# ID: svediakorp-gov444950
# author: Bartolozzi (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 751
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, kommissionär de Palacio, mina damer och herrar!
Det stora och hela tiden stigande antalet ekonomiska transaktioner och förflyttningar av personer inom Europeiska unionen ökar risken att enskilda medborgare eller företag skall finna sig indragna i rättstvister av gränsöverskridande karaktär.
Det handlar om mål där parterna är bosatta i olika medlemsstater och som därför är förenade med vissa svårigheter.
Risken är att parterna i sådana fall avstår från att hävda sina rättigheter på grund av de hinder de stöter på när det gäller att vidta rättsliga åtgärder i ett främmande land, vars lagstiftning eller förfaranden de inte förstår, och på grund av de kostnader som detta skulle medföra.
I många fall, till exempel när det gäller tvister om mindre värden, kan de rättsliga kostnaderna dessutom i själva verket överskrida de belopp tvisten gäller.
Med andra ord skapas en äkta inre marknad genom ett gemensamt område för rättvisa som privatpersoner och företag kan få tillgång till, oberoende av, och utan att straffas av, rättssystemet i vars och ens medlemsstat.
Det är denna situation som gett upphov till de två grönböckerna som omfattas av kommissionens initiativ.
Den första grönboken gäller omvandlingen av 1980 års Romkonvention om avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och revideringen av densamma.
Romkonventionens omvandling till gemenskapsinstrument, som behandlas i detta betänkande, kompletterar det som redan skett med Brysselkonventionen och är förvisso användbar eftersom den garanterar en direkt tillämpning och enhetlig tolkning av EG-domstolen.
Bestämmelserna bör i framtiden kompletteras med det gemenskapsinstrument som kallas Rom II och som ingår i det senaste förslaget till förordning om vilka lagar som skall tillämpas i samband med utomobligatoriska skyldigheter och för vilket Diana Wallis är föredragande.
Behovet av att integrera de tre instrumenten är uppenbart för alla.
Det innebär inte bara att man går vidare och skyndsamt omformar Romkonventionen till ett gemenskapsinstrument genom att anta en särskild förordning så att lagstiftningen på den internationella privaträttens område får en enhetlig bas, utan även att man i ett senare skede kommer fram till en genuin kodifiering som tillsammans och systematiskt redovisar de bestämmelser som blivit gemensamma instrument från Bryssel I, Rom I och Rom II.
När det gäller förnyelsen av innehållet i Romkonventionen skulle vi först av allt kunna införa en princip för att garantera att de tvingande bestämmelserna i gemenskapsrätten gäller, till exempel när det gäller att skydda den svagare parten (anställda, konsumenter), om man skulle välja lagen i ett tredjeland.
Sedan bör man utvidga tillämpningsområdet för konventionens bestämmelser med försäkringsavtal och göra vissa preciseringar på grund av behovet att samordna de regler som anges för konsument- och anställningsavtal samt för elektronisk handel med gällande gemenskapsrätt.
Även den andra grönboken som lagts fram av kommissionen och som gäller ett europeiskt betalningsföreläggande och åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden, är av största betydelse.
För många europeiska medborgare och företag, framför allt små och medelstora företag, är en säker och snabb återbetalning av skulder av icke försumbar betydelse, framför allt när tvisten antar gränsöverskridande karaktär på grund av att gäldenären är bosatt i utlandet eller domen måste verkställas i utlandet.
Mervärdet för dessa bestämmelser, som av samma skäl som vi har angett med hänvisning till Romkonventionen borde införas genom en gemenskapsförordning, skulle ligga i möjligheten att få ett verkställande till stånd inom hela unionens territorium utan att tillgripa interimistiska åtgärder.
Det skulle göra det möjligt att driva in betydande obestridda fordringar eller väcka talan i fall där fordringsägaren annars i allmänhet skulle avskräckas från att göra detta.
I förordningen bör man dessutom beskriva hela indrivningsförfarandet och även ange förutsättningarna för fordringsägarnas krav på ett sådant sätt att man förverkligar ett gemensamt förfarande med säkra rutiner och om möjligt kända kostnader.
När det gäller ett europeiskt betalningsföreläggande måste ett par kompletteringar göras.
Det handlar i första hand om att utvärdera om ett sådant betalningsföreläggande bör begränsas till gränsöverskridande ärenden eller om man skulle kunna hitta tillämpningar även på inhemska tvister.
Samtliga medlemsstater har inte särskilda förfaranden av denna typ i den egna processrätten, och de skiljer sig åt i betydande grad där sådana finns.
För att undvika att olika kategorier av fordringsägare behandlas olika förefaller det därför lämpligt att överlåta till parterna att tillämpa detta instrument även när det gäller interna tvister.
