# ID: svediakorp-gov445701
# author: Pack (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 802
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru kommissionär!
Med dagens diskussion om dessa tre välbehövliga program söker vi en gemensam rättslig grund för kultur, utbildning och ungdomsfrågor.
Vi har haft ett samrådsförfarande – jag är tacksam över budgetutskottets fina stöd här –, och nu har vi några ganska ansenliga finansiella resurser till vårt förfogande.
Vi skulle naturligtvis behöva ytterligare medel – detta är ju när allt kommer omkring områden som sysslar med allmänheten och med ungdomar i synnerhet –, men vi kan vara nöjda med det vi har.
När det gäller mitt eget område kan jag tala om att 77 miljoner euro inte är en obetydlig summa för handlingsprogrammet för utbildningsinstitut, men jag upprepar att vi skulle behöva ytterligare medel.
Inom alla dessa tre områden finns det institutioner och föreningar som, för att uttrycka det i så breda ordalag som möjligt, är utbildnings- och kulturambassadörer för Europa och som främjar medvetenheten om Europas gemensamma kulturarv.
I åratal har alla dessa organisationer, ofta med hjälp från parlamentet, utfört sitt arbete.
Utan dem skulle Europas själ förtvina än mer än vad den uppenbarligen långsamt gör i dag.
Jag är särskilt glad över att Ulpu Iivari har vunnit godkännande för idén att kulturinstitutioner skall kunna behålla sitt understöd, åtminstone under en tvåårig övergångsperiod.
Detta innebär, bland annat, ett godkännande av dessa organisationers arbete.
Sedan kan de då förbereda de ansökningshandlingar som krävs för framtida anbudsförfaranden.
Här vill jag betona att vi ledamöter av Europaparlamentet naturligtvis är närmare allmänheten än de i kommissionen i Bryssel, så vi är de facto mer medvetna om allmänhetens behov.
Jag vill nu ta upp tre punkter.
För det första vill jag ta tillfället i akt att ytterligare belysa budgetförordningen.
Under inga omständigheter får juristernas regelhysteri tillåtas hindra vår strävan efter större insyn och effektivitet i vårt politiska arbete på fältet.
Jag vet att kommissionen lider av det lika mycket som parlamentet, medan rådet, som inte alls har något intresse av sådant, inte gör det.
Problemet är att vi har den omöjliga uppgiften att försvara de här sakerna på fältet.
Med hänsyn till detta, låt mig bara säga att budgetförordningen och kommissionen nu har – för att ta bara ett exempel – förstört Internationella sammanslutningen av Europahus som har funnits i femtio år.
Det finns utrymme för detta i denna debatt.
Jag vill också påpeka att kommissionen inte har lyckats betala nätverket de belopp som parlamentet har anslagit, varken avseende 2003 eller 2004.
Den vägrar att göra det.
Det är inte Viviane Reding, utan det är andra, som skall beskyllas för detta, men det måste bara göras klart att det är kommissionens fel.
Det är möjligt att vår nuvarande budgetförordning behövdes.
Det är bara det att den inte kan fortsätta att se ut som den gör i dag.
Vi måste inse att en sträng, för att inte säga fundamentalistisk, tolkning av budgetförordningen ger upphov till en byråkrati som distanserar allmänheten ännu längre bort från EU.
Hur är det tänkt att allmänheten skall kunna lämna in ansökningshandlingar om de måste ha en konsult för att göra det åt dem?
Det är knappast trovärdigt att allt detta skall ha blivit så komplicerat.
Vi får inte låta oss infångas av någon slags finansiell imperialism.
Vi borde göra ett allvarligt försök att förändra något och tillsammans med budgetutskottet under den nya valperioden hitta ett nytt tillvägagångssätt.
Vi är varken en samling chefer eller en styrelse som söker maximal byråkratisk effektivitet.
Snarare än att vara något av detta är vi en politisk församling, och vår huvudsakliga uppgift är att svara mot den europeiska allmänhetens önskningar och behov.
Av den anledningen anser jag att vi måste göra det till vår uppgift att sörja för att pengarna används på rätt sätt, utan att vi tar på oss en tvångströja som knappt någon kan ta av sig.
Min andra punkt är att vi förväntar oss mer från Europas själ, och därför måste utbildning och kultur närmare beaktas i framtida budgetar.
Den tredje punkten har att göra med den nya generationen av utbildnings- och kulturprogram som ni ville tala om i dag, fru kommissionär.
Min förväntning på denna nya programgeneration är att programmen borde innefatta hanterbara verktyg, och med detta menar jag verktyg för att praktiskt kunna verka på gemenskapsnivå, och att programmen också har de operationella och finansiella resurser som allmänheten vill.
Allt vi gör måste fokusera på allmänheten, och låt mig återigen betona att programmen inte får användas för att rättfärdiga en byråkratisk apparat.
