# ID: svediakorp-gov445151
# author: Reding, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,759
# sentences: 82
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet!
Jag är glad över att kunna delta i detta plenarsammanträde tillsammans med min kollega Pedro Solbes Mira.
Det faktum att vi båda är här i dag är starkt symboliskt, eftersom det ger en signal om att Lissabonstrategin inte bara grundas på ekonomi och finans – även om dessa faktorer naturligtvis förblir absolut nödvändiga – utan att även strategins sociala och mänskliga dimensioner är av central vikt.
Vem kan till exempel förbise det faktum att 20 procent av Europas unga lämnar utbildnings- och yrkesutbildningssystemen utan examen?
Vem kan undgå att vara oroad över det sociala utanförskap som delar av vår befolkning är dömda till?
Hur kan vi bemöta människornas ökade behov av livslångt lärande, vilket kommer att ge dem möjlighet att fortsätta arbeta eller att fylla en aktiv funktion i våra samhällen?
Som jag ofta har sagt är de mänskliga resurserna unionens främsta tillgång, förutsatt att vi kan dra maximal fördel av dem.
Men utan allmän utbildning och yrkesutbildning av hög kvalitet är det bedrägligt att tro att vi kommer att nå våra mål när det gäller tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning.
Faktum är att vår ekonomiska potential beror på vårt mänskliga kapital.
Experter har till exempel beräknat att en ettårig ökning av en genomsnittlig persons studietid skulle leda till en produktivitetsvinst på över sex procent.
Vi är också medvetna om att utbildningen är en nyckelfaktor i medborgerlig och social integration.
Mina damer och herrar, de planer för uppförandet av den ståtliga byggnad som vi ritade upp i Lissabon måste börja med att vi lägger en fast grund med allmän utbildning och yrkesutbildning.
Den vårrapport som kommissionen antog för en månad sedan innehåller iakttagelsen att unionen, trots några uppmuntrande framsteg på en rad områden, fortfarande långt ifrån har uppfyllt de mål som vi själva har satt upp.
Det finns flera skäl till detta, först och främst den alltför stora uppdelningen av den inre marknaden och långsamt införlivande av de riktlinjer som har antagits inom ramen för Lissabonstrategin.
Min kollega Pedro Solbes Mira har tagit upp dessa punkter.
Ett lika viktigt skäl till våra brister är avsaknaden av investeringar i kunskap, vare sig det gäller utbildning eller forskning och innovation.
I Lissabon åtog sig medlemsstaterna att betydligt öka nivån av investeringar i mänskliga resurser.
Men vad händer i själva verket?
Offentliga investeringar i kunskap, mätt i procentandelar av BNP, har gjort små eller inga framsteg alls och minskar till och med i några medlemsstater.
Dessutom är de privata investeringarna i utbildning, särskilt högre utbildning, långt ifrån tillräckliga i Europa när de vägs mot de standarder som våra konkurrenter har satt.
Den privata sektorns utgifter för utbildning är fyra gånger så hög i Förenta staterna och dubbelt så hög i Japan som här i EU.
Detsamma gäller forskning, där det finns en alarmerande kompetensflykt från Europeiska unionen till Förenta staterna.
Faktum är att om vi vill bli en kunskapsbaserad ekonomi måste vi skapa ny slagkraft, och en av de grundläggande faktorerna i detta måste vara forskning.
Utan offentliga och privata investeringar i forskning kommer unionens ekonomi att stagnera, eftersom den berövas sin drivkraft, som är kunskap.
Det är just därför främjande av investeringar i forskning står i centrum för Lissabonstrategin.
I april 2003 antogs, efter ett omfattande samråd, ett meddelande med titeln.
I detta meddelande identifieras åtgärder för att öka den genomsnittliga investeringsnivån på 1,9 procent av BNP till 3 procent till 2010, varav två tredjedelar av alla investeringar skall komma från den privata sektorn.
Detta meddelande,, består av fyra huvudsakliga uppsättningar av åtgärder: att stödja de åtgärder som vidtas av europeiska länder och aktörer och att garantera att de är ömsesidigt konsekventa, att avsevärt förbättra det offentliga stödet till forskning och teknisk innovation, att öka nivåerna av offentliga investeringar i forskning och till sist att förbättra förutsättningarna för forskning och teknisk innovation i Europa.
Dessa uppgifter är långtifrån lätta.
För att handlingsplanen skall lyckas krävs det beslutsamma och samlade ansträngningar av medlemsstaterna och den privata sektorn.
Men vi måste erkänna det faktum att dagens investeringar är morgondagens tillväxt, produktivitet och sysselsättning.
Det är också absolut nödvändigt att öka takten i ansträngningarna att modernisera våra utbildnings- och yrkesutbildningssystem och utrusta dem så att de kan uppfylla ett kunskapsbaserat samhälles behov.
Kommissionen och medlemsstaterna tar dessa frågor på mycket stort allvar.
I februari 2002 enades vi om ett arbetsprogram som är utformat för att göra våra allmänna utbildnings- och yrkesutbildningssystem till en internationell expertstandard till 2010.
Utbildningsministrarna har också antagit europeiska riktmärken inom fem nyckelområden, såsom grundläggande kunskaper och livslångt lärande.
Genom Köpenhamnsförklaringen från 2002 inleddes dessutom ett europeiskt samarbete på området för yrkesutbildning.
De första konkreta resultaten har börjat visa sig, såsom Europasset och arbetet med erkännande av informell yrkesutbildning.
I november 2003 lade kommissionen fram en rapport om genomförandet av arbetsprogrammet efter halva tiden.
