# ID: svediakorp-gov445439
# author: Lulling (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 475
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Europaparlamentets firande av Internationella kvinnodagen borde inte vara någon tung börda.
Jag skulle ha föredragit att vi – mycket oftare under ett år hellre än bara på denna dag – kunde anta betänkanden om kommissionens lagstiftningsinitiativ, hellre än initiativbetänkanden om sådana ämnen som situationen för kvinnor som tillhör minoriteter eller förenligheten mellan yrkesliv, familjeliv och privatliv.
Hur intressanta dessa betänkanden än är, åstadkommer de beklagligt nog inte mycket för att vi skall kunna gå vidare i praktiskt avseende.
På dessa områden kan man förvisso fortsätta att ställa nya krav – några av dem tyvärr överdrivna – men extrema och ibland orealistiska krav gör ingenting för att hjälpa de kvinnor som vi vill hjälpa.
Tvärtom kan de visa sig motverka kvinnors sysselsättning.
Mina kvinnliga kolleger och jag hade själva lagt fram ändringsförslag till dessa initiativbetänkanden bara för att få se dem underkännas i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor – vilket vi är vana vid – och det är därför vi har återförvisat några av dem för att de skall bli föremål för omröstning.
Vad jag skulle vilja säga i den här debatten är att jag inte är särskilt glad över de muntliga frågorna till kommissionen och rådet.
Jag är inte alls övertygad om att det finns något behov av att en ledamot av kommissionen, och en generaldirektör, ensamma får ansvaret för lika behandling av män och kvinnor.
Jag anser att det skulle vara mycket bättre om dessa problem hanterades av en kommissionsledamot – oavsett av vilket kön – vars ansvarsområde omfattade sådant som till exempel den inre marknaden eller sysselsättningspolitiken, hellre än att man förde dem åt sidan till ett ghetto, där de skulle drabbas av samma öde som parlamentets utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, det vill säga att inte tas på allvar av många beslutsfattare.
När det gäller kommissionens sammansättning, anser jag att de frågor till rådet som syftar till att garantera ett tillräckligt antal kvinnliga kommissionsledamöter faktiskt inte är till särskilt stor nytta just nu.
Hur skall rådet – och i förbigående sagt tror jag inte att det är representerat i kammaren just nu – den 1 mars kunna besluta att minst en tredjedel av kommissionsledamöterna skall vara kvinnor efter november 2004?
Jag hoppas att det kommer att finnas fler kvinnor än så.
Även om ett förslag av detta slag ingår i utkastet till konstitutionellt fördrag, anser jag det absurt att kräva att varje medlemsstat skall presentera en lista med tre kandidater, vare sig de är män eller kvinnor.
Ett urvalsförfarande av detta slag kan inte ge några som helst garantier för att nästa kommission kommer att innehålla de bästa manliga ledamöterna och tillräckligt många framstående kvinnliga ledamöter.
