# ID: svediakorp-gov445834
# author: Kinnock, Neil, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,319
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag beklagar ordförande Romano Prodis oundvikliga frånvaro, men som ni vet har han ämbetsplikter på annat håll.
Kommissionen välkomnar det tillfälle som diskussionen denna förmiddag erbjuder att fästa uppmärksamhet på vikten av en tillfredsställande överenskommelse om den föreslagna konstitutionen.
Den analys som gjordes i Laeken gäller självklart fortfarande, och den utvidgade unionen behöver fortfarande reformeras för att det skall garanteras att den kan fungera i allmänhetens intresse efter högre effektivitetsnormer, mer demokratiskt och med större öppenhet.
Det handlar helt enkelt om oavslutat arbete, och vi måste – helt enkelt – gripa oss an detta med beslutsamhet.
I den unika sammanslutning av demokratier som utgör Europeiska unionen är noggrant övervägande alltid nödvändigt, men långvariga dödlägen tjänar faktiskt inga konstruktiva intressen.
Det är anledningen till att kommissionen helt och fullt stöder det angreppssätt som det irländska ordförandeskapet har valt.
Minister Dick Roches redogörelse är tydlig.
Kommissionen är övertygad om att ordförandeskapet har gjort, och fortfarande gör, exakt vad som behövs.
Efter sammanbrottet på Europeiska rådets möte i Bryssel var den enda realistiska vägen att gå vidare på det sätt som det irländska ordförandeskapet gjorde och att sondera utsikten till framsteg genom bilaterala överläggningar.
Det är en mödosam väg, vilket Dick Roches och hans kollegers flygtimmar utan tvekan vittnar om.
Våra irländska kolleger har dock en verklig talang för att främja förståelse – utom när det gäller engelsk rugby, förstås –, och vi hoppas att deras ihärdiga ansträngningar kommer att bära frukt och att ordförandeskapet i sin rapport till Europeiska rådet kommer att kunna dra slutsatsen att alla delegationer är beredda att underteckna det konstitutionella fördraget före valet till Europaparlamentet.
Ett sådant framsteg förutsätter viss beredvillighet att revidera ursprungliga förhandlingspositioner, men kommissionen fortsätter att tro att en sådan utveckling är möjlig och att slutandet av ett konstitutionellt fördrag ligger inom räckhåll under innevarande ordförandeskap.
Som Dick Roche sade om denna fråga – det är inte alltid sant i politiken, men det är det i detta fall – kommer tiden inte att förändra de grundläggande förhållandena eller underlätta en lösning.
En av de faktorer som stöder en sådan uppfattning är insikten om det faktum att utsikterna att införa en konstitution för Europa kommer att börja te sig avlägsna om regeringskonferensen inte avslutas med tillfredsställande resultat i år.
Den fart som konventet har gett kommer då påtagligt att fortsätta att minska, och – som en följd av politikens själva natur – kommer debatten om fördraget att flätas samman med andra tvister, till exempel dem som naturligt nog och ofrånkomligen kommer att stå i samband med budgetplanen.
Ingen demokrat kan, eller torde, frukta utsikten till flerfrågedebatter, men klarheten och skärpan i alla diskussioner skulle självklart tjänas bäst om man såg till att varje olöst fråga angrips utifrån de villkor och förutsättningar som gäller för just den.
Under tiden får den rationella önskan att avsluta regeringskonferensen med framgång och rimlig skyndsamhet inte avleda oss från den väg som parlamentet och kommissionen har följt i fråga om konstitutionens innehåll.
Jag är säker på att kommissionen återspeglar åsikten hos det stora flertalet i kammaren när den betonar att den text som utarbetats av konventet inte bör urvattnas.
Vi har alla hört tänkespråket ” hellre ingen konstitution än en dålig konstitution ”, och ingen förnuftig person skulle väl rimligen kunna säga emot det.
Men dessa kan knappast anses vara de enda egentliga alternativen.
Risken är nog inte en dålig konstitution, eftersom det är högst osannolikt att regeringskonferensen skulle säga ja till något som var skadligt eller verkningslöst.
Den verkliga risken är snarare att konventets utkast ändras till den punkt där konstitutionens syfte och lockelse, nästan som av en händelse, krymper allt snabbare, och det utmärkta tillfälle att förtydliga och utveckla unionen som utarbetandet av en konstitution erbjuder glider i väg.