I denna rapport slog jag larm och förklarade att om inte reformtakten påskyndas kommer det att bli mycket svårt, om inte omöjligt, att nå de mål som vi har fastställt för våra allmänna utbildnings- och yrkesutbildningssystem – och inte bara dessa, utan även målen för Lissabonstrategin i sin helhet, vilket är en långt mer oroande tanke.
Brister i allmän utbildning och yrkesutbildning leder när allt kommer omkring nästan automatiskt till ekonomisk avmattning och sociala problem.
På grundval av dessa iakttagelser har en gemensam rapport utarbetats tillsammans med medlemsstaterna, och rådet (utbildning) kommer i morgon att diskutera rapporten i syfte lägga fram den vid Europeiska rådets vårtoppmöte.
I denna rapport identifieras ett flertal prioriterade handlingsområden.
Det första av dessa är investeringar i mänskliga resurser, där det behövs ökade investeringar, men också klokare sådana, och att den privata sektorn ställer upp, i synnerhet när det gäller investeringar i högre utbildning och yrkesutbildning.
Nästa prioritering är att medlemsstaterna antar verkliga strategier för främjande av livslångt lärande, särskilt bland missgynnade samhällsgrupper.
I dag har bara en vuxen av tio tillgång till möjligheter till livslångt lärande.
Slutligen finns det ett behov av att driva fram en verklig allmän utbildning och yrkesutbildning i EU, särskilt genom skapande av en europeisk examensstruktur.
I rapporten betonas även universitetens nyckelroll i det kunskapsbaserade samhället.
Även om våra universitet har många tillgångar, kan det inte förnekas att de ställs inför grundläggande utmaningar i en alltmer globaliserad och konkurrensbetonad miljö.
I regel har de färre resurser än till exempel de stora amerikanska universiteten.
Sedan 1980-talet har de också förlorat sin status som den studieort som utländska studerande föredrar.
Vad kan göras för att våra universitet skall bli expertcentrum av världsklass?
Vad kan göras för att unionen skall kunna locka till sig de bästa studenterna, forskarna och föreläsarna?
En del framsteg har redan gjorts genom Bolognaprocessen, som är avsedd att främja ett harmoniserat poängsystem för våra system för högre utbildning genom Socrates- och Leonardo da Vinci-programmen, som stöder innovation i allmän utbildning och yrkesutbildning, och mer nyligen genom programmet Erasmus Mundus, som så starkt stöds av Europaparlamentet, vilket jag ännu en gång tackar er för.
Kan vi förklara oss vara nöjda på detta område och andra?
Jag anser inte det.
Jag anser att vi måste fortsätta våra ansträngningar, på alla nivåer och fördubbla dem om så behövs.
Detta är just budskapet i kommissionens vårrapport och i rapporten efter halva tiden.
Den direkta följden av detta budskap är kommissionens förslag om den nya budgetplanen.
Den 10 februari gav ordförande Romano Prodi er en sammanfattning om bakgrunden till budgetplanen och de viktigaste inslagen i denna.
Diskussionerna kommer att bli långa och svåra, och vi kommer att bolla med många siffror och procenttal.
Men innan vi kastar oss in i den diskussionen, låt oss först koncentrera oss på vårt projekt och på våra ambitioner för perioden efter 2010.
Som ordförande Prodi betonade i sitt tal inför kammaren, kan inget europeiskt land möta globaliseringens utmaningar ensamt.
Detsamma gäller hela Lissabonstrategin, däribland området allmän utbildning och yrkesutbildning.
Ja, jag vet – allmän utbildning och yrkesutbildning faller under subsidiaritetsprincipen.
Och det är ingen som ifrågasätter det.
Men vi har lyckats göra viktiga framsteg genom gemenskapsåtgärder.
En miljon Erasmusstudenter kan tyckas vara en mycket stor siffra, men de utgör endast två procent av hela vår studentkår.
Det är inte tillräckligt.
Vi måste gå längre än så.
Detsamma gäller praktikanter.
Och det faktum att omkring två miljoner elever har deltagit i våra skolprojekt kan tyckas vara imponerande, men denna siffra utgör inte ens en procent av det sammanlagda elevantalet i hela EU.
Det finns alltså ett verkligt behov av att gå framåt.
För övrigt bidrar gemenskapsprogram, som är formliga innovationslaboratorier, till reformer och anpassningar av utbildningssystemen och till främjande av utbyte av erfarenheter.
Bolognaprocessen skulle till exempel aldrig ha kunnat förverkligas utan Erasmusprogrammet och utan de studerandes krav på ökad rörlighet.
Gemenskapsåtgärder genom program och genom politiskt samarbete bidrar följaktligen till att nå tre grundläggande mål: att göra byggandet av Europa och det europeiska medborgarskapet gripbart och synligt, att utveckla den europeiska dimensionen av allmän utbildning och yrkesutbildning och att stödja ansträngningarna för att förbättra kvaliteten på våra utbildnings- och yrkesutbildningssystem.
Agerande på EU-nivå är nödvändigt om vi vill nå våra ekonomiska och sociala mål.
I detta sammanhang kommer jag under mars månad att lägga fram ett meddelande om den nya generationen program för perioden 2007 – 2013 inför kommissionärskollegiet.
Syftet med detta meddelande kommer att vara att göra allmän utbildning och yrkesutbildning till en verklighet för alla.
I detta meddelande kommer huvudinriktningen och de prioriterade åtgärderna för den nya generationen utbildningsprogram att fastställas.
Ett formellt förslag bör kunna läggas fram före sommaren.
Detta innebär, mina damer och herrar, att vi kommer att ha tid på oss för att diskutera det.
Mot bakgrund av era tidigare meriter på detta område, är jag emellertid redan säker på att jag kan räkna med ert stöd.
