# ID: svediakorp-gov445791
# author: Jackson (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 606
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Detta betänkande illustrerar behovet av att parlamentet tar ett systematiskt grepp om konsekvensbedömningar.
I detta fall föreslår föredraganden Hans Kronberger med som han medger en snäv marginal om två röster från utskottets ledamöter att de icke-obligatoriska målvärdena skall ändras till obligatoriska gränsvärden för arsenik, kadmium, nickel och bens (a) pyren.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor försökte sig informellt på en kostnads-nyttoanalys – och det var första gången det gjordes.
Det finns ännu ingen mekanism inom parlamentet för det.
Problemet är att den oundvikligen är ofullständig på grund av den tidspress som vi var tvungna att arbeta under.
Slutsatsen, vilken Hans Kronberger har hämtat tröst från, är att vissa av de föreslagna gränsvärdena är uppnåbara – ” genomförbara ” med hans ord.
Det är en teknisk bedömning.
När man i undersökningen tittar på kostnaderna för att uppnå målet, som kommissionären sade, ser det inte så rosenrött ut.
I undersökningen som utfördes för parlamentet finns ingen systematisk analys av de exakta kostnaderna för att uppnå de gränsvärden som Hans Kronberger vill ha.
I själva undersökningen sägs att för arsenik kan kanske vissa anläggningar uppfylla kraven men inte alla och att en mer detaljerad analys av skälen till att det är omöjligt för övriga anläggningar att uppfylla kraven förefaller berättigad.
Ställd inför det omöjliga föredrar föredraganden att ignorera detta definitiva utslag.
När det gäller tillämpningen av gränsvärdena på kadmium drar man i undersökningen återigen uppmärksamhet till avsaknaden av detaljerad information om effekten av vad Hans Kronberger föreslår.
I fråga om gränsvärden för nickel konstateras i undersökningen att en tillämpning av gränsvärden i linje med vad Kronberger föreslår skulle kräva investeringar som går utöver bästa tillgängliga tekniker.
Vad Hans Kronberger nu måste visa är i hur stor utsträckning det kommissionen förslår utgör en känd fara för människors hälsa, hur denna fara inte tillräckligt hanteras av bestämmelserna i direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar och varför det därför är värt att följa hans idé om obligatoriska gränsvärden oberoende av kostnaden.
Enligt min mening har han fullständigt misslyckats med att visa det, och allt vi har är det djärva uttalandet i hans motivering att ” Inga tröskelvärden kan fastställas under vilka dessa ämnen inte utgör någon risk för människors hälsa ”.
På intet sätt kan han gå i den riktning som kommissionen föreslår.
Om parlamentet är obetänksamt nog att i en kompromiss vid första behandlingen eller i en andra behandling – som kan ligga långt fram i tiden – godkänna det som Hans Kronberger vill, så har parlamentet bara sig självt att skylla om rådet, eller kanske kommissionen, utför den riktiga, omfattande kostnads-nyttoanalys som Hans Kronberger inte har gjort.
Att komma till en punkt där kostnads-nyttoanalyser står på vår dagordning är inte ett tecken på obstruktion; det är ett tecken på att parlamentet äntligen går från att se sig som en påtryckningsgrupp för miljön till att bli en ansvarig part i lagstiftningsprocessen.
Men med Kronbergerbetänkandet som det är har vi tydligen lång väg att gå.
Hans Kronberger och kommissionen har nämnt möjligheten av en förlikning vid första behandlingen.
Jag kan inte se hur det i hela friden kan bli en förlikning vid första behandlingen mellan Hans Kronbergers strategi och den som jag föreställer mig att rådet har godkänt.
Jag skulle vilja tro att vi kan få en förlikning vid första behandlingen, men då måste någon ändra sig, och jag hoppas det är parlamentet.