Europeiska unionens företrädare och, vad som är viktigare, folk skulle då ärva problem i stället för svar.
Det är anledningen till att grundvalen för konstitutionen bör fortsätta att vara den text som konventet lagt fram.
På vissa punkter är förbättringar självklart möjliga.
Till exempel visade debatter under månaderna före Europeiska rådets möte i Bryssel att det faktum att en föreslagen ändring väcker utbrett stöd bland medlemsstaterna inte nödvändigtvis gör den till ett steg i fel riktning, som vissa tycktes mena vid den tidpunkten.
Under tiden har vi i kommissionen – och, jag betonar, uttryckligen i unionens intresse – med glädje kunnat notera att de flesta, om inte alla, delegationer insett att det helt enkelt inte skulle fungera att göra åtskillnad mellan kommissionärer med och utan rösträtt.
Vi är därför förvissade om att inga variationer på detta opraktiska och söndrande tema kommer att dyka upp på nytt.
Parlamentet, rådet, kommissionen och alla andra måste naturligtvis fortsätta att iaktta försiktighet.
Till exempel har det italienska ordförandeskapet tjänstvilligt klargjort att några av de texter som cirkulerade under de sista timmarna av Europeiska rådets decembermöte – texter som några uppfattade som ordförandeskapets kompromisser – inte har någon formell status.
De flesta av förslagen skulle, har det visat sig, ha varit oacceptabla för antingen kommissionen eller parlamentet eller, för den delen, båda.
Vi är säkra på att det irländska ordförandeskapet, som vanligt, kommer att visa sin sedvanliga konstruktiva känslighet, oavsett tiden på dagen eller natten.
Kammaren är fullt medveten om de kontroversiella frågor som återstår.
Kommissionen har vid många tillfällen klargjort sin uppfattning att den kompromiss som nåddes i konventet om den ” dubbelhattade ” statusen för en utrikespolitisk EU-företrädare inte bör ändras, att Europaparlamentets utökade budgetbefogenheter inte bör röras och att räckvidden för omröstning med kvalificerad majoritet inte bör minskas.
Kommissionen har även klargjort sin åsikt att det praktiska argumentet för en utvidgning av omröstning med kvalificerad majoritet är starkare än någonsin, särskilt med tanke på att vi är bara några veckor från en europeisk union med 25 medlemsstater.
I fråga om denna punkt känner kammaren säkert till att kommissionen anser att konventets förslag om dubbel majoritet är den bästa metoden för att definiera omröstning med kvalificerad majoritet.
Det återspeglar även praktiskhet och proportionalitet.
Det är uppenbart att en fullständig och nödvändig argumentation kommer att medföra att beslutsfattande i den utvidgade unionen aldrig blir enkelt.
Att göra det ännu svårare att snabbt och effektivt enas om nödvändiga beslut genom att fastställa en tröskel vid omröstning med kvalificerad majoritet som är så hög att fokus hamnar på att bilda blockerande minoriteter snarare än på att nå samförstånd skulle dock vara ett recept för, och unionen som helhet skulle inte kunna tjäna på det.
Kommissionens uppfattning fortsätter att vara att en dubbel majoritet på 50 procent av medlemsstaterna som utgör 50 procent av befolkning skulle vara både tydlig och balanserad.
Kommissionen har dock godtagit konventets kompromiss på 50 procent av medlemsstaterna och 60 procent av befolkningen, även om kommissionen, måste jag säga, fortfarande anser att procentsatserna 50 respektive 55 skulle främja ett effektivt beslutsfattande ännu bättre.
Oavsett vilken kompromiss som slutligen nås får man självklart inte glömma bort att utkastet till konstitution måste godkännas och ratificeras genom de demokratiska processerna i 25 medlemsstater.
En ordning som ökar komplexiteten och gör det ännu svårare för den utvidgade unionen att fungera bra skulle sannolikt inte väcka förståelse eller stöd i vare sig parlament eller folkomröstningar.
Vi är säkra på att ordförandeskapet, majoriteten här i parlamentet liksom många regeringar och vanliga människor inser det.
Vi önskar det irländska ordförandeskapet lycka till i dess ihärdiga ansträngningar i en modern unions och dess medborgares intressen.
