# ID: svediakorp-gov444992
# author: Patten, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,237
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. Fru talman!
Jag skulle vilja be den ärade ledamoten om ursäkt för att ha missat de första minuterna av hans anförande.
Men jag skulle vilja tala om hur mycket jag instämmer med resten av det, särskilt det som sades om att vi måste fortsätta att prioritera Afghanistan.
Jag håller också helt och hållet med om det som föredraganden sade om det åtagande, det engagemang och det mod som kännetecknar några av dem som genomför våra program i Afghanistan.
Jag välkomnar verkligen denna möjlighet att diskutera Afghanistan veckan innan jag åker tillbaka dit, under upptakten till det mest utmanande målet som fastställdes i Bonnöverenskommelsen från 2001 – det fria och rättvisa valet av en demokratisk regering i Afghanistan.
Det fanns en enorm optimism i Bonn för att bygga ett starkt och demokratiskt Afghanistan, och skapa en fred som gynnar hela befolkningen.
Sedan dess har det skett stora framsteg, men det ligger fortfarande väldiga utmaningar framför oss.
Förra året påstod jag att Afghanistan stod vid ett avgörande vägskäl, och att världssamfundet borde fördubbla sina ansträngningar för att hjälpa president Hamid Karzai med att utvidga sina befogenheter till hela landet.
Det framstår allt tydligare att detta också innebär slutet på odling av opiumvallmo.
FN: s undersökning om opiumvallmo från 2003 är oerhört oroande läsning: odlingen har inte bara ökat med 6 procent från de rekordnivåer som vi såg 2002, utan även spridit sig till nya områden – den berör nu nästan 90 procent av provinserna.
Denna skadliga handel – som värderas till omkring 2,5 miljarder euro – undergräver ansträngningarna för att bygga en fungerande pluralistisk demokratisk stat och underblåser också pågående instabilitet och konflikter.
Men innan vi diskuterar hur världssamfundet samarbetar med den afghanska regeringen för att tackla detta, skulle jag vilja belysa det som Afghanistan har uppnått under de senaste tolv månaderna.
För det första har man i den konstituerande Loya Jirga enats om en ny konstitution – i vilken kvinnor erkänns som jämlika med män.
För det andra har processen för demobilisering, avväpning och återintegrering inletts, och man har nått några uppmuntrande tidiga resultat när det gäller att minska antalet tunga vapen i Kabul och i Panshirdalen.
Processen med valregistrering har också inletts, även om vi måste skynda på takten.
På den ekonomiska sidan gick BNP-tillväxten upp med 30 procent under 2002, och man förväntar sig en siffra på 20 procent under 2003.
Den nya valutan som infördes i slutet av 2002 har hållit sig stabil, och den afghanska regeringen har lyckats öka flödet av skatteintäkter till Kabul.
Världssamfundet har också fortsatt ” att göra mer ” än det vi lovade i Tokyo.
Under 2003 översteg Europeiska unionens totala anslag 835 miljoner euro, varav något mer än 300 miljoner euro kom från kommissionen.
Liksom under 2002 har över 70 procent av kommissionens stöd kontrakterats under året, vilket är en imponerande meritlista hur man än ser det.
Kommissionens utvecklingsprogram har säkerställt att hälsovård finns tillgänglig i sex provinser, vilket täcker 20 procent av befolkningen; restiden på vägen mellan Kabul och Jalalabad har redan minskats till hälften, och arbeten med att helt rekonstruera vägen inleds nu.
Nyckelarbetare inom den offentliga sektorn – däribland läkare, lärare och poliser – är tillbaka i tjänst.
Landsbygdens ekonomi fortsätter att växa och återspeglar tillgång till bättre utsäde, vaccinering av djur och den omfattande återuppbyggnaden av bevattningssystemet.
Minröjningsarbetet fortsätter att ge människor möjlighet att återvända till sina egna hem.
Dessutom har finansiering från ECHO på 127 miljoner euro bidragit till att stödja 2,5 miljoner flyktingars återkomst till Afghanistan sedan 2002.
