# ID: svediakorp-gov445838
# author: Wurtz (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 587
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
En av Europeiska rådets uppgifter kommer att vara att göra en konsekvensbedömning av Lissabonstrategin, och då vore det lämpligt att ta till sig de erfarenheter som finns – eller så ser jag det – i det dokument som kommissionen har lagt fram för Europeiska rådet, och som visar att den frimarknadsstrategi som kännetecknar EU: s nuvarande politik är oförenlig med en utvecklad social modell som bygger på en icke-elitistisk och allomfattande uppmuntran av människors förmåga.
Jag kan givetvis försäkra kommissionär Neil Kinnock om att kommissionens dokument inte innehåller några sådana slutsatser av Lissabonstrategins fyra år, men omskrivningarna och underdrifterna i dokumentet är ett talande bevis för hur besvärade författarna är över att behöva utarbeta just denna rapport.
Ett av de mål som EU satte upp i Lissabon var full sysselsättning 2010.
Hur långt har vi kommit?
Sysselsättningen har visat sig ganska motsträvig, åtminstone av rapporten att döma.
Där har man till och med uppfunnit ett nytt pikant uttryck – ” försenade ökningar i sysselsättningsgraden ”, innan man kommer till den bistra sanningen att sysselsättningen i euroområdet 2003 backade för första gången på tio år, att 200 000 arbetstillfällen (netto) försvann och att arbetslösheten snarast torde öka något 2004.
I Lissabon satte EU även upp målet att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi senast 2010.
Hur ser man på detta i kommissionens delrapport?
Jo, där står att genomförandet av Lissabonstrategin har lett till viktiga framsteg på väg mot en konkurrenskraftig ekonomi inriktad på tillväxt osv.
Sedan presenteras fakta i all sin brutalitet.
Efter fyra år med Lissabonstrategin uppger kommissionen i fråga om referensvärden för utbildning att andelen unga människor som slutar utan färdig utbildning uppgick till 18,1 procent 2003 och att 17,2 procent av alla 15-åringar i EU inte har nödvändiga baskunskaper (läsa, skriva och räkna).
Kommissionens egna ord.
Efter denna rundhänta bedömning talar man om sjunkande investeringar, både i den offentliga och den privata sektorn, vilket drabbar områden som prioriteras i Lissabonstrategin, t.ex. forskning, innovation och utbildning.
I kommissionens rapport ges slutligen en ny och djärv definition av ett annat av Lissabonstrategins nyckelbegrepp: ” Synsättet hållbar utveckling får allt större betydelse vid politikutformningen.
T.ex. har flera medlemsstater börjat reformera sina pensionssystem för att angripa problemen med åldrande befolkning ”.
Om det är detta som är hållbar utveckling måste det sannerligen vimla av miljövänner i rådet.
Efter att ha tragglat sig fram till den bedömningen drar kommissionen slutsatsen att frimarknadsmodellen inte leder någon vart, läge leve frimarknadsmodellen – det tycks åtminstone vara kommissionens paroll.
Kommissionen anser att det alltså är viktigt med en ” fortsatt kraftfull konkurrenspolitik på den inre marknaden ” och säger vidare att stabilitetspakten måste respekteras, att det är nödvändigt att fortsätta reformera pensionssystemen och hälso- och sjukvårdssystemen, att miljöpolitiken måste bli lönsam och till och med att den utbildning som är mest lönsam måste hittas.
Hur allvarlig måste då den sociala och politiska kris som denna frimarknadsideologi orsakat bli innan ett uns av kritisk intelligens får chansen att märkas i maktens korridorer i EU?
Allt pekar på att det enda sättet att rädda de europeiska idealen är att göra processen kort med detta maskineri, som spottar ur sig mänskligt kaos och förtvivlan.
Efter vårmötet är det dags att verka för en ny vår för EU.
