.
Kanske är det lämpligast att jag börjar med att tacka Elmar Brok för att han har påmint kammaren om den grundläggande realiteten att de hälsosamma skiljelinjerna i det moderna Europa löper genom frågor och – tvärtemot vad som framställs i vissa delar av politiken och medierna – inte mellan stora och små.
Detta är något grundläggande, och att inse det betyder att inse att det är stora, medelstora och små länders rättvisa integrering och representativa rättigheter som gör detta till en union och som gör unionen till en stabil 50-årig framgång under utveckling, efter århundraden av storslagen diplomati av storslagna regeringar som gång på gång slutade i fruktansvärd sorg och förfärliga krig.
Vid ett tillfälle som detta är det lika bra att påminna oss själva om dessa grunder, som Elmar Brok gjorde.
För det andra gjordes intressanta hänvisningar till Lissabonstrategin, som, det skall vi komma ihåg, medlemsstaterna enhälligt enades om i avsikt att skapa världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi senast 2010.
Det kan aldrig ha funnits en mer uppriktig ambition.
Det var intressant att lyssna till vad Francis Wurtz, Gerard Collins, Markus Ferber, Othmar Karas och Avril Doyle hade att säga i frågan.
Eftersom vi alla verkar för att stödja Lissabonstrategin – kanhända med olika grad av entusiasm – vill jag betona att framgång med att åstadkomma en sådan kunskapsbaserad, dynamisk och konkurrenskraftig ekonomi inte kommer att främjas av tveksamhet när det gäller den inre marknadens vidareutveckling, av falska besparingar med minskade investeringar i den offentliga och privata sektorn eller av ett tak på budgetplanen som hämmar Europeiska unionens satsningar på forskning och utveckling, regional utveckling och åtgärder för att bekämpa fattigdom och underutveckling runtom i världen.
Jag skulle helt kort vilja kommentera det som Hans-Gert Poettering och Enrique Barón Crespo sade – båda med en viss gentlemannamässig elegans – om det faktum att det skulle vara klokt att i framtiden ta hänsyn till resultatet av valet till Europaparlamentet vid nomineringen av kommissionens ordförande.
Ingen seriös demokrat kan vända ryggen åt en sådan tanke, men det är likväl nödvändigt att vara försiktig, för om man någonsin gav intryck av att det låg partipolitiska skäl bakom utnämningen, skulle detta eka under fem års tid i parlamentet, i kommissionen, i rådet och mer allmänt.
Följderna skulle bli söndrande, destabiliserande och ogynnsamma för unionen.
Varken verklig demokratisk ansvarighet eller legitimitet skulle tjänas av en sådan utsikt, och jag är säker på att ingen som förordar att vederbörlig hänsyn skall tas till valresultatet på något sätt förordar att kommissionsordförandens partipolitiska tillhörighet skall bestämmas i förväg.
Jag skulle vilja nämna vad jag anser är debattens kuriositet: ett yttrande av Jens-Peter Bonde, som uppmanade ordförandeskapet att använda Europeiska rådets möte i Bryssel till att kräva en process för nationellt beslutsfattande om konstitutionen.
Det var ganska paradoxalt för att komma från en ledamot som jag betraktar som en evangelist för europeisk fragmentering, särskilt eftersom det, om det råd han gav följdes, skulle utgöra den mest omfattande överordnande centraliseringsåtgärden i unionens historia.
Jag är säker på att han ursäktar mig om jag, som en stor vän av subsidiaritet, säger att jag inte för första gången måste uttala mig emot hans förslag.
En sista sak, som jag inte kan motstå att ta upp – Jonathan Evans blir knappast överraskad av detta.
Jag medgav inte på något sätt att det behövs demokratisk legitimitet.
Det är faktiskt – vilket jag är säker på att Jonathan Evans kan tillstå – en av mina grundläggande trossatser.
Även om jag anlägger en fullständigt opartisk syn på interna brittiska angelägenheter, såsom anstår en kommissionär, skiljer sig min åsikt något från hans i frågan om en folkomröstning om konstitutionen, och det av ett grundläggande och uppenbart skäl.
Såvitt jag vet äger folkomröstningar i Förenade kungariket rum när ett förslag läggs fram om en förändring av styrelsesystemet, antingen det gäller självstyre eller ett beslut att ha valda borgmästare, eller i samband med ett antal jämförbara frågor.
Den föreslagna konstitutionen förändrar inte styrelsesystemet i Förenade kungariket.
Jag påminner också om att det enda tidigare exemplet på att det parti för vilket Jonathan Evans är en aktad företrädare har verkat för en folkomröstning var i den brännande frågan om söndagsöppet på pubar i Wales.
För Jonathan Evans och mig är detta en väsentlig fråga om demokratiska rättigheter och god samhällsstyrning, men den går inte att jämföra med konstitutionen för Europa.
