# ID: svediakorp-gov445693
# author: Lagendijk (Verts/ALE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 961
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Innan jag går in på kommissionens förslag skulle jag vilja fråga om vi bör fästa något politiskt avseende vid det faktum att Chris Patten lämnat kammaren och ersatts av Günther Verheugen, med tanke på att Verheugen så vitt jag vet fortfarande är ansvarig för kandidatländerna och anslutande länder.
Är detta en indikation från kommissionens sida om att länderna i västra Balkan, trots att de ännu så länge inte officiellt hör till kandidatländerna, nu plötsligt inkluderas bland dem?
Missförstå mig inte – jag skulle välkomna det.
Tanken är i alla fall slående.
När det gäller själva förslagen har kommissionsledamoten redan nämnt ursprunget till dem, nämligen förra årets toppmöte i Thessaloniki.
Vid det mötet ville Europeiska rådet, under avsevärd press från det grekiska ordförandeskapet, göra en gest för länderna i västra Balkan med det huvudsakliga politiska budskapet att dessa definitivt slagit in på vägen mot Europa och att EU ville hjälpa dem ytterligare på väg genom att erbjuda dem ett nytt instrument i form av europeiska partnerskap.
Anledningen till detta initiativ var att det inte råder någon tvekan, inte heller i här i kammaren, om att dessa länder en dag kommer att vara medlemsstater.
Frågan är bara när och på vilka villkor.
När jag emellertid läser kommissionens förslag om genomförandet av detta fina beslut från Thessaloniki börjar jag faktiskt ärligt talat tvivla på att beslutet var så klokt.
Vari – och detta är också den centrala frågan i mitt betänkande – ligger mervärdet med att införa ett nytt instrument, nämligen de europeiska partnerskapen, just nu?
Vi i Europeiska unionen – och detta vet ni bättre än vi – är inbegripna i en ytterst komplicerad process där vi håller på att ingå stabiliserings- och associeringsavtal med alla länder i regionen, eller det är åtminstone det mål vi arbetar för.
Vi har lyckats med detta i fråga om Kroatien och Makedonien, och vi förhandlar fortfarande med tre andra länder.
Denna process stapplar fram.
Det är inte lätt.
Det återstår fortfarande stora problem i tre av de fem länderna, och det är mycket kvar att göra.
Nu kommer då plötsligt, mitt i processen, ett nytt instrument in i bilden, de europeiska partnerskapen.
De följer inte stabiliserings- och associeringsavtalen, utan skär tvärs igenom dem.
Herr kommissionsledamot, jag måste säga att jag faktiskt inte förstår meningen med detta – jag tror att kommissionen, liksom parlamentet, är bunden av rådets beslut, även om den, liksom vi, inte kan säga det högt.
Jag är rädd att det nya instrument som har skapats är ett instrument som ingen behöver och som ingen väntar på.
Det skapar osäkerhet i regionen, och jag tror att vi måste vara mycket försiktiga så vi inte räcker dessa länder ett tomt skal, medan vi själva är osäkra på vad vi egentligen vill ha ut av detta initiativ.
Här utövas politik med hjälp av symboler, och vi måste gå mycket försiktigt fram.
Om vi trots allt går vidare med detta initiativ vill jag göra två påpekanden.
För det första gäller det finanserna som normalt är en integrerad del av den här typen av partnerskap – det räcker med att se på förebilden för dessa europeiska partnerskap, nämligen de partnerskap som föregått statusen som kandidatland.
Om vi trots allt skapar ett nytt instrument, varför lägger vi inte samtidigt lite nya pengar åt sidan för det?
Er kollega Chris Patten har upprepade gånger förklarat för kammaren att så vitt honom anbelangar är det inga problem att göra av med de pengar han nu har till sitt förfogande, och att han skulle vilja få mer pengar beviljade av parlamentet för att hjälpa dessa länder.
Det är därför jag kan godta konceptet med europeiska partnerskap, under förutsättning att det är klart hur mycket pengar vi kan tänka oss att bidra med.
Om inga extra medel anslås till detta än de som redan finns tillgängliga innebär det att hela initiativet bara är ett tomt skal.
Ännu viktigare är villkoren.
De nya instrumenten bör inte vara förenade med ännu en uppsättning nya villkor.
Det finns redan mycket strikta villkor för gemenskapsbiståndet till dessa länder: flyktingars återvändande, kampen mot korruption och samarbete med domstolen i Haag.
Jag ber er låta det räcka med detta.
Även om jag välkomnar att kommissionen i detta sammanhang har fastställt att de befintliga villkoren inte kommer att ändras bör detta göras fullständigt klart.
De nya instrumenten bör inte inbegripa några nya villkor.
Jag förespråkar dock mycket varmt att Europeiska unionen håller fast vid de befintliga villkoren bokstavligt, eftersom jag då och då har märkt en tendens i rådet att ta lätt på dem och inte hålla fast vid de kriterier som redan fastställts.
Detta är dock helt nödvändigt.
Här måste ett genomgripande tillvägagångssätt antas eftersom det finns omfattande problem i regionen, och om vi ger intryck av att länderna i fråga vid någon tidpunkt automatiskt kommer att bli medlemmar kommer saker och ting att slå fel.
Jag vill tydligt förklara att jag är för att fortsätta, att reformerna och reformarbetarna har mitt fulla stöd.
Europeiska unionen har inget val – vi måste stötta dessa länder och de pionjärer som genomdriver reformer.
Om vi behöver nya instrument för att åstadkomma detta, må så vara, men om vi kan göra goda framsteg med de befintliga instrumenten, och de nya bara skapar osäkerhet, kommer jag att förkasta de nya.
