# ID: svediakorp-gov444774
# author: McDowell, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,526
# sentences: 58
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill rikta mitt hjärtliga tack till ledamöterna i detta parlament för den ära som de har gjort mig genom att lyssna på mig i dag och även för de mycket omfattande och mångskiftande åsikter som har uttryckts här.
Jag håller inte med om alla åsikter, men jag har lyssnat uppmärksamt på debatten och är medveten om att om jag skulle nämna alla som har bidragit skulle den korta tid som jag har på mig för att svara tömmas ut helt – innan jag ens hinner nämna de mycket viktiga frågor som många har tagit upp och de mycket viktiga ämnen som återkom i bidragen.
För det första: vad gäller den fråga som finns i hjärtat av ett antal bidrag, nämligen huruvida vi ser framåt eller bakåt, är det det irländska ordförandeskapets ödmjuka uppgift att så långt som möjligt genomföra de återstående punkterna på dagordningen.
Det blir kommissionär Antonio Vitorinos uppgift att komma till rådet i juni med sin tillbakablickande syn på vad som har åstadkommits under den tidsperiod som anges i Amsterdamfördraget och att om möjligt skapa en plattform för Tammerfors II-målen, för vilka startprocessen kommer att utvecklas under det nederländska ordförandeskapet.
För Irland och det irländska ordförandeskapet handlar det däremot om att ta upp de frågor som fortfarande återstår på dagordningen och koncentrera arbetet på dem.
De långsamma framstegen vad gäller de två viktigaste kraven i Amsterdamfördraget – direktiven om asylfrågor – har tagits upp.
Det kommer att bli en mycket krävande uppgift att säkra det avtal som är nödvändigt för att föra dessa två åtgärder framåt mot ett slutförande.
För en av dem – direktivet om mottagande – måste jag säga att även om jag når en politisk överenskommelse om denna fråga före den 1 maj så måste min efterträdare komma tillbaka till det nyvalda Europaparlamentet för att uppnå det nödvändiga medbeslutandet.
Därför vill jag inte skapa några orealistiska förväntningar om vad som kan åstadkommas.
Vad gäller alla dessa åtgärder har dock mycket tid förflutit, och jag håller med ett antal ledamöter som uttrycker en känsla av frustration över att de tidsfrister som angavs i Amsterdam och Tammerfors inte har följts på politisk nivå.
Det finns ett talesätt på engelska – ” man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka ”.
Det är ett av problemen.
Ni måste avgöra om den politiska viljan finns.
Är folk villiga att utföra de uppdrag som de i ett entusiastiskt ögonblick antar vid ett rådsmöte?
Är de villiga att göra det politiska grundarbete som krävs för att genomföra de program som de själva har beslutat?
En andra punkt som berör området med frihet, säkerhet och rättvisa är att detta inte är en hämmande, utan ett upplyftande program.
Jag vill upprepa ett antal bidrag här som påminner oss om att kampen mot brottslighet exempelvis är en positiv kamp för att förbättra och försvara rättigheterna för människor som annars skulle ha varit brottsoffer.
Det är därmed inte en fråga om att inrikes- eller justitieministrar inom rättsliga och inrikes frågor går samman för att tänka ut nya hämmande åtgärder, utan om myntets andra sida, nämligen individernas rättigheter och rätten att till fullo åtnjuta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Jag upprepar det som Gerard Collins och Ward Beysen med flera har sagt om vikten av praktiskt samarbete.
Terrorister är inte rädda för ett rambeslut.
Terrorister är inte ens rädda för följderna av beslut om terrorism, till exempel hårdare straff för dem som döms.
Det viktigaste som Europeiska unionen kan göra i förhållande till terrorismen finns inte på papperet, utan inom det dagliga pragmatiska, konkreta samarbetet mellan de olika myndigheterna i medlemsstaterna och EU-myndigheterna, för att se till att terrorismens gissel inte förstör det område med frihet, säkerhet och rättvisa som vi bygger upp.
Vi kan därför aldrig bara fundera över dessa frågor utifrån lagstiftning eller politik på papperet.
Vi måste också se på dem utifrån ett pragmatiskt, konkret samarbete.
Detta har också sagts om Europol.
Det som behövs är att få denna myndighet att fungera, inte att i det oändliga fundera över vem den skall vara ansvarig inför, så att den blir en samarbetsmotor mellan medlemsstaterna i kampen mot terrorismen.
Ibland finns det en risk att vi använder samma politik som Första Mosebok – varde ljus – och det blir ljus.
Jag anser att detta synsätt passar inom vissa områden där det är viktigt att skapa en politisk dagordning och en rättslig ram för vissa framstegsområden, men vi måste också vara mycket medvetna om att vi inte bara kan lagstifta för säkerhet, frihet och rättvisa.
