# ID: svediakorp-gov445864
# author: R&e, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,267
# sentences: 68
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill tacka alla de ledamöter som har bidragit till debatten.
Jag skall börja med Lissabonstrategin.
Större delen av debatten har handlat om regeringskonferensen, och jag skall återkomma till den.
Graham Watson gjorde en mycket intressant koppling mellan EU: s framtidsutsikter och den nya konstitutionen.
Han menade att vi här bör arbeta parallellt.
Han har rätt.
Graham Watson och Gerard Collins var också mycket tydliga i fråga om vikten av Lissabonstrategin och behovet av att sätta Lissabonmålen i förgrunden.
Återigen, de har rätt.
Margie Sudre har just sagt något mycket intressant om strategins betydelse när det gäller framtiden.
Europeiska rådets vårmöte och Lissabonstrategin är centrala prioriteringar för det irländska ordförandeskapet, och vi ser fram emot en framgångsrik och fokuserad debatt om de vitala frågorna om unionens framtida ekonomiska, sociala och miljömässiga utveckling.
Det är intressant att många av de centrala frågor som har tagits upp under debatten är sådana som återfinns i vårt program och som vi beslutat oss för att fokusera på.
Vår strategi när det gäller Lissabondiskussionen har varit att begränsa antalet områden och att fokusera på dessa i avsikt att göra framsteg.
Jag tycker att alla de kommentarer som har gjorts om regeringskonferensen och det konstitutionella fördraget är spännande.
Åsikterna hos den klara och överväldigande majoriteten här i kammaren bekräftar för mig den föreliggande uppgiftens angelägenhet.
Andrew Nicholas Duff hade vänligheten att fästa min uppmärksamhet på ett förslag som utarbetas för antagande av kammaren.
Som Enrique Barón Crespo påminde oss om visade Eurobarometerundersökningen nyligen att människorna i EU vill ha ett konstitutionellt fördrag.
Det är en mycket betydelsefull undersökning.
Jag noterar att det finns variationer i stödet för det konstitutionella fördraget, men det faktum att människorna vill ha ett konstitutionellt fördrag är något som bör väga tungt i alla våra överväganden.
Min goda vän och ledamotskollega i konventet, Johannes Voggenhuber, kan lita på att jag väl kommer ihåg den dag i konventet när vi klirrade i glasen, lyssnade till Hymn till glädjen och alla skrev våra namn på ett mycket stort vykort.
Jag måste säga att jag inte känner igen den ganska negativa beskrivningen av konstitutionen av en annan god vän, Jens-Peter Bonde.
Jag håller med Avril Doyle, som var mycket närmare sanningen, om att denna konstitution sannerligen inte banar väg för någon superstat.
Som jag redan nämnt har jag i dag inte möjlighet att gå djupare in på frågorna.
Jag har full förståelse för ledamöternas frustration.
Ledamöterna har dock lika full förståelse för att förhandlingarna är inne i ett skede i vilket det är omöjligt att vara mer detaljerad än vad vi har varit.
Vi har inlett förtroliga diskussioner med medlemsstaterna.
Vi har full förståelse för att människor tillhör olika stater och har olika åsikter.
Ordförandeskapets uppgift är att skapa ett rum där människor kan träffas för att förhandla och sammanjämka dessa åsikter.
Jag har därför full förståelse för frustrationen över avsaknaden av fler detaljer och skulle även vilja bekräfta att ordförandeskapet är angeläget om att gripa varje tillfälle som erbjuds.
Vi noterar att det har skett attitydförändringar den senaste tiden.
Hans-Gert Poetterings analys, till exempel, var mycket intressant, och han har helt rätt i att det är av yttersta vikt att hålla farten uppe.
Det skulle vara en katastrof om denna fart gick förlorad.
Elmar Brok hade också rätt.
Alla säger nu att de vill ha en konstitution, men en av frustrationerna med att inneha ordförandeskapet är att alla säger att de vill nå framgång men att detta alltid villkoras av ett ” men ”.
