# ID: svediakorp-gov445166
# author: Herzog (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 465
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Strömmen av ord, för att inte säga det tomma skrytet, om de huvudsakliga riktlinjerna kan inte längre dölja det faktum att Lissabonprocessen har kört fast och att Europeiska unionen inte har någon ekonomisk politik.
Detta har i själva verket varit ett återkommande problem sedan EMU skapades, trots alla förslag som har framkommit.
Vi har naturligtvis frågan om styrningen.
Tony Blair, Jacques Chirac och Gerhard Schröder föreslår en superminister.
Och varför inte?
Men vad har man för nytta av en minister om ingen vet hur man skall lösa de underliggande problemen?
Det som är mer intressant är iakttagelsen i Christa Randzio-Plaths betänkande om att styrningen lider brist på demokrati.
Hon uppmanar till debatter i alla länder, i varje nationellt parlament, debatter som hela samhället bör kunna delta i, innan rådets möte äger rum under våren.
Jag kan emellertid tala om att ett sådant förslag lades fram av parlamentet 1996, efter mitt betänkande om allmänt deltagande i unionens institutionella system, men det genomfördes aldrig, och parlamentet har inte fortsatt att driva frågan.
Det centrala i strukturreformen är på något vis en magisk formel.
Reformer är oundgängliga, men de verkliga frågorna är åt vilket håll reformerna går och vad de innebär och behovet av att undvika motsägelser.
Om vi tar fallet med arbetsmarknaden är det viktigt med en verklig rörlighet, men samtidigt fattar medlemsstaterna beslut som syftar till att förhindra att arbetstagare från de nya medlemsstaterna utövar den fria rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden.
Europeiska unionen måste därför skapa mer omfattande drivfjädrar, särskilt när det gäller den utveckling av humankapitalet som man skryter om, en ansträngning som utan tvekan kommer att kräva stora resurser, som vi för närvarande inte kan uppbåda.
Man talar om industripolitik, men den har inte fungerat ordentligt sedan Maastrichtfördragets tid.
Beträffande finansieringen har det fastslagits att investeringar av allmänt intresse inte kommer att göras utan en ökning av gemenskapens medel.
Och jag måste understryka att författarna till Lissabonmålen också föreslog att allmänna medel, som var bestämda för prioriterade projekt, skulle undantas i stabilitetspaktens bestämmelser.
Men det är inte allt.
Alla vet att stora penningbelopp används för investeringar i aktieportföljer och omstrukturering, men inte för industriinvesteringar.
Ett grundläggande problem är därför att krediterna, skattesystemet och bestämmelserna för besparingar inte i tillräcklig utsträckning uppmuntrar till industriinvesteringar.
I en tid när den sjunkande dollarkursen kväver återhämtningen för oss räcker det faktiskt inte att Centralbanken genomför en allmän sänkning av räntorna, med risk för att likviditeten försämras.
Det som behövs är en verklig politik med differentierade kreditvillkor som grundar sig på Lissabonmålen.
