# ID: svediakorp-gov444873
# author: Berès (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 609
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionär och ärade ledamöter!
Efter Enron-affären – och på denna punkt håller jag med Theresa Villiers – trodde ett antal människor i Europa att sådana här företeelser hörde samman med amerikansk, men inte europeisk, kapitalism.
Parmalat-affären visar nu att en oberäknelig utveckling av liknande slag inte är någon främmande fågel i 2000-talets europeiska kapitalism.
Vi står i själva verket inför något som har återverkningar långt bortom Parmalat-skandalen i sig och som rör anpassningen av styrmedel som vi i själva verket inte har ändrat i någon större grad sedan 1800-talet, medan kapitalismens karaktär å sin sida har förändrats mycket.
Under 1800-talet var kapital och arbetskraft två motsatta krafter inom företagen.
Sedan dess har kapital spridits och, mycket sinnrikt, upptäckt minst tusen sätt att markera sin närvaro.
Samtidigt finns det varken en europeisk marknad eller en världsmarknad för arbetskraften som även i fortsättningen måste förlita sig på sin egen styrka.
Vi står inför fyra stora problem: frågan om skatteparadis, frågan om hur kapitalet organiseras, frågan om att skilja finansiering från produktion och, slutligen, frågan om framtiden för löntagare och övriga anställda.
Inget annat.
I detta hänseende vill jag tacka er, herr kommissionär, för de förslag ni lägger fram; de utgör ett litet frö som sås längs den långa vägen mot en reglering av den globala kapitalismen.
Mot bakgrund av detta skulle jag vilja betona två eller tre svårigheter som enligt mitt förmenande uppstår i och med de förslag ni lagt fram.
Jag förmodar att ni inte har samma åsikt som Therese Villiers, som anser att det för att reglera kapitalismen krävs minst en polis som vakar över varje banktjänstemans axel.
Jag håller själv med henne i ett avseende: det kommer alltid att finnas skurkar.
Det finns, och kommer alltid att finnas, skurkar inom sjöfarten, och det kommer även att finnas skurkar inom finansvärlden, som aldrig kommer att kunna göra sig kvitt dem.
Saken är den att de inte skall få någon hjälp på vägen.
Modern kapitalism bedrivs för närvarande på ett sätt som erbjuder finansvärldens fula fiskar livlinor.
De finns i form av skatteparadis, skattebedrägerier och ogenomträngliga kapitalstrukturer.
Vi har till uppgift att bekämpa denna ogenomtränglighet som förhindrar oss från att häkta de skyldiga.
Därför måste vi bedriva en målmedveten kamp mot dessa skatteparadis genom att med alla till buds stående medel öka trycket, vare sig det handlar om embargon eller bojkotter.
Om ett land kan bojkottas på grund av att det inte respekterar de mänskliga rättigheterna, varför kan inte ett annat land bojkottas för att det mörklägger bedrägliga kapitalklipp?
För mig verkar det vara något att fundera på.
Dessutom: om det finns en verklig strävan efter att skapa insyn måste även de som kan fungera som motvikt få något att säga till om.
Ni kan verkligen inte ha ambitionen att förbättra sättet att reglera företagsstyrningen utan att ge löntagare och övriga anställda mer att säga till om.
Detta gäller den debatt vi förde om Katiforis-betänkandet om kreditvärderingsinstitut, och det gäller även frågan om uppköp som vi har diskuterat här i kammaren, för att inte glömma frågan om företagsstyrelser.
Vad gäller den sistnämnda punkten förefaller det mig, herr kommissionär, som om det dokument ni har lagt om företagsstyrning ändå inte är tillräckligt för våra behov.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påpeka att företagsväsendet är en alltför viktig fråga för att överlämnas till enbart finansiärerna.