Även Margrietus van den Berg sade en mycket intressant sak.
Han sade att ordförandeskapet måste komma ihåg att en andra misslyckad sammankomst skulle vara en katastrof.
Han har helt rätt, och vi måste balansera alla dessa frågor när vi går framåt.
Ett antal ledamöter – särskilt Giorgio Napoletano – har tagit upp detta med detaljerna.
Han har vid mer en ett tillfälle talat med mig om de kvarstående frågorna.
På den institutionella sidan finns det uppenbara frågor att lösa, däribland frågorna om representation i parlamentet, omröstning i rådet och kommissionens sammansättning, samtidigt som detaljerade förslag har lagts fram om EU: s utrikesminister och ordförandeskapet i rådets konstellationer.
På den icke-institutionella sidan finns det olika angreppssätt när det gäller frågan om omfattningen av omröstning med kvalificerad majoritet i rådet.
Inget av detta är nytt, men dessa är frågorna.
Vi måste finna en övergripande balans för att nå enighet.
Låt mig gå in mer bestämt på några av spörsmålen.
Som svar på en rad förfrågningar rörande rösträttsfrågan har ordförandeskapets åsikt om detta gjorts fullständigt klar.
Premiärministern har sagt att en lösning grundad på dubbel majoritet är den som med störst sannolikhet samlar allmänt samförstånd.
I själva verket är det tydligt att det är så beslutet om rösträtt kommer att se ut.
Det finns fortfarande olika åsikter om hur den dubbla majoriteten skall beräknas.
Det är dock intressant och spännande – och ett antal ledamöter har berört detta – att vi nu faktiskt talar om ett system med dubbel majoritet.
När det gäller kommissionen råder det samsyn om att vi behöver en stark och effektiv kommission.
Det finns även ett behov av att finna en lämplig balans mellan likställdhet, de lika tungt vägande kraven på att kommissionen skall vara effektiv och ha något slags representativ åsikt.
Varje överenskommelse måste beakta alla dessa överväganden, och det kommer inte att bli svårt att överbrygga alla de olika kraven.
Enrique Barón Crespo och ett antal andra talare nämnde även frågan om budgeten.
När det gäller budgeten tror jag att det balanserade synsättet är det som med störst sannolikhet leder till enighet.
Det italienska ordförandeskapet lade i december fram ett förslag vilket byggde på det förslag som framlagts av konventet och på de diskussioner det hade fört med partner i regeringskonferensen.
Vi har utforskat saken ytterligare i den senaste tidens överläggningar, däribland med parlamentet, och det råder samförstånd om att budgetförfaranden måste respektera den övergripande institutionella balansen.
Slutligen har jag verkligen uppskattat dagens debatt.
Jag måste säga att jag har livats upp av den, och jag är mycket tacksam mot ledamöterna för deras positiva ord och uppmuntran.
Ledamöter som har talat med mig på tu man hand känner till mitt särskilda engagemang i detta hänseende, liksom de känner till det irländska ordförandeskapets ambition att göra framsteg, om framsteg kan göras.
Jag har mycket noga noterat det som sagts.
Jag ser verkligen fram emot ett lyckosamt utfall av Europeiska rådets möte den 25 – 26 mars.
Kommissionär Neil Kinnock sade att regeringskonferensen är steg ett.
Ett antal andra talare var också inne på detta.
Det stämmer.
Steg ett är enighet bland medlemsstaternas regeringar, och nästa steg blir att gå vidare till de olika och mångskiftande ratificeringsprocesserna.
Detta leder mig tillbaka till det jag sade i min inledning: dröjsmål kommer inte att främja ratificeringsprocessen.
Jag skulle vilja upprepa det.
Tiden är inte på vår sida, vi måste nå enighet i denna sak, så snabbt det är möjligt att göra det, och det irländska ordförandeskapet är angeläget om att så sker.
