# ID: svediakorp-gov445523
# author: Cappato (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 468
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
I motsats till Renzo Imbeni vill jag inte lovorda det förfarande som tillämpats eftersom en ” tidig förlikning ”, som Imbeni formulerade det, inte är ett bra förfarande.
Det finns en god anledning till att förlikningen har sina regler och förfaringsmetoder: det är för att ett stort antal parlamentsledamöter, och parlamentet självt, skall ha möjlighet att delta i debatten och reda ut de oklara punkter i texten som framträder gradvis.
Detta innebär också att det alltså inte skall vara fyra eller fem företrädare för politiska grupper som dirigerar förfarandet för att nå en kompromisstext ett par dagar före omröstningen, med order till parlamentsledamöterna och enskilda parlamentsledamöter i gruppen att följa partilinjen och inte röra det som de fyra eller fem parlamentsledamöterna har beslutat under denna tidiga förlikning.
I motsats till Renzo Imbeni anser jag inte att detta är ett bra förfarande.
Vi kan sedan se konsekvenserna i samband med detta betänkande.
Det stämmer inte att räckvidden tydligt begränsas genom denna kompromiss.
Om detta var fallet, om detta var er avsikt, då skulle man till exempel ha kunnat anta ändringsförslag 101 – som vi lade fram tillsammans med några andra ledamöter – som uttryckligen begränsar räckvidden till avsiktliga intrång för kommersiell vinning.
Sanningen är att även om brottspåföljder har tagits bort ur kompromissen kvarstår förebyggande åtgärder som är mycket riskfyllda, oberoende av resultatet av utredningen och förfarandet.
Risken är att vi antar ett system som alltså gör det enkelt, och delvis till och med överlåter åt privata företag själva att söka, konfiskera varor och vidta förebyggande åtgärder som riskerar att försätta marknaden i en situation av osäkerhet och instabilitet, där de som är mest organiserade när det gäller att ha advokater och juridisk expertis – stora bolag – kommer att lyckas bäst med att skrämma och bedriva utpressning mot små och mycket små företag och i slutändan även konsumenten.
Det stämmer inte att privatkopieringen har uteslutits från kompromissens räckvidd, eftersom den inte är utesluten från de förebyggande åtgärderna.
Varför allt detta?
Varför är det nödvändigt att göra allt detta och tänka ut denna typ av särskild krislagstiftning?
Kanske för att lagarna om immaterialrätt är lagar som i stor utsträckning har ersatts av digital teknik.
Risken är att ni, samma människor som vill att immaterialrätten skall respekteras på samma sätt som fysisk egendom – och detta är också vad som oroar oss – i slutändan antar lagar som inte kan respekteras.
Det är inte med övervakningsåtgärder och privat övervakning som man uppnår det önskade målet.
Med sådana åtgärder uppnår man det motsatta, det vill säga lagarna förlorar sin legitimitet, sin kraft och sitt värde.