Afghanistans framtid är dock i hög grad beroende av säkerhet.
Det upptrappade våldet under 2003 har, som den ärade ledamoten sade, krävt många dödsfall bland biståndsarbetare, internationella säkerhetsstyrkor och många afghanska medborgare.
Våldsamheterna har gjort stora delar av det södra och sydöstra landet till förbjudet område för internationell personal.
I slutet av 2003 hade 13 miljoner euro ingående i kommissionens projekt i högriskområden tillfälligt dragits in.
Vi måste erkänna att osäkerheten och den blomstrande odlingen av opiumvallmo är två sidor av samma mynt.
Utan bättre säkerhet kommer återuppbyggnaden med visshet att köra fast, och vi kommer att tvingas kämpa för att genomföra öppna och trovärdiga val.
Så jag välkomnar verkligen medlemsstaternas engagemang i enheterna för provinsiell återuppbyggnad, samt deras fortsatta stöd till den internationella säkerhetsstyrkan.
Det är min starka förhoppning att Nato kommer att kunna tillhandahålla fler trupper.
Jag välkomnar också den roll som Frankrike, Tyskland, Italien och Förenade kungariket spelar när det gäller att hjälpa den afghanska regeringen att bygga en effektiv armé, polisstyrka och ett effektivt rättssystem samt att genomföra en effektiv antinarkotikapolitik.
Utan starkare institutioner och bättre upprätthållande av lag kommer vi inte att komma någonstans i kampen mot narkotika.
Det är just därför som kommissionen anslog 50 miljoner euro extra till stöd för polisen i slutet av 2003, och det är därför som vi kommer att fortsätta att spela vår roll när det gäller att tillhandahålla säkerhet, som inbegriper att ta itu med opiumframställningen.
Jag är säker på att kammaren känner till att den afghanska regeringen i maj 2003 antog en kraftfull antinarkotikapolitik som omfattar alternativa försörjningsmöjligheter, inrättande av institutioner, effektivt upprätthållande av lag och minskning av efterfrågan.
Kommissionen har haft ett nära samarbete med den afghanska regeringen, Förenade kungariket – den främsta givaren vad gäller antinarkotika – och FN för att bidra till utveckling och genomförande av denna strategi.
Kommissionen anslog 9 miljoner euro under 2003 för att främja alternativa försörjningsmöjligheter i den östra regionen: 3 miljoner euro för att förstärka gränskontrollen längs gränsen mellan Afghanistan och Iran, och 65,5 miljoner euro till stöd åt polisen för att den skall kunna upprätthålla lag i hela Afghanistan på ett effektivt sätt.
Dessutom kommer summan 100 miljoner euro, som anslagits för landsbygdsutvecklingen för 2003 – 2004, i sin helhet att bidra till att ge långsiktig legitim sysselsättning för dem som för närvarande är inblandade i vallmoodling.
Detta understryker den oerhörda vikt som vi fäster vid att sätta stopp för narkotikaekonomin.
Jag har bett kommissionens avdelningar att rapportera tillbaka om hur detta kommer att fortlöpa efter den narkotikakonferens som hölls för några dagar sedan, den 8 och 9 februari.
Jag hoppas att vi kommer att föra verkliga diskussioner om detta när jag återvänder till Kabul med ministertrojkan nästa vecka.
Att bygga upp ett säkert Afghanistan kommer inte att låta sig göras över en natt.
Vi känner alla till att vägen framåt är allt annat än enkel.
Men vi har inte råd att låta återuppbyggnaden misslyckas i Afghanistan, och det är avgörande att världssamfundet understryker sitt starka och fortsatta stöd för president Karzai vid den kommande internationella konferensen.
Jag skulle vilja avsluta genom att tacka kammaren för dess orubbliga engagemang för Afghanistan, i synnerhet när det gäller budgeten.
Jag ser fram emot att fortsätta att bygga vidare på detta under de kommande åren och att vid lämplig tidpunkt informera kammaren om de slutsatser som jag har dragit efter mitt nästa besök i Afghanistan.
