# ID: svediakorp-gov444985
# author: Miguélez Ramos (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 584
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
FIPOL-protokollet som vi debatterar i dag, för att öka de finansiella resurser som finns tillgängliga för att ersätta offer för oljeutsläpp, är ett annat ämne som jag skulle vilja tala om för kommissionär Loyola de Palacio inte har något att göra med ” Prestige ”.
Det skulle faktiskt vara skrattretande att tala om för offren för denna katastrof att de, på grund av det faktum att vi, Europa som helhet, inte gjorde vår plikt, endast kommer att få ersättning för 15 procent av skadorna eftersom det bara finns 170 miljoner euro tillgängligt i de fonder som skall användas för detta syfte, och eftersom den ökning vi debatterar här i dag tyvärr inte är retroaktiv.
Efter ” Erika-olyckan ” (vi talar om november 1999) stod det klart att ersättningssystemet inte räckte till för att klara den här typen av katastrof, vare sig på internationell nivå eller på EU-nivå, där det inte fanns några sådana åtgärder att tillgå.
Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) beslöt långt innan ” Prestige ” sjönk att höja det belopp som anslagits till FIPOL för att ersätta offren till 600 miljoner euro, och under 2000 lade kommissionären fram ett förslag om att skapa en kompletterande europeisk fond, en ersättning för skada orsakad av förorening genom olja i europeiska vatten (COPE), med en gräns på en miljard euro.
Förslaget stöddes av Europaparlamentet, men avslogs av rådet som valde att förhandla i IMO.
Fastän IMO till slut upprättade en ny fond och till och med satte gränsen nära den magiska och omtalade siffran en miljard, kommer den summan aldrig att garantera full och snabb ersättning för offer för framtida oljeutsläpp, detta av två orsaker.
Den första orsaken nämnde Josu Ortuondo Larrea: mer än ett år efter katastrofen är vi långt från att lyckas med att uppskatta hela omfattningen av konsekvenserna, inte enbart därför att fartyget som innehöll minst 15 000 ton, fortfarande ligger på 3 000 meters djup i Atlanten, utan också därför att oljan fortfarande når fram till våra kuster.
Den andra orsaken är att det ökande antalet oberoende rapporter beräknar skadorna till en siffra som uppgår till inte mindre än fem miljarder euro.
Den högsta ersättningsgränsen kan inte garantera tillräckligt skydd för potentiella offer för ett stort oljeläckage.
Detta kan bara uppnås genom skadeståndsansvar, inklusive gemensamma skador.
Att fastställa en gräns för skador är inte förnuftigt och, framför allt, sänder det en förvänd signal till potentiella förorenare.
Under förutsättning att enbart självständiga stater kan ta del i protokollet, som det har nämnts här, föreslår kommissionen att vi uppmanar medlemsstaterna att underteckna eller ratificera det – underteckna eller ratificera protokollet så snart som möjligt och senast till juli 2004 om det är möjligt – som José María Gil-Robles Gil-Delgado sade.
Jag vill också gratulera honom till arbetet som föredragande.
Kanske är det så, herr Gil-Robles Gil-Delgado, att vi måste gå ned på våra knän.
Från maj och fram till nu har nämligen enbart två medlemsländer ratificerat protokollet och minst åtta ratifikationer behövs för att det skall träda i kraft.
Jag anser också att det kommer att bli nödvändigt att utveckla avtalen för att utöka skadeståndsansvaret, vilket, som vi har sagt många gånger, bör täcka alla som är involverade i transportkedjan.
