# ID: svediakorp-gov444848
# author: Morgantini (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,162
# sentences: 51
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman!
Jag hade velat säga det som Emilio Menéndez del Valle sade i sin analys, men jag kommer att säga något annat.
Syster Dominique driver Casa di Nostra Signora dei Dolori i Abu Dis, en by nära Jerusalem som har delats i två delar av det som palestinier och fredssträvande israeler kallar ” segregations- och annekteringsmur ” och som de israeliska myndigheterna kallar ” säkerhetsstaket ”.
Detta är vad syster Dominique säger: ” Den 11 januari påbörjades byggandet av den nya och nio meter höga avskiljande muren.
Den ersätter en annan, mycket lägre mur som byggdes i augusti 2002 och som människor kunde klättra över när de inte längre fick bege sig till Jerusalem.
Tusentals människor klättrade över denna första mur: barn, studenter, mödrar och gamla.
Många har ramlat ned, och en person dog till och med.
För två månader sedan fick vi ringa efter ambulans då en 65-årig man ramlade och slog i huvudet.
Ambulansen kom mycket senare.
På vägen söktes ambulansen igenom av soldater från armén, man tvingade ut den skadade mannens fru, och vid framkomsten till sjukhuset var det för sent för honom.
De saker som inträffar runt denna mur är oacceptabla.
I månader har hundratals människor passerat över vår tomt varje dag för att undvika militära kontroller eftersom de inte har de nödvändiga tillstånden.
Människor runtomkring oss lever i rädsla för att bli gripna, slagna och förnedrade, vilket ofta händer.
Det finns en ständig anspänning och levnadsförhållandena blir alltmer outhärdliga.
Inför den allmänna apatin känner vi oss isolerade och hjälplösa.
Vi vill höja vår röst för de människor som inte har någon röst, och som varje dag de två senaste åren har kämpat för att komma till sin arbetsplats eller sin skola eller som dör av brist på sjukvård.
Under våra försök att bedriva vår verksamhet har vi också fått problem med soldaterna när vi har tagit in personer för att ambulansen inte fick passera in.
Samma problem uppstår när någon dör: begravningsplatsen finns på andra sidan muren.
Till och med affärerna finns på andra sidan.
Många av våra patienter är ensamma – deras familjer kan inte längre besöka dem.
Vi vet inte vad som kommer att hända när muren är färdig.
De flesta av våra gamla och anställda är från Västbanken.
Bara tre av våra arton anställda har en Jerusalem-legitimation.
I två år var de tvungna att klättra över muren och att välja färdväg för att undvika vägspärrarna därför att soldaterna tvingade dem att vända tillbaka även om de hade ett passerkort.
Denna nio meter höga mur kommer att innebära att vi måste avskeda större delen av vår personal och vägra ta emot gamla människor från Västbanken, med andra ord de som är fattigast.
Vi är oroade och vi är mer isolerade än tidigare på grund av muren och för att det omgivande området har förvandlats till militärt område.
Hjälp oss! ”
Detta är vad syster Dominique har att berätta, men faktum är att situationen är långt värre för invånarna i Qalqilya, som på grund av muren inte ens kan se soluppgången.
Enda vägen ut från staden är genom en järngrind, för 50 000 människor, som den israeliska armén öppnar och stänger som den vill.
Klockan fem på eftermiddagen låses den, och ingen kan lämna eller komma in i staden efter det klockslaget.
Vad skall man vidare säga om invånarna i Budrus, som tillsammans med många israeliska fredsvänner med fredliga metoder har försökt göra motstånd mot att deras träd rycks upp och deras hem förstörs?
De har misshandlats brutalt av soldater och en israelisk pojke ligger fortfarande på sjukhus.
Den mur och de barriärer man håller på att uppföra tvingar i praktiken palestinierna att leva i getton.
Det är för säkerhetens skull, säger Sharon, det är för att förhindra terroristaktiviteter.
Vad han inte vill förstå är att säkerhet inte kan grunda sig på murar och läger, utan måste bygga på att palestinierna får möjlighet att leva i frihet i sin egen stat, i samexistens med staten Israel.
Muren är inte bara detsamma som ett fängelse – den är, vilket återigen måste sägas, detsamma som en konfiskering av mark, vilket återigen är detsamma som annektering.
Den följer inte gränserna från 1967 utan skär i stället in i palestinskt territorium och delar upp det.
Samtidigt har propagandan för att göra muren accepterad intensifierats.
De israeliska myndigheterna är bekymrade över de internationella reaktionerna, och de gör försök att få muren att framstå som mindre avskyvärd än den är.
I den israeliska dagstidningen publicerades ett förslag från utrikesministeriets PR-avdelning där man sade att om muren målades i glada färger skulle den bli mer estetiskt tilltalande och uppfattas mer positivt.
Detta förslag var olyckligtvis inget skämt.
Parlamentet har fördömt uppförandet av muren och krävt att byggandet av den skall stoppas.
Murar krossar friheten, vilket visades av Berlinmuren.
FN: s generalförsamling har röstat för att Internationella domstolen i Haag skall avge ett utlåtande om murens legitimitet.
Ordföranden för Europeiska unionens råd har gjort det mindre lämpliga uttalandet att han anser att hänskjutandet av ärendet till Internationella domstolen kommer olägligt.
Hur kommer det sig att man alltid måste bortse från kränkningar av folkrätten och av mänskliga rättigheter när det gäller de israeliska myndigheterna med hänvisning till förhandlingar som inte pågår, och hur kommer det sig att kvartetten i stället för att utöva påtryckningar som gagnar färdplanen för fred bara låter tiden gå medan människor dör i Palestina och Israel?
Detta ger en bismak av delaktighet, då byggandet av den här muren inte bara handlar om säkerhet också utan om territoriell annektering och kolonialistisk erövring.
EU kan inte kasta folkrätten överbord.
Låt oss vidta diplomatiska åtgärder, återuppta arbetet med färdplanen för fred och göra vårt yttersta för att förhindra handlingar som kan leda till att israeliska medborgare dödas, men låt oss också sätta ekonomiskt och politiskt tryck på Israel så att Sharon inte ensidigt vidtar åtgärder, utan återvänder till förhandlingsbordet.
Som rådets sittande ordförande sade ger det internationella samfundet sitt stöd till Genève-initiativet, till fredligt palestinskt motstånd mot militär ockupation, till soldater som vägrar att utföra bombräder och att vara förtryckets redskap i de ockuperade områdena och till de palestinska och israeliska föräldrar vars barn har dödats av militären, av israeliska bosättare eller av palestinska mördare / självmordsbombare, och som avvisar tanken på en vendetta.
Allt detta visar att det är möjligt med fredlig samlevnad och säkerhet, med en självklar rätt för alla att leva i fred, värdighet och rättvisa.
