# ID: svediakorp-gov445432
# author: Fraisse (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-03-08
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 703
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru kommissionär, mina damer och herrar!
Denna 8 mars skulle jag vilja tala om de betänkanden och muntliga frågor som har framförts av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor och göra några allmänna påpekanden om den lagstiftningsperiod som vi just har avslutat.
Det slår mig att vi i våra respektive länder inte är tillräckligt medvetna om att EU har varit en pionjär på området kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen.
Unionen kanske är pionjär på papperet – mera om det senare – men den är i alla fall fortfarande pionjär.
Jag skulle vilja ställa en fråga till er.
Den lagstiftande församling som just har avslutat sitt arbete har bland annat möjliggjort rambeslutet mot människohandel, den har främjat Daphne-programmet och reviderat 1976 års direktiv och artikel 23 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – och jag anser att allt detta är välkommet.
Vad jag skulle vilja veta är hur det kommer sig att vi – åtminstone i Frankrike – inte klarar av att förmedla till våra landsmän vilket stort arbete EU lägger ned på kvinnors rättigheter?
Jag säger detta inte bara för att vi skall markera EU: s profil ytterligare, utan helt enkelt därför att jag hör folk säga motsatsen i mitt land.
De säger att EU håller på att luckra upp kvinnornas rättigheter och att EU inte gör någonting för att hjälpa kvinnorna.
Jag vill inte ägna mig åt att öppna gamla sår.
Vad jag skulle vilja veta är varför folk inte ser, hör eller vet vad som pågår här, för jag har en känsla av att vi i ett slag skulle kunna skapa ett bättre samband mellan vad vi gör och vad som pågår i praktiken.
Ett bra exempel är mitt eget land där regeringen, som jag inte stöder, lägger fram förslag om jämställdhet i yrkeslivet, förslag som jag välkomnar.
Ändå hänvisar den inte en enda gång till EU, inte heller till förnyandet av 1976 års direktiv, som ägde rum för två år sedan.
Varför är det på detta sätt, när dessa förslag är resultatet av införlivandet av direktivet?
Vad jag skulle vilja och vad jag ber både kommissionen och parlamentet om är därför att undersöka hur det kommer sig att vi kan tala olika och förmedla olika budskap om vad som pågår här.
Detta innebär inte att jag ser allt i rosenrött.
Låt mig påminna er om – vilket jag vet att ni är väl medvetna om – att detta är frågor som verkligen gör oss arga och som vi kraftfullt motsätter oss, som till exempel deltidsarbete, prostitution och abort.
Detta är tre ämnen som verkligen gör oss arga och som bevisar att inte allting är lika välordnat i EU-trädgården.
Vi är här för att driva på utvecklingen, och jag har en känsla av att det ligger i vårt intresse att förbättra förbindelserna med medlemsstaterna.
Detta kommer inte att hindra mig att ställa den fråga om artikel 13, som just väcktes, till kommissionen.
Hur kommer det sig att vi har haft ett direktiv för att bekämpa rasismen sedan år 2000, medan vi fortfarande inte har något direktiv för att bekämpa sexismen?
Det som föreslås i dag är en blek skugga av vad kommissionsledamoten hoppades på när hon lade fram förslagen förra året.
Vi har förlorat utbildning, beskattning, media och reklam.
Allt vi har kvar är försäkringar, som mina socialistiska kolleger just har påmint parlamentet om, och till och med försäkringarna ligger i händerna på lobbygrupperna, som har en motsatt uppfattning.
En tvärgrupp med kommissionsledamöter har inrättats, men kan denna grupp vara mer pådrivande?
Vi utarbetade också ett betänkande – Lissy Gröner är inte här längre – för att uppmuntra till större jämlikhet och jämställdhet mellan män och kvinnor inom parlamentets institutioner.
Kommissionen har själv gjort energiska ansträngningar när det gäller vad som händer i våra respektive länder, inte minst i Frankrike.
Enligt min uppfattning har genomförandet av artikel 13 försvagats allvarligt, vilket gör mig mycket orolig.
