# ID: svediakorp-gov444880
# author: Goebbels (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 550
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
I sin bok ” A Short History of Financial Euphoria ” kritiserade John Kenneth Galbraith uppfattningen att ekonomiska framgångar och intelligens går hand i hand.
Parmalataffären ger den perfekta bilden av detta eftersom Parmalats grundare föreföll åtnjuta ekonomiska framgångar.
Den finansiella världen, media och de politiska kretsarna var nöjda med de skenbara framgångarna, och varken revisorerna eller bankerna, kreditvärderingsinstituten eller ens de italienska tillsynsmyndigheterna ifrågasatte Parmalats räkenskaper.
Förteckningen över företag som framför allt har utnyttjat sin kriminella begåvning för att bedra euforiska finansmarknader har blivit synnerligen lång den senaste tiden.
Från Enron till Parmalat, man ser inget slut på de skenbart aktningsvärda företag som i slutändan har manipulerat sina räkenskaper för att inte lida nederlag på aktiemarknaden.
Alla dessa finansskandaler beror på den uppfattning som spridits av marknaderna, nämligen att det är möjligt att utan risk bli mycket rik på mycket kort tid.
Nu är stora vinster i allmänhet resultatet av stora risker och när riskerna inte resulterar i vinst, utan förlust, är frestelsen stor att temporärt dölja förlusterna för att snabbt kompensera dem med en vinst baserad på ännu större risktagande.
Genom att mobilisera alla finanstekniska resurser, fördelas förlusterna för särskilda ändamål, omsättningen ökas genom skenverksamhet, som till exempel Parmalats skenförsäljning av mjölkpulver till den kubanska regimen, och icke-existerande vinster presenteras genom kreativ bokföring.
Trots dessa skandaler är affärsvärlden fortfarande påverkad av samma kortsynthet.
Jag var föredragande för direktivet om marknadsmissbruk och insiderhandel.
I den rollen ställde jag frågor till finansiella kretsar och tog emot ett imponerande antal lobbyister.
Ofta – egentligen alltför ofta – hörde jag då att Enron endast var ett isolerat fall och en produkt av det orimliga överflödet på den amerikanska marknaden, men att Europa var helt annorlunda.
Vi vet nu att den kriminella energin är lika fördelad på båda sidor om Atlanten.
Det finns bara ett sätt att förhindra finansskandaler.
Europa, Förenta staterna, Japan och alla viktiga finanscenter måste samarbeta.
Insyn är nödvändigt, tillsammans med ett tvingande regelverk som även gäller skatteparadis, offshorecenter och andra svarta hål på den internationella finansmarknaden.
Det är inte fråga om att förbjuda öarna i Karibien eller Stilla havet att leka med de stora pojkarna och att erbjuda resurser för affärsvärlden, utan att förhindra de stora amerikanska, europeiska och japanska bankerna att finansiera vad som helst genom blufföretag lokaliserade på oövervakade och oreglerade öar, om bankerna inte kan garantera att dessa verksamheter är lagliga.
Verktyget för att nå detta borde bestå av nya regler som styr bankernas kapitaltäckning, det vill säga vad som på vår jargong kallas Base II-avtalet.
Intressemotsättningar mellan de olika övervaknings- och revisionsfunktionerna osv. borde även undvikas, men det är inte fråga om att straffa bankerna och andra ekonomiska aktörer.
Särskilt om vi vill att marknadsekonomin skall ha en social dimension, behöver den driftiga företagare och innovativa finanskretsar som finansierar dem, men allting måste göras för att styra dessa marknader så att arbetsgivare, underleverantörer, leverantörer och aktieägare inte faller offer för den ekonomiska brottslighet som verkar under anständighetens täckmantel.