Vi måste också agera för att uppnå dessa resultat.
Anna Karamanou och Mary Elizabeth Banotti nämnde praktiska frågor som rör civilrätten och hur den tillämpas på offer för olaglig människohandel i sexuella syften, och även områden inom familjerätten.
Jag anser att mycket stora framsteg har gjorts inom dessa områden hittills, men det finns mycket kvar att göra, särskilt vad gäller skyddet för vanliga människors rättigheter, rätten att inte bli sexuellt utnyttjad eller, till exempel, umgängesrätten med de egna barnen.
Inom alla dessa områden måste vi se till att den framväxande nya Europeiska unionen är ett område som upprätthåller dessa rättigheter, inte ett område som skapar nya möjligheter för folk att undvika dessa rättigheter.
Jorge Salvador Hernández Mollar hänvisade till frågan om terrorism och om att högtidlighålla minnet av offren för terrorism.
Personligen sympatiserar jag starkt med hans åsikt.
Ibland ser vi terrorism som bara tidningsartiklar, men vi måste koncentrera oss på att ge offren deras rättigheter och bekräfta den förfärliga skada som terrorismen orsakar.
Jag vill också ta upp migrationsfrågan.
Det är modernt att säga att rådet (rättsliga och inrikes frågor) koncentrerar sig på att bekämpa den olagliga invandringen och inte lägger tillräckligt stor tonvikt på den lagliga migrationen och dess följder, till exempel integration och liknande.
Jag vill upprepa de känslor som uttrycktes av Mary Elizabeth Banotti, vilka jag tror delas av många människor här, att migrationen – in i Europeiska unionen – inte bara är oundviklig, utan också önskvärd.
Europa måste berikas kulturellt, ekonomiskt och socialt av möjligheterna till migration.
Migrationen bör inte betraktas som något negativt, något som skall kontrolleras eller motarbetas.
Migration är tveklöst ett fenomen av den globaliserade värld som vi lever i.
Samhällen som kan hantera migrationen på ett positivt sätt och utan rädsla är samhällen som därför är mycket rikare och mer rättvisa internt.
Det återstår två yttranden som vi, i syfte att få igenom programmet för vårt ordförandeskap, ser fram emot att få från parlamentet.
Jag nämnde dem i utskotten i förra månaden.
Jag vill återigen betona att jag uppmanar parlamentet att samarbeta i detta avseende.
Vad gäller hela frågan om regeringskonferensen är det det irländska ordförandeskapets roll att försöka konsultera, reflektera och rapportera till rådets möte i mars om eventuella framsteg avseende regeringskonferensen.
Oavsett om dessa framsteg sker snabbt eller långsamt anser jag att det är en mycket viktig uppgift för det irländska ordförandeskapet att göra så stora framsteg som möjligt med att föra samman medlemsstaterna bakom denna satsning för att införa ett nytt konstitutionellt fördrag för Europeiska unionen.
När det gäller en aspekt på detta fördrag har många ledamöter talat om behovet av öppenhet.
Det har funnits en underton av oro i förmiddagens debatt om bristen på öppenhet och en känsla av bristande samråd med parlamentet och att parlamentet stängs ute inom området rättsliga och inrikes frågor.
Jag har redan nämnt den konsultationsnivå som finns för närvarande.
En av svårigheterna med att få 15 – och snart kommer det att vara 25 – medlemsstater att komma överens om förslag ligger i behovet av att ha ett visst svängrum, för att förhandla med dem och för att de skall kunna uttrycka sina ståndpunkter på papperet.
Jag ber parlamentet att åtminstone förstå att alla arbetsprogram – varav en del avspeglar medlemsstaternas olika inställningar – å ena sidan kan öppnas för allmänheten, men å andra sidan skulle karaktären hos dessa program troligen förändras om de utsattes för allmänhetens granskning.
Medlemsstaternas flexibilitet och beredskap att göra eftergifter så snart de har fastställt en ståndpunkt på papperet, skulle kunna skadas svårt om varje åtgärd i överläggningsprocessen öppnades för bredast möjliga granskning.
Jag ber därför parlamentsledamöterna att förstå att det krävs en balans mellan ansvarsskyldighet och effektivitet i den överläggningsprocess som omfattar 25 medlemsstater.
Jag vill tacka alla ledamöter för den mycket konstruktiva och stimulerande debatten.
Jag vet att både ordförandeskapet och kommissionen har för avsikt att ta till sig alla bidrag som har lämnats här.
Jag tackar parlamentet för vänligheten att lyssna på mig i dag.
