# ID: svediakorp-gov444779
# author: Wiersma (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 550
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Vi har begärt denna debatt eftersom förberedelser snart kommer att påbörjas för en ny diskussionsrunda inom FN: s ram om framtiden för icke-spridningsavtalet, avtalet mot spridning av kärnvapen.
Vi är glada att det under de senaste månaderna har beslutats att ytterligare en separat resolution kommer att utfärdas om denna fråga och att en omröstning om resolutionen skall hållas under nästa sammanträdesperiod.
Vi anser att det är viktigt att Europeiska unionen spelar en viktig roll här, precis som den tidigare har gjort, och att den tar ledningen i diskussionen om massförstörelsevapen och särskilt om spridningen av kärnvapen och de risker som vi nyligen har ställts inför.
Ämnet är mycket aktuellt i ljuset av allt som händer i Irak, Iran, Nordkorea och, under de senaste veckorna, i Pakistan genom den s.k.
Khanaffären.
Som jag redan har sagt kommer samråd också att hållas i slutet av april om effekten av icke-spridningsavtalet.
För oss socialdemokrater finns det riktlinjer för denna diskussion: vi förespråkar ett multilateralt tillvägagångssätt eftersom det inte finns några ensidiga lösningar på de problem vi ställs inför.
Alla mål för icke-spridningsavtalet gäller fortfarande, också målen om allmän nedrustning.
De erkända kärnvapenmakterna, som vi kallar dem, bör föregå med gott exempel, och vi fortsätter att insistera på ett totalförbud mot kärnvapenprov.
Dessutom vill vi uppmana dem som överväger att utveckla nya kärnvapen, de s.k. smarta kärnvapnen, att avbryta denna utveckling.
Det stämmer att man bör fästa uppmärksamheten vid dem vi kallar för välfärdsstater, och här vill jag påpeka att vi absolut är för det tillvägagångssätt som EU nyligen antog i fråga om Iran, nämligen att med hjälp av ekonomiska, politiska och diplomatiska påtryckningar övertala landet att hålla fast vid atomenergiorganets avtal och inspektioner.
Samtidigt – och vi skulle gärna vilja höra rådets och kommissionens reaktioner på detta – bör man, när icke-spridningsavtalet har granskats och fastslagits, överväga vilka möjligheter som finns att förbättra inspektionerna och sanktionerna.
När allt kommer omkring är det på så sätt vi bör kunna förbättra situationen i världen.
Man bör också uppmärksamma den eventuella farliga roll som spelas av kärnvapenmakter som inte är erkända och inte tas med i beräkningen när det gäller spridning av expertis och utrustning.
Jag nämnde redan helt kort Khanaffären.
Jag skulle vilja få respons även på denna.
Vad har EU: s länder hittills gjort för att undvika detta slag av verksamhet?
Risken förefaller öka, också i f.d.
Sovjetunionen.
De initiativ som har tagits har bara delvis gett resultat, och jag skulle vilja höra vad rådet och kommissionen anser också om detta.
Väntar vi bara tills någonting går på tok, eller försöker vi verkligen förhindra det?
En sista fråga: det behöver inte sägas att utvecklingen i Mellanöstern varit intressant, också nyligen med tanke på att Libyen öppnats.
Vi kan faktiskt nu dra slutsatsen att Iran mer eller mindre håller fast vid icke-spridningsavtalet.
Libyen överger sitt kärnvapenprogram.
Irak förefaller inte att ha några kärnvapen.
Är det inte dags att fundera över om vi kan börja diskutera ett kärnvapenfritt område i Mellanöstern?
