# ID: svediakorp-gov445843
# author: Brok (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 625
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär!
Jag anser att rådsordföranden tog upp en av de viktigaste frågorna här när han i sitt anförande mycket riktigt påpekade att det kommer att bli mycket svårt att slutligt anta konstitutionen senare om förfarandet fördröjs nu, eftersom vårt kollektiva medvetande kommer att krympa i takt med att nya aktörer träder in på scenen och eftersom den politiska dagordningen utvecklas på ett sätt som gör det hart när omöjligt att blåsa nytt liv i ett projekt efter ett och ett halvt år.
Jag menar därför att det irländska ordförandeskapet har valt rätt väg då den söker efter möjliga kompromisser i olika bilaterala samtal.
Tillsammans med Klaus Hänsch, Andrew Nicholas Duff och andra har vi besökt en mängd andra huvudstäder de senaste fem månaderna och fått intrycket att alla vill att fördraget skall ingås.
Det var bara en specifik punkt som det var omöjligt att enas om.
Jag tycker dock att det verkar som om åsikterna har börjat närma sig varandra och att de som blockerar en överenskommelse nu är färre till antalet.
Av denna anledning och eftersom det kommer att bli svårare ju längre tiden går bör det irländska ordförandeskapet uppmuntras att vid toppmötet den 25 mars föreslå att ett extra toppmöte hålls redan före den 1 maj, så att en överenskommelse kan nås.
Om vi inte kan nå denna överenskommelse om det konstitutionella fördraget riskerar vi att gå miste om möjligheten att i samband med utvidgningen skapa ett effektivare EU och förankra EU i en solid grund av gemensamma värderingar, och även överföra mer makt åt medborgarna, som skulle välja kommissionens ordförande när de röstar i EU-valet och, i kraft av stadgan om de grundläggande rättigheterna, få en rad olika rättsliga rättigheter och garantier.
Jag anser även att vi inte får äventyra detta mål genom att odla myten att det finns en avgörande skillnad mellan de stora och de små medlemsstaterna.
Under alla mina 24 år som Europaparlamentariker har jag aldrig vid något tillfälle sett en omröstning i rådet eller Europaparlamentet då de stora medlemsstaternas företrädare har gjort gemensam sak mot de små medlemsstaternas företrädare.
Omröstningar sker utifrån intresse – om länderna producerar vin eller inte, osv.
Det är så det är och denna myt får inte stå i vägen för beslut.
Regeringscheferna måste tydligt erkänna sitt ansvar för att se till att denna myt inte hindrar utvecklingen, och de får inte använda den som en ursäkt för att förhala det hela.
Det är därför jag vill peka på just detta: med detta utkast till konstitution har vi en verkligt unik möjlighet att föra samman hela vårt enade EU utifrån principen om jämlikhet mellan länder och regeringar.
Om denna strävan skulle misslyckas kommer EU åter att delas upp i grupper som utvecklas med olika hastighet och har en mängd olika hinder mellan sig – inte över en natt, men i stadig takt.
Ansvaret för att ta tillvara denna möjlighet ligger hos de 25 stats- och regeringscheferna, och de måste acceptera det.
Låt mig avsluta med att göra en jämförelse med den nuvarande situationen.
I mitt hemland sammanträdde en parlamentarisk församling i Sankt Pauls kyrka i Frankfurt 1848 och antog då en demokratisk konstitution som skulle ha banat vägen för ett enat, demokratiskt Tyskland, men som Preussens kung vägrade att godkänna.
Vi är alla väl medvetna om de konsekvenser som hans beslut fick för mitt hemland och för Europa.
Dagens monarker är stats- och regeringscheferna.
Jag hoppas att de inte kommer att göra samma ödesdigra misstag som kungen av Preussen gjorde 1848.
