# ID: svediakorp-gov445443
# author: Junker (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,025
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar!
Under 1990-talet gav de stora FN-konferenserna ny stimulans till det internationella samarbetet och i synnerhet till förbindelserna mellan de fattiga och rika länderna i världen.
En av dessa konferenser var Kairokonferensen om befolkning och utveckling, som hölls i september 1994.
När nu tioårsdagen av den här konferensen närmar sig får vi inte missa detta tillfälle att summera vad som har hänt med det ambitiösa handlingsprogrammet, som hela 179 stater var med och röstade om att anta.
Jag kan redan nu föregripa det jag kommer att säga i mitt tal genom att berätta att om man i dag jämför med de försäkringar som då gjordes, är resultatet en aning nedslående.
Det var i Kairo som befolkningsutvecklingen för första gången nämndes i samband med den globala utvecklingen och de centrala utvecklingspolitiska målen, medan befolkningstillväxten tidigare hade behandlats som en helt separat fråga, och födelsekontroll och familjeplanering inte hade ansetts gälla samhället i stort.
Att man faktiskt gjorde detta för första gången var Kairos största förtjänst.
Dess främsta mål fastslogs vara utrotande av fattigdomen, hållbar ekonomisk tillväxt, utbildningsmöjligheter för alla befolkningsgrupper, särskilt flickor och kvinnor, jämlikhet mellan könen och lika rättigheter för män och kvinnor, skydd, stöd och uppmuntran till familjen, ökad tillgång till reproduktiv hälsa, familjeplanering och sexualvårdstjänster samt en minskning av dödligheten bland spädbarn, barn och mödrar.
I handlingsprogrammet från Kairo sattes rätten – och jag understryker rätten – till reproduktiv hälsa och familjeplanering i fokus för en ny förståelse av befolkningspolitiken, och det är också en central fråga i mitt betänkande.
Den bifogade statistiken ger en tydlig bild av hur illa det är ställt med den reproduktiva hälsan för kvinnor i utvecklingsländerna och den fortsatt höga spädbarns-, barna- och mödradödligheten.
Låt mig ge er några fakta om kvinnors elände i världen.
Varje år dör en miljon kvinnor till följd av infektioner i fortplantningsorganen, inklusive sexuellt överförda sjukdomar, vilket dock inte omfattar hiv / aids.
Varje minut smittas tio personer med hiv-virus, varav hälften är under 24 år.
Varje minut dör en kvinna till följd av komplikationer i samband med graviditeten.
Varje år blir 175 miljoner kvinnor gravida, men minst 75 miljoner av dessa graviditeter är oönskade.
Varje minut avbryts cirka 100 graviditeter, varav 40 utförs av personer som saknar medicinsk utbildning, vilket utgör en extra risk.
Varje år dör 70 000 kvinnor till följd av illa utförda aborter.
För att undvika missförstånd vill jag säga att en avbruten graviditet naturligtvis inte kan vara en familjeplaneringsmetod, men om kvinnor befinner sig i trångmål och inte ser någon annan utväg, måste de ha rätt till en säker abort.
En välkänd afrikansk doktor sade en gång: ” Om lika många män dog varje dag – cirka 1 450 om dagen eller 529 000 om året – av orsaker som till stor del kunde undvikas, skulle det vara en fråga för säkerhetsrådet ” Riskerna är emellertid allt annat än jämnt fördelade.
I utvecklingsländerna är komplikationer till följd av graviditet och barnafödande den främsta orsaken till dödsfall och funktionshinder bland kvinnor i barnafödande ålder.
Man kan också uttrycka det så här: risken för att dö under eller till följd av graviditeten är 150 gånger större för kvinnor söder om Sahara än för kvinnor i Europa.
I Danmark är det dödsorsaken för en kvinna var fjärde månad, i Afghanistan var tjugosjätte minut.
Jag skulle kunna ge många liknande exempel.
Dessa uppgifter torde framhäva att det finns ett akut behov av åtgärder över hela linjen, vilka de undertecknande staterna i Kairo åtog sig att vidta med hjälp av miljardbelopp.
Många av staterna har emellertid inte lyckats fullfölja det här åtagandet.
Faktum är att inte ens hälften av det utlovade beloppet har ställts till förfogande, även om utvecklingsländerna procentuellt sett har gjort mer för att uppfylla målen än länderna i norr.
Förenade kungariket har just föregått med gott exempel genom att öka sin årliga finansiering till FN: s familjeplaneringsprogram från 4,5 miljoner brittiska pund till 6 miljoner.
Detta utgör också ett svar på president Bushs återhållsamma politik, som har utlöst protester världen över.
När kommissionen för befolkning och utveckling i FN: s ekonomiska och sociala råd, ECOSOC, nyligen såg tillbaka på Kairokonferensen drog man också slutsatsen att befolkning och reproduktiv hälsa är ytterst viktiga frågor som måste utgöra en del av utvecklingsprogrammen och utvecklingsstrategierna för att bekämpa fattigdom, och att det skulle vara det enda sättet att uppnå utvecklingsmålen för det nya millenniet.
Detta är i linje med slutsatserna i mitt betänkande som riktas till kommissionen, för även det europeiska utvecklingssamarbetet måste aktivt hjälpa alla par och enskilda att utnyttja sin grundläggande rätt till god hälsa och fritt ansvar att bestämma hur många barn de vill ha och i vilken ålder de vill bli föräldrar.
I över 90 år har Internationella kvinnodagen varit en dag då man har tagit politisk strid för kvinnors rättigheter.
Även i Europa återstår det – som vi har hört – fortfarande mycket att göra, men vi europeiska systrar måste också medge att våra klagomål ligger på en rätt hög nivå.
Majoriteten av kvinnorna i utvecklingsländerna kan bara drömma om det vi har uppnått.
Internationella kvinnodagen måste göra oss mer medvetna om behovet av internationell solidaritet.
I mitt betänkande om vad som har hänt tio år efter Kairo vill jag ge ett budskap till kvinnorna i syd: de europeiska systrarna står vid deras sida.
Även där kommer det alltfler ljuspunkter.
Vilket land i världen tror ni har högst andel kvinnliga ledamöter i sitt parlament?
Är det Finland?
Sverige?
Inget av de länderna har i och för sig något att skämmas för, men Rwanda med över 48 procent ligger ännu högre.
Det ger oss anledning att hoppas.
